Bananerna i skogen

Det var en gång en liten banan som hette Piper. Hon såg ut som vilken annan banan som helst – ett solgult skal som dolde ett sött och mjukt inre. Piper bodde tillsammans med sin bror Bob, i en grotta bredvid ett stort bananträd.
Bananträdet, som hette Sixten, var mer än bara ett träd. Det var deras förälder. I hela deras liv hade Sixten lärt syskonen allt han visste om världen.

Varje dag lekte Piper och Bob banan-pjätt, skrattade och hoppade omkring i den fantastiska skogen. Men en dag förändrades allt.

Det var en isande kall morgon, och snön virvlade genom luften som små vita fjädrar. Piper skuttade över rötter och stenar när hon plötsligt tappade balansen och föll hårt mot marken.
– Piper! Hur gick det? frågade Bob oroligt och rusade fram till henne.
Piper satte sig upp och blinkade.
– Jag… jag tror jag är okej. Men mitt huvud dunkar…

Bob stirrade på hennes skal och kippade efter andan. En mörkbrun fläck hade börjat sprida sig över hennes sida. Hon hade börjat ruttna!
Bobs hand sträcktes darrande ut för att hjälpa henne upp, men precis då hördes ett knarrande ljud från skogen. Tunga, släpande steg. En rysning gick genom banansyskonen när de såg vad som närmade sig.

Ur skuggorna dök en stinkande gammal gubbe upp. Hans långa, toviga grå skägg var fullt av smuts, och i händerna släpade han på en rostig, tung yxa. Hans små ögon glittrade under buskiga ögonbryn när han tog sikte på Sixten.
Han lyfte yxan högt över huvudet och plötsligt…