Portalerna

Inledning: Hej, jag heter Emilia och jag ska nu berätta om hur mina föräldrar dog. Det började med att jag gick till skolan en vanlig måndag. Jag såg att min kompis Maria hade på sig en superfin kofta. Den var rödbrun med snirkliga spiraler och alla möjliga sorters mönster. Jag ville så gärna ha en likadan kofta. Efter skolan var slut kom jag hem till mina föräldrar och berättade att jag jättegärna ville ha en sådan tröja. Jag frågade

mina föräldrar och de sa nej, de tyckte att jag redan hade alldeles för många tröjor och de tyckte inte att de hade råd med flera just nu. De sa till mig att jag kunde önska mig en sådan tröja när jag fyllde år. Jag fortsatte att tjata och tillslut sa de ja. De sa till mig att de kunde köpa tröjan, men då var jag tvungen att förbereda maten. Jag valde att förbereda tacos. Jag berättade för mamma och pappa hur tröjan såg ut och att den fanns på H&M. Jag hörde ett svagt rop från mamma och pappa -Hejdå! Men jag brydde mig inte jättemycket, jag tänkte bara på tröjan.  Mamma och pappa satte sig i bilen och körde till köpcentret. De var iväg en lång stund så jag hann bli lite orolig. Precis när jag blev färdig med tacosen hörde jag ljudet av en ambulans. Jag brydde mig inte så mycket om det utan fortsatte med maten. Efter en stund så knackade det på dörren, det var en polis som stod utanför dörren. Han förklarade att det hade hänt en olycka. Han berättade om olyckan som hade hänt och frågade om mina föräldrar var hemma. Han knackade på alla hus i området. Han frågade vad mina föräldrar heter. Jag förstod direkt att det var mina föräldrar som hade råkat ut för olyckan. Jag lyssnade inte, utan bara sprang därifrån. Jag sprang gråtande till olycksplatsen. Jag såg mina föräldrar bäras in i ambulansen på en bår. Den ena låg i en säck. Jag började skrika allt vad jag kunde:

 

-Jag måste följa med i ambulansen!!!!!

 

En ambulansman kom fram och lyfte upp mig i ambulansen. Vi började att åka mot sjukhuset. De försökte att trösta mig men jag frågade bara om mamma kommer att dö. Ambulansmannen lämnade över den rödbruna tröjan till mig och berättade att de hittade tröjan i bilen vid olycksplatsen. Jag började gråta för att jag förstod att de hade köpt tröjan till mig. Då kom jag plötsligt på att det var mitt fel att de hade köpt tröjan, mitt fel att de hade krockat.

 

Då öppnade mamma plötsligt ögonen, jag hör hennes ord komma ut ur munnen:

 

-Jag älskar dig, gråt inte flicka lilla. Sen blir det tyst. Hon slutar att andas. Ett pip från maskinen kom.

 

Kapitel 1 – Fyra år senare

Jag klarade inte av att stanna kvar hos häxan, häxan skulle vara min fostermamma. Hon kallade mig alltid för tjockis och äckelpotta. Hon fick mig att bli väldigt ledsen. Jag ville bara rymma därifrån. Nästa dag så fixade jag mat och kläder och förberedde mig för att rymma. Jag tänkte att jag inte hade några pengar så jag stal pengar från häxans plånbok. Allra viktigast var den rödbruna tröjan som var det enda minnet jag hade kvar från mina föräldrar. Jag samlade ihop allt i ett knyte och gick flera dagar. Jag sov på marken på olika ställen. Jag gick igenom svarta skogen som bestod av många höga tallar som gjorde att det blev skugga överallt. Men trots vindens tjut och grenarna som knäcktes under mina fötter kände jag mig trygg i skogen. Jag och pappa brukade ofta gå dit när jag var liten. Marken var fylld av mossa och tillslut så kom jag till en röd liten stuga med stora trästockar till tak. Jag funderade på om jag skulle knacka på, gå runt stugan och titta, öppna dörren eller ignorera och gå vidare. Jag kollade in genom fönstret och jag såg en gammal öppen ask som låg på en hylla med spindlar i. Jag såg även en gammal tant som satt på en stol med levande spindlar på sin hand. Jag knackade på dörren och sprang och gömde mig bakom ett träd. Plötsligt öppnades dörren och jag såg henne och hon såg nu ut som en vanlig människa. Tanten sa :

 

-Är det någon där?

 

Jag stannade kvar och väntade tills tanten stängde dörren igen. Jag gick fram, men plötsligt öppnade tanten dörren precis som om hon hade väntat på att jag skulle komma fram. Tanten fick syn på mig och log ett lurigt leende. Hon frågade om jag ville komma in på lite fika. Jag tyckte att jag kände igen damen från tidigare, men visste inte riktigt var ifrån. Jag börjar att springa därifrån eftersom jag kände att jag blev rädd. Jag tittar bakom mig och ser att damen nu springer efter mig. Jag ser hennes skugga bakom mig men den försvinner inte. Plötsligt stannar damen och hon skrattar ett elakt skratt. Jag tar av min sko för att kasta den mot damen. Jag vänder mig om och springer. Plötsligt snubblar jag över en tråd och blir fångad i ett nät. Mitt långa bruna hår fastnar i nätet när jag kämpar och försöker ta mig därifrån. Tanten kommer närmare, närmare och närmare. Hon tar loss mina ben och leder mig mot stugan. Mitt hjärta bankar och jag försöker ta mig loss. Det är lönlöst, damen är mycket starkare än mig. Jag skriker allt jag kan:

 

-Vad håller du på med? Släpp mig!

 

Damen släpper mig och jag trillar baklänges ner i en vattenpöl. Jag känner hur jag faller. Jag ser himlen över mig. Det känns som om jag faller ner till en annan värld. Alla mina kläder blir blöta. Min brunröda kofta blev dyngsur och jag tittar i min jeansficka för att se om min telefon var hel. Självklart har jag otur som vanligt och mobilen var sönder. Skärmen var sprucken och den blixtrade. En vattendroppe faller ner i mitt mörkblå öga. Plötsligt ser jag en massa färger runt omkring mig. Sen blir allt svart.

Kapitel 2 – Regnskogen

Jag vaknade upp och såg mig omkring, jag såg skog och djungel runt omkring mig. Jag visste inte riktigt var jag var någonstans. Hur skulle jag kunna klara mig, jag är helt ensam i en skog jag inte känner igen. Jag gick tills jag hittade en flod och så tänkte jag att jag skulle bada i den, men jag visste inte att floden var farlig. Jag såg några fiskar som simmade förbi. Jag såg att det var pirayor som simmade mot mig. Nu visste jag var jag hade hamnat, regnskogen! Jag simmade bort från pirayorna, men hade otur som vanligt. Jag krockade mot en krokodil. Först trodde jag att det var en trästock, men när jag klättrade upp på den så började den att röra på sig. Krokodilen verkade inte märka att jag satt på den, så den simmade iväg med mig. Jag hoppade ner i vattnet och simmade mot närmsta land. Men då märkte krokodilen mig och jag simmade så fort jag kunde. Såklart var krokodilen snabbare än mig eftersom jag aldrig har gått på simskola. Jag vände mig om simmade sick sack för att krokodilen inte ska hinna med. Jag svängde av så krokodilen fortsatte framåt. Jag kom upp på land oskadd. Jag fortsatte att gå genom skogen tills jag fick se en liten by med fyra hus. Husen var gjorda av trä och var vackert målade i grön färg och nästan smälte in i omgivningen. Jag träffade en vuxen kvinna som jag förklarade för att jag gått vilse. Hon gav mig lite mat för att vara snäll. Kvinnan sa att om du går i nordlig riktning i tre dagsmarscher så kommer du att komma ur regnskogen. Kvinnan gav mig en vattenflaska och en stor brödlimpa. Jag började genast att gå. Jag tänker hur jag ska gå, och jag tänker på hur jag kom hit. Jag tänkte på att jag trillade igenom en vattenpöl. Jag letade genast efter vattenpölar överallt för att hitta en väg hem. Jag såg en vattenpöl fem meter framför mig. Jag hoppade i den, men det var ingen portal utan jag blev bara våt. Men jag gav inte upp, jag hoppade i varenda vattenpöl jag såg. Det hade nog regnat massor eftersom det fanns vattenpölar överallt. I en vattenpöl såg jag något långt och svart. Det såg nästan ut som en pinne. Jag tog tag i pinnen men det visade sig vara en lång orm. En giftig orm. Jag blev livrädd och slängde iväg den. Där kom flera hundra ormar ringlande mot mig och jag sprang allt vad jag kunde. Plötsligt när jag sprang igenom en vattenpöl, kände jag att jag föll och landade med en duns.

 

Kapitel 3 – Mötet med Emilio

Jag slog upp mina ögon och såg himlen ovanför mig. När jag tittade ner såg jag bara löv och grenar. Jag befann mig ca 50 meter upp i luften. Jag hängde uppe i toppen av ett träd räddad av en lian från regnskogen. Jag frågade mig själv hur jag skulle ta mig ner från trädet. Jag kollade i min väska om jag skulle hitta något. Jag hittade flaskan som hade fått av kvinnan i byn. Jag hittade också limpan men i den fanns ett hål. Jag tittade in i limpan och såg en av de svarta ormarna. Jag släppte förskräckt limpan så den föll ner mot marken, jag tror att den dog. Nu var jag helt säker på att hoppa ner från trädet INTE var ett alternativ. Jag vred på kroppen för att ta tag i grenen ovanför mig. Jag tog av lianen och nu hängde jag bara med händerna. Sen klättrade jag försiktigt ner från trädet. Men plötsligt så hörde jag ett kras. Jag märkte att min flaska var borta. De sista tre metrarna fick jag hoppa ner från trädet eftersom det inte fanns några grenar. Jag fick ett skrapsår på knät och kanske bröt jag även fingret. När jag skulle resa mig igen så kunde jag inte ställa mig upp. Foten var kanske också bruten. Då plötsligt kom en kille gåendes förbi och han kollade åt mitt håll. Det här var världens sämsta plats att möta en kille på. Här låg jag, bruten fot, brutet finger och blod överallt. Killen kom fram till mig och frågade om allt var som det skulle och om jag mådde bra. Då svarade jag honom:

 

-Vad ser det ut som? sa jag lite halvilsket och skadad.  Sedan kollade jag på honom lite noggrannare och jag kände hur fjärilar flög runt hela kroppen. Jag hörde mig själv säga: Hur snygg är det lagligt att vara? Jag förstod inte riktigt att jag såg det där rakt ut. Men när han svarade: Vad sa du? Så jag kände hur röd jag blev, rödare än ketchup. Men jag kollade upp på honom och såg hur hans blick mötte min. Jag såg att han var barfota och jag såg hans sööööööta tår. De var så små och söta. Mycket sötare än mina tår. Jag hade visst sagt detta högt ut också. För han står just nu och tittar både på sina egna tår men även mina. OMG! Jag sa till honom:

 

-Skit bara i det jag sa! Jag behöver hitta någonstans att bo i natt. Jag kan inte riktigt gå heller, sa jag och visade min fot. Pojken sa lite ironiskt:

 

0 Emilio heter jag förresten, tack för att du frågade. Han sa även att han visste någonstans jag kunde sova. Tydligen så hade Emilios föräldrar en gammal sommarstuga som var lite trasig. Först behöver du nog besöka sjukhuset eller läka i alla fall, sa han sen.

 

Det gick en liten stund, sen sa Emilio irriterat: -Ska du inte berätta vad du heter? Jag blev tomatröd i hela ansiktet. Först frågar jag honom om någonstans att sova, så har jag inte ens berättat vad jag heter. Jag berättade för honom att jag heter Emilia. Efter att vi hade pratat en liten stund så körde han mig i sin EPA till sjukhuset. Han bar mig hela vägen till EPA:n. Först blev jag arg, men sen blev jag tacksam och insåg hur mysiga hans starka armar var. Jag kände hans spända muskler, de var som stora hårda stenar.

 

Kapitel 4 – Fem år senare.

Det känns som om det var igår, jag mötte Emilio. Jag låg i sängen bredvid Emilio och kände hur det rörde sig i magen. Jag hade tagit ett graviditetstest några veckor tidigare och blivit så chockad. Jag slängde testet i soporna. Jag har inte kunnat sova alls eftersom jag inte hade berättat för Emilio än att jag var gravid.

 

Dagen efter tittade Emilio konstigt på mig. Han frågade mig om jag hade något jag ville berätta för honom. Han hade hittat testet när han tömde soporna. Han var så besviken på mig att jag inte hade berättat det för honom. Han förklarade för mig att han var lycklig och glad över barnet. Emilio undrade om barnet var deras eller om jag hade träffat någon ny. Jag förklarade för Emilio att jag hade varit osäker på om han hade kunnat uppfostra barnet eftersom han är lite småkriminell. Emilio förklarade att han skulle sluta att göra kriminella saker eftersom jag betydde allt för honom. Även fast det innebar söta tår. Jag förklarade för Emilio att jag ville att vårt barn skulle få en bra uppväxt utan en kriminell förälder.

 

Vi gick ut och tog en promenad för att kunna prata om allt på vägen. Jag tog med mig en liten ryggsäck med ett par smörgåsar och en vattenflaska. Vi kunde sätta oss i parken under den stora eken, bre ut den rutiga filten jag bar i handen och äta alla goda smörgåsar. Min rödbruna tröja bar jag med mig av gammal vana. Emilio frågade mig hur länge sen det var att jag fick reda på att jag var gravid. Jag förklarade att jag hade varit gravid i ca 8 månader. Ha blev arg men samtidigt besviken på mig, för att hon inte sa till honom sedan frågade veckor. Emilio blev chockad att hon inte hade sagt till honom innan.

 

Emilio undrade varför jag inte sa till honom tidigare.

 

– För att jag inte vågade och jag visste inte hur du skulle reagera, sa jag upprört.

– Men jag blev faktiskt glad för att jag alltid har velat ha barn, sa Emilio argt.

– Förlåt jag ville berätta men jag ville inte att barnet skulle bli… längre hann jag inte.

 

Men plötsligt ramlade jag och Emilio i en vattenpöl, vi såg himlen ovanför oss, och sedan ramlade vi med en duns. Var var vi? Hade portalerna dragits igång igen? Sedan märkte jag att vi inte var i regnskogen . Var var vi nu? Det såg ut som hemma fast gammeldags. Jag hörde rop och skrik, en soldat tittade ner på oss.

 

-Upp och hoppa latmaskar! Ni ska till ångloket!

 

Jag undrade vart vi befann oss, och vart vi var på väg. Soldaten pussade mig på munnen innan jag förstod att det var Emilio. Har jag varit avtuppad? Soldaten (Emilio) exporterade mig till ångloket. En annan soldat kastade in mig i ångloket. Jag slog hårt i  trägolvet och repade upp mitt knä. Han slängde igen dörren och allt blev svart.

 

Kapitel 5– koncentrationslägret

Tåget började röra sig ryckigt över de guppiga tågspåren. När mina ögon hade vant sig vid det mörka dunklet såg jag att jag inte var ensam här. Men vart skulle vi? En liten flicka med mörka bruna ögon och flätat hår satt framför mig och tittade förväntansfullt på den lilla ryggsäcken jag höll i handen. Den hade jag alldeles glömt bort. Jag öppnade den och tog ut innehållet, de små smörgåsarna som jag hade slagit in i servetter väntade på att de skulle öppnas och ätas. Den rutiga filten höll jag fortfarande i handen. Den rödbruna tröjan låg också där i ryggsäcken som en skyddande sköld. Det var kallt på golvet i vagnen så jag la filten över mig. Den lilla flickan med de bruna ögonen såg avundsjukt på mig. Hur gammal kunde hon vara? 5? 6? Jag tog upp en smörgås och gav den till flickan, min kurrande mage var utsvulten så jag tog  upp en macka till. Då kollade 5 par ögon på mig ur mörkret. Jag suckade och gav en smörgås till alla på vagnen. De log tacksamt när de fick var sin macka. När en liten pojke med guldhår och blå ögon fick sin macka log han stort sa tack flera gånger. Min mage var verkligen utsvulten och knorrade så att det ekade i hela vagnen. Mackorna hade tagit slut. Jag hade i alla fall vatten, tänkte jag och drack stora klunkar ur vattenflaskan.

 

Det blev en lång dag, den lilla flickan och den lilla pojken la sig med huvudet i mitt knä. Jag berättade en modern saga om Hans och Greta, Hans och Greta skulle ut i skogen och gå. De hade GPS:en i mobilen så de kunde inte gå vilse. Men mobilen dog, hur skulle de nu ta sig ut? Men jag hann bara till delen när mobilen kom in när barnen frågade:

 

-Vad är en mobil? i kör. Visste inte barnen vad en mobil var? Hade jag rest i tiden? Eller var de yngre än vad jag hade tänkt mig? Jag frågade en flicka i samma ålder som jag var, men hon bara skakade på huvudet och sa att det inte finns något som heter mobiltelefon.

 

Hade vi rest i tiden? Var var vi? När var vi? frågorna snurrade i mitt huvud. En tant frågade om jag mådde bra och då sa jag:

 

-Vilket årtal är det?

-Vet du inte vilket årtal det är? sa tanten överraskat. År 1940 är vi på nu.

-Va? Jag lever på 2000-talet, inte 1900-talet! sa jag förskräckt.

-Isåfall har du rest i tiden, sa gumman skrockande.

Vad skulle jag göra nu? Nu har jag bevis på att jag rest i tiden! Till andra världskriget, en

farlig tid! Nu var jag nog på väg till koncentrationslägret! Eller till gaskamrarna…. Jag tog upp den rödbruna tröjan, la mig ner på golvet och började gråta. De små barnen kramade om mig med det hjälpte inte alls. De kunde väl inte veta att de skulle vara döda om några timmar… men jag ville inte skrämma upp dem! Plötsligt ryckte tåget till och det stannade. Nu var jag jätterädd, skulle jag dö eller ha en fördömd framtid?  Och mitt barn, skulle jag hinna föda innan jag dör?

 

-Jag kommer döööö! skrek jag utan att fatta att jag sa det rakt ut. De andre stirrade på mig undrade nog varför jag hade sagt det

Och nu orkade jag inte mer, jag skrek ännu en gång, -Vi  kommer döööö!

 

Och nu hörde alla vad jag sa. En soldat öppnade dörren till tågvagnen. Jag hoppades att det var Emilio, men det var det inte. Soldaten hade tydligen hört vad jag hade sagt,  och tog på handbojor på mig och släpade med mig till en gång med stålstaket och taggtråd högst upp.  Jag hade en stor stor klump i magen. Soldaten knackade på en dörr och en ung man släppte in oss. De band mina händer och kastade in mig i en bur, sedan satte sig soldaterna med den unga mannen vid ett litet bord. Och när jag fick syn på vem den unga mannen var kunde jag inte tro mina ögon, mannen var ingen man, utan det var en tjej, inte vem som helst, utan Marias mormors mamma hon dog, när jag var 7 år! Maria.Hon hade rakat håret, hon var skallig. Det var därför jag trodde att det var en kille. Man kände inte igen henne med rakat hår.

 

-Johanna! väste jag för hon hette så.Hon låtsades inte om mig!

– Johanna väste jag igen. Men då kastade soldaten en glasflaska på buren så att den sprack. Jag var tyst resten av timmen. Men jag kunde inte låta bli att undra.Tänk om det  var någon helt annan så jag frågade vad hon hette och hon sa att hon hette Emma.

 

Jag var jättechockad och vågade inte fråga något mer. Plötsligt kom en soldat helklädd utrustning in och bar med mig till en stor grotta och där fick jag vänta länge .Plötsligt kom den lilla flickan från tåget fram till mig. Ett par soldater var med henne. Alla andra på tåget stirrade på henne. De skulle visst också dö.

 

– Kommer vi dö nu, Emilia? frågade hon skrämt. Det rann tårar från hennes kinder.

– Ja, men det är inte helt säkert, men om vi inte dör så kommer de att använda oss som slavar, sa jag.

– Jag heter egentligen Eva-Lottie, sa flickan. Vilket krångligt namn!

– Eva-Lottie, du måste hjälpa mig.

– Hur?frågade hon

– Du måste låsa upp buret och så ska jag försöka få dig att bli fri.

 

Men så kom en soldat med en gasmask och rustning. Ett par soldater bar in mig i gaskamrarna som var en stor grotta. De andra soldaterna föste in judarna från tåget in i grottan.  Vi kastades ner på golvet och de stängde dörren.

 

– Nu, Eva-Lottie, lås upp buren med klämman jag har i håret, jag kan inte göra det själv för jag är bunden!! väste jag.

– Okej, jag kan försöka, sa Eva-Lottie blygt. Låset gick upp med ett knäpp.

– Tack, kan du lossa mina händer också? sa jag lugnt. För jag har en plan.

 

– Tryck er alla mot sidorna, sa jag stressat. Den döende gasen kan komma när som hǻelst nu! Nu var jag rädd!

 

Men där fanns ett fönster precis ovanför mig. Åh, om jag bara kunde nå det. Men det behövdes inte. Plötsligt kom det ut en fot  ur fönstret, jag kände igen att det var Emilios söta glassar. Han kastade ner ett rep till mig. Jag klättrade upp och drog upp pojken, Eva-Lottie och de andra fångarna. Sedan kom gasen, men vi var redan ute ur rummet, så det kunde inte skada någon. Vi sprang mot skogen, Emilio bar mig. Jag var så trött. Men plötsligt sjönk vi genom marken. Vi var påväg hem. Vi sjönk genom en vattenpöl.

 

Kapitel 6- Barnet

När vi landade på marken var det mörkt ute. Vi gick sista vägen hem. Eller, Emilio bar mig. Jag kände igen hans stora muskler, precis som första gången han bar mig. Hans muskler var som stenar. Men plötsligt gjorde det jätteont i magen. Barnet höll på att födas en månad för tidigt!!!  Vi visste inte vad vi skulle så Emilio la mig i sängen.

 

Jag skrek jättemycket när barnet föddes. Emilio fick jätte mycket panik

– Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!! skrek jag

– Äääää, skrek barnet. En liten flicka.

– Aaaaaaaaaaaa, fortsatte jag

 

Emilio trodde att jag fortfarande hade ont för att han inte visste något om hur barn föds men så sa Emilio om jag fortfarande har ont fat än barnet hade fötts jag slutade plötsligt och frågade vart barnet var här sa Emilio han höll på att gråta av glädje och när jag fick se barnet så började jag böla som en 3 åring

 

– Emilia, sa Emilio tyst

– Ja Emilio?

– Vi du gifta dig med mig, sa han och lyfte fram en liten ask och när han öppnade den var jag överlycklig, det var en ring.

– Nu gifter vi oss, sa jag och pussade Emilio på munnen.

 

Typ 20 år senare:

Vårt bröllop blev fantastiskt! PS. Barnet heter 🥰Maria. Hon träffade en man som hette Fredrik.

 

SLUT