Vägen till lägret

Det var måndag den 9 mars då allting gick fel. Kaspian och Aurora var på väg till skolan när de upptäckte att de glömt ta med sin packning till lägret. När de fick syn på bussen och deras förväntansfulla klasskamrater utanför skolan, tittade de på varandra med stora ögon. Utan att säga något, vände de sig snabbt om och sprang tillbaka hemåt.

Andfådda kom de fram till dörren. Svetten droppade på pannan och de tittade på varandra som om de väntade på något.

 

-Öppna då! skrek Aurora med ett glansigt ansikte.

-Jag hittar inte mina nycklar, svarade han med skräck i rösten.

Fort knackade de hårt på dörren som var svart och lite förstörd men ingen var hemma vid denna tidpunkt. Det visste redan Kaspian om.

-Vi springer upp till dig istället. Kom!

De sprang snabbt upp till andra våningen och öppnade dörren. Hennes mamma frågade förvånat med öppen mun, “vad gör ni här”?

Aurora svarade  stressad medan hon letade efter sin väska som var rosa med vita prickar på och drog den med sig till hallen. Kaspian frågade om han kunde låna en liten pall. Han kom nämligen på att hans mamma alltid lämnar köksfönstret öppet så att Misan, deras katt, ska kunna hoppa ut när hon vill.

De slet tag i den bruna pallen och sprang ner till den lilla trädgården. Avståndet till fönstret var högre än en och en halv meter. Kaspian trodde inte att det var så högt avstånd. Han vände sig stressat om till Aurora och sa “Har ni en högre pall?” Aurora svarade hastigt ”Nej, vi har ont om tid, kom här” sa hon och knäppte sina händer så hårt hon kunde så han kunde ställa sig på dem. Precis när Kaspian skulle hoppa in genom det dammiga fönstret, tappade Aurora taget och Kaspian föll ner och hamnade på sin hand. “Aj!” skrek han. Han blev illröd i ansiktet och man såg att han höll tårarna från att rinna ner på de illröda kinderna. Gräset hade fastnat i den svettiga pannan.

 

Två timmar senare, med en gipsad hand, körde de sakta hemåt när det ringde på Auroras mammas telefon. Aurora tog upp telefonen ur väskan och svarade. Det var deras fröken som undrade var de var.

Kaspian hörde Aurora säga att de var på väg. Han undrade tyst för sig själv vem som var på andra sidan luren. Det förstod han när Aurora frågade efter adressen.

Auroras mamma tänkte att de borde köra hem först för att hämta Kaspians väska. Nu funderade Kaspian på en annan plan för att lyckas komma in i lägenheten. Men då kom han på att hans mamma brukade lämna en extranyckel under dörrmattan.

 

När de äntligen var framme sprang båda barnen fram till Kaspians lägenhetsdörr. Aurora och Kaspian andades snabbt. Kaspians hand darrade och hans hår var rufsigt och hjärtat bankade snabbare än vanligt. Han kollade på dörrmattan och såg nervös ut. Han lyfte dörrmattan och såg nyckeln skina. De öppnade dörren och började yra runt efter Kaspians packning.Trots att Aurora hade på sig en kortärmad tröja så svettades hon ändå.  De blev klara på några minuter och Aurora hjälpte sin vän med väskan. Mamman startade bilen när barnen kom tillbaka till henne.

 

Resan till lägret var ganska lång. Kaspian och Aurora såg de höga träden som sträckte sig längs vägarna. Nu hade Kaspian riktigt ont i handen. Han frågade Auroras mamma om en värktablett. Auroras mamma hade glömt sin väska hemma när hon stressade ut till akuten med barnen.

 

Äntligen var de framme. De stod kvar vid bilen och stirrade på stugan med stora ögon. “Wow” utbrast de samtidigt.Solen sken på fönsterna och det glittrade.Dörrarna var stora och det var som ett lyxigt hotell.Sidan av stugan var gömd av de stora gröna träden,man kunde höra hur fåglarna kvittrade och hur barnen skrattade och pratade, de var fulla av glädje.

De skyndade in efter att ha tagit farväl av Auroras mamma och hörde samtidigt hur deras klasskamrater lät när de lekte i samlingsrummet.

 

När de öppnade dörren ställde de sina tunga väskor i hallen och kastade av sig sina skor, följde de ljudet av sina kompisar men märkte snabbt att ljudet inte kom från deras klasskompisar utan en helt annan klass. De tittade chockat på varandra när en helt okänd lärare undrade vad de gjorde där. “Vilka är ni?” frågade hon.

De vågade inte svara utan sprang genast ut. Aurora greppade snabbt efter sin mobil men märkte snabbt att den var död. “Ge mig din mobil” sa hon till Kaspian. Han kände i fickorna och svarade besviket ”den är i bilen, jag lade den i dörrfacket”. Han tittade sig omkring och log ett osäkert leende.

Aurora stirrade stint på Kaspian och gav honom en smäll på hans högra kind. “Aj! Vad håller du på med” utbrast han förvånad. “Förlåt, sa hon lättad och lite road i rösten. “Du hade en liten mygga på kinden”, nu skrattade hon högt.

 

Kaspian frågade sin vän om de skulle gå ut och leta efter en annan stuga. “De kanske är i närheten” sa han. Efter en stunds vandrande blev de utmattade och törstiga. Nu orkade de inte yra runt mer. De satte sig ner och vilade en stund. Skogen var tät och det luktade gräs, myggorna surrade runt i ansiktet på dem.

Efter en stund reste sig Kaspian, tog sin väska och började gå längs stigen. Aurora följde efter. Plötsligt hörde de nånting som knäcktes bakom dem, kanske en gren. Båda vände sig hastigt om men ingen var där. Livrädda började de halvspringa därifrån men oturligt nog snubblade Kaspian på en sten och trillade på samma hand igen.

 

Tårarna rann ner för kinderna på honom medan Aurora försökte hjälpa honom. Hon kunde inte hålla sig för att skratta men ansträngde sig mycket eftersom hon såg hur ont han hade. Plötsligt hörde de steg bakom sig och någon som frågade “Är du okej Kaspian?” Han kände hur nervositeten närmade sig. Han ville vända sig om men han var för rädd. Hans skadade hand darrade. Auroras ögon blev större. Hon gapade och kollade på personen förvånad.

Vem var det som kunde hans namn? Han kände igen rösten men kunde det verkligen vara hans mamma?

 

Kaspians mamma fick reda på att de var på fel ställe av Auroras mamma som hade fått ett telefonsamtal av barnens lärare och undrade vart de hade blivit av.

Då tog Auroras mamma kontakt med Kaspians mamma och förklarade att barnen förmodligen var vilse.

 

Kaspians mamma tog med sig hans mobil och den rätta adressen till lägret och körde ut till skogen för att leta efter dem. Efter en stunds letande i skogen hade hon hittat dem.

Snabbt upptäckte de att de saknade internet där ute i den täta skogen så mobilen som hon hade tagit med sig kunde inte vara till någon hjälp.

 

De hade promenerat i skogsstigen en bra stund när mammas mobil ringde. Det var deras lärare Avesta som frågade om de började närma sig lägret. Mamman skulle precis svara när hon blev hyschad av båda barnen. “SCH!!!!!” sa de samtidigt. Det var någon som ropade deras namn. Eller?

“Kaspian, Aurora” hörde de igen på långt håll. De försökte lokalisera vart ljudet kom ifrån. De tittade på varandra, nickade och sa hejdå till mamman som fortfarande pratade med deras lärare. Sedan tog de varandra i handen och försvann djupare in i skogen.

 

SLUT