Jag vill tillbaka

En helt vanlig dag på elplaneten så lekte Elektromannen med en elektrisk boll. Runt om Elektromannen fanns massor av elkablar och byggnader gjorda av metall. Plötsligt öppnades ett svart hål under honom och han sögs ner i hålet. Han åkte runt och runt och kände hur han blev yr. Det gick väldigt snabbt och han hann inte förstå vad som hände.

Efter att han hade fallit ett tag så landade han på något mjukt. En fruktansvärd stank nådde hans näsa. Han såg sig omkring och konstaterade att han var omgiven av gamla matrester och misstänkte att han hade landat i en soptunna. Plötsligt hörde han två röster. Elektromannen tittade förvånat upp och kunde se ett par blåa ögon som mötte hans blick.

– Oj! Här ligger det ett barn, sa en mörk röst.

Men vad konstigt! Är det sant? Sa en annan röst.

Det verkar så, jag tror att vi måste få upp honom och lämna in honom på stadens barnhem, svarade den mörka rösten igen.

Elektromannen kände hur han blir upplyft ur soptunnan. När han kom upp såg han att det var en polis som har lyft upp honom. Polisen bar honom över gatan till en polisbil och där satt polisen honom i baksätet.

Nu ska du få ett hem, din stackare! Säger polismannen medan han knäpper fast bältet runt Elektromannen.

Polisbilen körde genom rusningstrafiken i staden. Elektromannen tittade ut genom fönstret och kände sig förvirrad. Han kände inte igen staden eller planeten, det såg väldigt annorlunda jämfört med det han var van vid.

Polisen parkerade framför ett stort beige hus med endast två små runda fönster högst upp. Fönstrena var försedda med galler. Huset hade en tegelfasad som var sliten. Det såg gammalt och förfallet ut.

Poliserna följde Elektromannen till en port och en ung man som såg sur ut kom och öppnade.

Hej! Välkommen till ditt nya hem, sa mannen med finsk brytning och såg lite gladare ut.

Elektromannen följde med mannen in. Mannen räckte fram ett äpple åt Elektromannen.

Här, du ser hungrig ut, sa mannen medan de gick i korridoren.

Elektromannen började smaska på sitt äpple. Mannen visade Elektromannen till ett lekrum. På golvet satt en liten kille och byggde med Lego. Killen hade brunt hår och snickarbyxor på sig. Han såg ut att vara i samma ålder som Elektromannen.

Elektromannen gick fram till killen och frågade:

Vad heter du?

Jag heter Bob, svarade killen.

Jag heter Elektromannen, svarade Elektromannnen och räckte fram handen för att hälsa.

Bob tog tag i handen, men då fick han en elstöt och hans hår ställde sig rakt upp.

Oj! Du var elektrisk, sa Bob.

Ja förlåt, jag har speciella krafter, svarade Elektromannen.

Det gör inget, sa Bob. Jag tror att vi bor i samma rum, vi delar våningssäng.

Vad roligt! Hoppas vi kan bli vänner, sa Elektromannen och lät glad.

Efter den dagen var Elektromannen och Bob bästa vänner. Det visade sig att Elektromannen hade fört över superkrafter åt Bob genom elstöten. Bob var snabb på att bygga saker och en dag hade han plasmaverktyg i sitt snickarbälte. Verktygen kunde han använda till att bygga olika saker som till exempel ett litet lekhus på barnhemmets gård och ett hemligt rum där han och Elektromannen kunde leka.

Ju längre tiden gick och ju äldre Elektromannen blev, desto mer började han sakna sin gamla planet. När Elektromannen fyllde 9 år så byggde Bob en modell av elplaneten åt honom. Elektromannen blev jätteglad och glömde bort sin saknad ett tag, men sedan kom den tillbaka igen och han kunde inte sluta tänka på elplaneten.

Bob märkte att Elektromannen ville tillbaka till sin planet och ville försöka hjälpa honom. Då började han bygga en ramp åt honom på barnhemmets tak som skulle hjälpa honom att ta sig till elplaneten. Han använde sina plasmaverktyg och byggde på rampen varje dag.

En tidig morgon när Bob skulle klättra på taket och fortsätta bygga på rampen så upptäckte han att det var flera skruvar som hade skruvats lös. Han gick närmare rampen och såg att det var klösmärken och bitmärken vid skruvhålen. Då kände han plötsligt hur hans ögon svullnade och hur hans näsa började rinna.

Atjoo! Nös Bob.

Bob kom på att hans enda allergi var mot katter och han var jätteallergisk. Om han kom i kontakt med katter så behövde han genast åka till akuten.

Bob hörde tassande steg bakom sig, han vände sig om och såg tre katter på rad som närmade sig honom. En av katterna var orange- och vitrandig, den andra var svart och tjock med gulgröna ögon och den tredje var svartvit.

Hej! Vi har blivit hitskickade av vår boss, sa den svartvita katten.

Katterna närmade sig Bob hotfullt och den svarta katten fräste och visade tänderna. Bob kände sig rädd och började backa.

Vad har jag gjort er? Frågade Bob.

Du försöker hjälpa Elektromannen att komma tillbaka till sin planet, svarade den orange- och vitrandiga katten.

Vår boss Superskurken vill inte att Elektromannen ska komma tillbaka till elplaneten, tillade den svarta katten.

Varför inte det? Undrade Bob förvånat.

När Elektromannen och Superskurken var små så retade Elektromannen Superskurken, svarade den svarta katten och tog ett steg närmare Bob.

Oj, det visste jag inte, sa Bob och backade försiktigt.

I samma ögonblick öppnades en dörr och Elektromannen kom ut.

Låt min vän vara ifred, ropade Elektromannen och sköt iväg en elektrisk stöt mot den svarta katten som flög iväg flera meter.

Bob såg lättad ut och andades ut. Alla katterna blev rädda och sprang iväg.

Vilka var det där, undrade Bob när han hade hämtat andan.

Jag har hört att de där katterna brukar råna andra och de har blivit hitskickade från elplaneten av Superskurken. Han och jag är inte så bra vänner. Jag tror att han vill stoppa mig från att komma till elplaneten.

Oj då, det låter inte bra. De har förstört vår ramp, hur ska vi nu komma till elplaneten? Frågade Bob förtvivlat.

Jag vet faktiskt inte, svarade Elektromannen och såg uppgiven ut.

Samtidigt såg Bob och Elektromannen en stor mörk skugga på himlen som närmade sig dem.

Oj, vad är det? Frågar Elektromannen och tittar upp mot himlen.

Jag har ingen aning, svarar Bob.

Den mörka skuggan har plötsligt blivit ännu större och innan de kunde reagera så kände de en kraftig smäll och allt blev svart. Bob och Elektromannen tappade medvetandet.

När de vaknade upp igen och öppnade ögonen skrek Elektromannen glatt:

Äntligen! Vi har landat på elplaneten. Elektromannen såg sig häpet omkring.

Jippii! Ropade Bob. Vilken tur vi hade.

Hur hamnade vi här? Frågade Elektromannen.

Det måste ha varit explosionen som tog oss hit. Jag tror det var en meteorit, svarade Bob och torkade av svett från ansiktet.

Efter det byggde Elektromannen och Bob saker tillsammans resten av deras liv på elplaneten.