Sista åket

Jullovet hade precis börjat och Moa och Dinos familj hade hyrt en stuga i fjällen. Det var dags för sista åket på kvällsåkningen och syskonens kinder var röda av kylan. Fingrarna började bli stela och kylan trängde sig igenom kläderna. Syskonen ville bara komma ”hem” till stugan så fort som möjligt. Mamma och pappa hade redan åkt tillbaka till stugan för att laga middag.

– Dino, jag vill hem nu, sa Moa med en darrande röst.
– Vi kan gena genom skogen, tyckte Dino.
– Nej, det kan vi inte! Du vet att vi inte får, protesterade Moa.
– Är du feg, eller? Ska vi ringa mamma? hånade Dino.

Moa himlade med ögonen och de satte fart mot skogen. Träden tornade upp sig som en mörk vägg framför dem och de fick zickzacka mellan dem. De hörde ett olycksbådande ljud och de stannade upp för att avgöra vad det var. Plötsligt svepte det en rörelse förbi dem och Moa skrek till av rädsla.

– Lugn, det var ju bara en lappuggla, din fegis, sa Dino med en överlägsen röst och satte fart på skidorna igen.

Moa fick kämpa för att komma ifatt sin bror. Efter några minuter till i mörkret kom ugglan åter farande igen i en svepande rörelse och Moa kände nästan som att ugglan ville kommunicera med dem, men det behöll hon för sig själv, för inte ville hon bli kallad fegis igen. Helt plötsligt försvann ugglans läte av något annat som dånande tog över allt annat ljud! Syskonen vände sig om mot ljudets källa, men hann inte mer än se ett moln av snö, innan allt bara blev helt mörkt och tyst…