Super Makrillen och dunder skurken Buster

En dag när Charlie var ute och gick med sin kompis Donald så snubblade hon på en stor stenkant. Det var jättekonstig för Charlie Karl Makrille som hon heter hade superkrafter, en av hennes krafter gjorde att hon likt en katt alltid hamnade på sina fötter oavsett hur om hon hoppade ut ur ett fönster på nionde våningen eller snubblade på en sten. Men denna gång var något annorlunda, vad hade hänt med Charlies superkraft? Vilken tur att hon hade två andra superkrafter också, en gjorde så hon kunde flyga och den andra var osynlighet.

 

Donald vände sig om och tittade ner på sin blödande kompis. Charlie hade fått två stora hål på sina nya ljusblå jeans, blodet rann ner för hennes ben. Charlie torkade av sina blödande knän med sin gröna hoodie. Hon kastade bak sitt blonda lockiga hår för att kunna se hur illa hon skadat sig på benen.

 

Hennes kompis Donald Truck sträckte fram sin lilla hand för att hjälpa henne upp.

 

– Oj, vad var det som hände? Frågade Donald

– Jag har ingen aning, suckade Charlie.

– Vi måste nog gå hem och plåstra om det där, sa Donald

– Ja, håll fast så flyger vi hem, sa Charlie.

 

Charlie skulle trycka på sitt magiska halsband men då märkte hon att det var borta. Charlie blev jättestressad för där hade hon ju alla sina krafter, hur skulle hon göra nu? Det skulle blivit katastrof om halsbandet hamna i fel händer.

 

Charlie och Donald linkade tillsammans hemåt genom staden Victory. De höga husen tornade upp sig runt omkring.

 

Ovanför deras huvuden så såg de flygande mattor och bilar och hörde allt ifrån klingande kinesiska klockor till poliser som åkte runt i staden.

 

När de gick förbi den populäraste hamburgerrestaurangen Buster King så såg de en polis gripa en man för att han hade publicerat en artikel om hur dålig han tyckte Buster var.

 

Buster var en superskurk som för bara en vecka sen tagit över staden och på bara en vecka så var ingenting sig likt längre. För att innan Busters tid så var Victory glädjens stad. Då var folket var glada varje dag, poliserna skämtade med varandra i stället för att hota och människorna i staden gick alltid runt med ett leende på läpparna.

 

Affärerna hade också förändrats, det var nästan aldrig någon som hade råd att handla nu längre på grund av de dyra priserna som Buster hade satt och det enda ställena man fick äta på var Buster King och på Buster mall där det fanns en pizzeria som hette Busterria.

 

Tyvärr så var det inte så många som hade lika stor tillgång till mat nu när Buster hade höjt priserna. Så ända sen Buster blev ledare hade allt förändrats.

 

Den förra ledaren Alexander som också var Charlies pappa hade inte setts till sen Buster tog över, de flesta tror att han har blivit tillfångatagen av Busters robotar.  Alla i staden vill ha tillbaka Alexander som ledare, men om poliserna hörde någon säga de blev de gripna.

 

Nu när Buster var den nya ledaren så var varenda litet steg man tog ett avgörande steg, för att man minst anade det så kunde man bli gripen.  Man skulle kunna tro att Victory var en säker stad eftersom det fanns poliser på gatorna, men eftersom det var Buster som hade tagit över staden så åkte hans robotar runt på gatorna i full fart för att hitta nya slavar eller för att hota folk till döden.

 

Det var nämligen så att så fort någon inte följde Busters order så skickade han i väg några av hans hundratals robotar för att gripa personen som enligt han hade agerat oacceptabelt på ett eller annat sätt.

 

När de precis hade gått över den stora gatan där bilar åkte fram och tillbaka dagen lång så stannade Donald.

 

– Jag orkar inte gå mer, kan vi inte ta en flygande matta i stället? Frågade han.

– Jo, det skulle vi kunna, svarade Charlie.

 

Just när hon sa det, så slogs de stora skärmarna på höghusen på med ett klick och Busters fula, skrynkliga ansikte dök upp:

 

– Kära slavar, nej jag menar medborgare i staden Victory! Vi behöver få fler medarbetare, så jag, Buster den store har beslutat att vi ska utse nya medarbetare. Det kommer att bli en obligatorisk samling för att fira och utse nya slav, nej jag menar medarbetare. Vi ses på Stora Busters Plaza klockan tre! Ha, ha, ha!

 

Kameran framför Buster stängdes av med ett klick och han kände sig nöjd med sin prestation. Han kollade upp från kameran och kollade runt i rummet. Palatset som han nu bodde i hade han låtit dekoreras med tavlor från hans förflutna. En av tavlorna var en bild på hans första dag på McDonalds. Där han hade jobbat tills han var femtiotre, då blev han sparkad för att han bara ville serverade vita bönor i tomatsås. En bild när han stod utanför Burkasos Osteriska Välmående gymnasiet. (BOV-gymnasiet)

 

Efter hans utbildning så började han på den brottsliga banan och till slut så hamnade han här.

 

Samtidigt hoppade Charlie och Donald på två röda mattor med vita detaljer och flög i väg hem till Charlie. De tvättade av och plåstrade om Charlies knän, sen satte de sig vid matbordet tillsammans med Charlies mamma och syskon. De åt mycket mat för att återhämta energi, och sedan gick de ut och letade efter Charlies halsband.

 

När de ätit upp sin mat gick de ut för att leta efter halsbandet, de letade överallt men ingenstans kunde de finna det. Sen kom på att de hade bråttom till Store Busters Plaza, så de skyndade dit.

 

Klockan tio i tre så började en folkström gå mot Store Busters Plaza. När man gick innanför växterna som omringade torget så blev man tillbedd att skriva sitt namn på en liten papperslapp och lägga den i en stor glasskål.

 

När den stora klockan på torget slog tre slag så skymtade man något guldigt vid horisonten, när det kom närmare såg människorna att det var en guldig permobil som puttrade fram. Den stannade med ett litet rökmoln. Busters lilla hand slog då till instrumentbrädan så att bilen fortsatte rulla. Bilen stannar precis bredvid den stora tronen som står på mitten av torget. Den är klädd i rött sammet och guldiga detaljer.

 

Buster hoppar ur permobilen och sätter sig på tronen, han trycker på en liten knapp på armstödet som gör att tronen börjar snurra långsamt så att alla kunde se honom.

 

Han tog fram den stora glasskålen som en vakt gav honom och drog upp en lapp under tystnad:

 

-Peter Arnoldson!

 

Ett sorl bröt ut i publiken. Den så kallade Peter gick med sammanbiten min fram till podiet. Han var stor, stark och väldigt lång. Buster tog upp ett litet finger och pekade bortåt ingången till arenan där det stod två vakter och väntade.

 

Peter satte upp ett finger i Busters ansikte och sa:

 

-Tvi dig, må helvetet ta dig.

 

Vakterna rusade fram och tog tag i Peters armar och drog i väg honom. Buster skrattade till innan han tog upp nästa lapp. Nästan tio dragningar senare har Charlie och Donald tröttnat. Samma sak har hänt nästan tolv gånger, men vid den sista gången händer något hemskt.

 

      – Linnea Truck.

      – Nej! Inte din mamma. Viskar Charlie och kramar hans hand

 

Linnea går fram mot podiet. När hon har gått ut ställer sig Buster upp och åker ut på sin lilla permobil.

 

– Donald, detta kanske är vår chans, sa Charlie.

– Vadå vår chans? frågade Donald.

– Vår chans för att få tillbaka mina superkrafter och för att hitta min pappa, svarade Charlie.

– Fast vänta lite, hur vet du att Buster har något med det att göra? frågade Donald.

– Du måste ändå säga att det är lite konstigt att bara en vecka efter att Buster tog över så är min pappa försvunnen och mina superkrafter, sa Charlie.

– Okej ja det är ganska konstigt men hur ska du lyckas att ta reda på att det är sant? frågade Donald.

 

Charlie viskade planen till Donald.

 

– Fattar du? frågade Charlie.

– Tror det, svarade Donald.

– Bra, sa Charlie.

 

Första steget i planen var att de skulle lyckas smita emellan alla människor och ta sig till den stora porten som leder upp till Busters högkvarter.

Så de var det de gjorde.

De sprang så smidigt som möjligt mellan folket fram till Busters port.

De tänkte att det inte skulle vara så svårt men när de kom fram till porten så stötte de på ett stort problem.

 

– Å nej, vi behöver kod för att komma in, sa Charlie.

– Attans, ska vi göra nu? frågade Donald.

– Jag vet inte, suckade Charlie.

 

Precis när de skulle vända om och ge upp så snubblade Donald på en leksaksbil och slog huvudet i portkoden.

Då hördes ett klick.

 

– Aj, vem är så dum att slänga ut små leksaker hur som helst, sa han irriterat.

– Donald, jag tror att du lyckades låsa upp porten, sa Charlie.

 

Donald reste sig upp och torkade av hans smutsiga knän.

 

– Oj, jag säger ju att jag är smart, sa Donald samtidigt som han och Charlie smet in genom portarna.

 

När de smitit in så möttes de utav en stor trappa och ett starkt ljus som lyste upp hela rummet.

De kollade sig omkring i rummet för att se vart de kom ifrån och Charlie kände att något drog henne mot det högra hörnet längst in i rummet.

Charlie började gå dit och Donald frågade:

 

– Vart ska du?

 

Han fick inget svar utan Charlie fortsatte dra sig mot hörnet.

Donald följde efter men hann inte så långt innan de hörde tunga steg i den stora trappan.

 

– Gud vad duktig jag är som har fixat nya slavar, sa en röst som de hörde var Buster.

 

Donald fick panik och sprang mot Charlie.

Charlie fortsatte att följa ljuset men blev tillbakadragen när Donald ryckte tag i hennes vänsterarm.

 

– Charlie! sa Donald.

– Buster kommer, vi måste gå, fortsatte han och de började springa mot en dörr.

 

Charlie öppnade dörren och såg en stor hall med en dörr.

På dörren stod det ¨Do not enter¨ med starka färger.

Även fast de tänkte att det skulle kunna vara farligt så tog Charlies starka nyfikenhet över och de hade ändå ingen tid att förlora så de sprang in.

När de väl var inne så såg de något chockerande.

Det var Charlies pappa Alexander!

 

– Pappa! ropade Charlie och sprang så fort hon kunde för att krama om honom.

– Å, Charlie, sa Alexander kärleksfullt till sin dotter.

– Fast vad är det du har på foten, gör det ont? Frågade Charlie med en lugn men samtidigt stressad röst.

– Det är bara en fotboja, Buster har låst in mig här och jag kommer inte loss, sa Alexander.

– Hur ska vi göra nu då? frågade Charlie.

Donald rynkade ögonbrynen och sa:

– Vänta jag tror jag har en idé.

 

Han öppnade upp sin väska där han hade allt ifrån godis till glödlampor.
Donald tog fram en såg och började såga av Alexanders fotboja. Efter två minuters sågande så hade fotbojan lossnat.

 

Alexander hoppade av glädje och gav alla en stor kram.
Precis när de skulle springa ut så hörde de steg ute i hallen.

 

– Vänta det är Buster, hur ska vi nu komma ut, sa Charlie.

– Vänta lite jag har en idé, sa Donald.

 

När det hade gått ett tag och de inte hörde Busters steg så tydligt längre hoppade Donald fram bakom dörren.

 

Charlie och hennes pappa tyckte det var väldigt konstigt men sen förstod de hur han tänkte.

 

De öppnade dörren och tittade så kusten var klar, sedan när de skulle springa ut såg de ljuset igen. Charlie som var så nyfiken var tvungen att se var det var innan hon gick där ifrån.

 

Det var Charlies halsband!

 

Hon tog halsbandet och satte den runt sin hals. Då såg hon Buster, han blev först rynkig men sedan såg de att han krympte ihop till en vit böna.

 

Alla var glada och nöjda för nu var änklingen Buster borta.

 

En vecka efter allt hade hänt så kändes nästan allt som vanligt igen. Polisrobotarna var borta men såklart vandrade några vanliga poliserna fram på gatan men de var snälla. Affärerna hade bytt namn och priserna hade gått ner rejält. Så återigen så kunde man se personer vistas i affärerna.

 

Alexander var tillbaka och Stora Busters Plaza hade nu bytt namn till Freedom Plaza. Det ordnades för fullt med en fest där, för det hade utsetts en ny helgdag som hette Ickebönordagen då man skulle låta bli att äta bönor för att Buster gillade det. Det skulle också vara som en hyllning till Charlie och Donald.

 

Senare den kvällen inleddes festen. Alla i Victory dansade i flera timmar. Fyrverkerier sköts och folket fick käka chips hela natten. Alexander fick gå upp på tronen och allt blev bra, igen.