Rȳliam och mysteriet på Alvôra

Sov nu i min varma famn, sov nu så kommer du hitta fram.
Gå den rätta vägen så kommer det bli bra, gå den rätta vägen så kommer du fram snart.
Det kommer bli varmt min vän men trots det vänd inte hem. Berget som du går upp på är
inte som du tänker men fortsätt gå upp tills det sänker. Om det inte funkar då, fortsätt gå så
hamnar du vid apelgrå.
Ta dig dit där träden fäller gå till det trädet som föreställer. Långt inne i Lynǧkhoŧ vaktar en
klok, han ger dig det du behöver som en snok.
Gå så långt upp som du kan komma, var försiktig så du inte går vilse i det tomma. Vad är det
du drömmer om när du somnar? Följ det och se vart du kan komma .
Gå dit där bergen vattnar, simma ut tills du inte bottnar.
Djupare och djupare, det tar aldrig slut. Men var försiktig så du kommer ut.
När du har gjort det här är du klar. Men sov nu du är bara ett barn. Sov nu i min varma famn,
sov nu för nu har du hittat fram.

Kapitel 1: Kraftcermonin
Rȳliam märkte hur det sved i armen, hon sa till mamma:
-Vad är det som händer?
Det började bli rött och det gjorde mer ont. Mamma tittade på armen och log. Hon sa:
-Min lilla flicka du börjar bli så stor.
-Vadå stor? frågade Rȳliam.
-Snart kommer du få din kraft som vi andra i familjen, sa mamma.
Långt bort på en okänd planet vars namn är Alvôra låg en alvby, Rȳliams alvby. Det här är dock inte en vanlig by för alla i byn har någon slags magisk kraft. Det finns fyra olika krafter: jord, luft, vatten och eld. Rȳliam vaknade plötsligt. Hennes blågröna ögon var uppspärrade. Hon var andfådd. Hennes mamma kom in och sa:
-Är det en till mardröm igen?
Rȳliam kollade på henne och nickade. Hon svettades. Då sa hennes mamma:
-Vill du att jag ska sjunga för dig?
-Gärna, svarade Rȳliam sömnigt.
Mamman började sjunga den vaggvisa hon sjungit för Rȳliam sedan hon var liten:
– Sov nu i min varma famn, sov nu så kommer du hitta fram. Gå den rätta vägen så kommer det bli bra, gå den rätta vägen så kommer du fram snart…
Rȳliam måste ha somnat om för hon vaknade med ett ryck när hon hörde sin mamma.
– Du måste skynda dig, du är sen till kraftceremonin!
Rȳliam reste sig direkt upp ur sängen. Hon slängde på sig sin mörkgröna favorit tröja och drog på sig ett par läderbyxor. Hon tog sin pilbåge, koger och mörkbruna mantel över axeln. Hennes mamma gav henne en àlpofrũkt i förbifarten och hon sprang ut. Hennes bruna hår och mantel fladdrade i vinden när hon sprang till ceremonin. Det var fem andra barn där. Hon blev bara fem minuter sen till ceremonin. De fyra Kraftmästarna stod framme på ett stadium. Varje mästare hade en trä bunke framför sig. Eldmästaren talade:
-… kommit hit idag för att få era krafter. Som ni alla vet kan ni få: luft, eld, jord och vatten. Alla ni här har levt utan krafter i tio år nu och nu ska ni få dem. När ni hör era namn kommer ni upp på scenen och äter av den här kristallen.
Han höll upp en ljusblå kristall.
-Första personen är Kìlta, fortsatte Eldmästaren.
En nervös tjej som stod en bit bort gick upp på scenen. Hon gick fram till Eldmästaren och fick kristallen. Kìlta åt en liten bit av den. Kristallen började lysa, man såg hur den åkte ner i magen. Från magen åkte ett smalt streck av vitt ljus till Kìltas högerarm. När det kom fram bildades en flamma på Kìltas arm och den började lysa vinrött. Från bunken framför Eldmästaren flammade det upp en stor eldflamma. Eldmästaren vinkade till sig Kìlta och hon gick till honom. Eldmästaren började tala igen han sade:
– Pólat.
En pojke lite längre bort gick upp på scenen, han åt en liten bit av kristallen. Samma sak som hände med Kìlta hände med honom fast istället för en flamma kom det upp en våg ur hinken och hans arm lyste blått. Han gick bort till Vattenmästaren och Eldmästaren började tala igen.
– Kan Rȳliam komma upp?
Rȳliam började långsamt röra sig mot scenen. Hon gick fram till Eldmästaren och åt en liten bit av kristallen. När ljuset kom till magen delade det upp sig och kom till båda armarna, fast från hinkarna åkte alla elementen upp. Mästarna kollade på varandra med något konstigt i blicken. Efter vad som kändes som en evighet även om det bara var fem sekunder sade Luftmästaren:
-Du kan komma till mig.
Rȳliam gick långsamt till henne. Mästaren lade sina händer på Rȳliams axlar, det kändes tryggt. När Rȳliam kollade ner på sin arm såg hon en ljusblå virvelvind. Ceremonin fortsatte som i ett blurr. Resten av barnen fick eld och jord. När ceremonin var slut gick Rȳliam hem.

Kapitel 2: Fiende eller vän
Något år senare:
Rȳliam sprang in i huset, sen skrek hon.
-Mamma, det har kraschat något vid smedjan!
Hennes mamma kom rusande ner för trappan.
-Ta dina grejer så sticker vi och kollar, sa Rȳliam.
De sprang ner till smedjan för att kolla. Rȳliams bruna läder byxor var lite smutsiga, detsamma med hennes gröna tröja. Hon såg ljusstrålar komma förbi trädtopparna. Hon kände värmen men helt plötsligt började några alver ropa och skrika. Hon sprang dit snabbt och kollade vad som hade hänt. Hon såg en krater som det kom rök ut från, alla stod i en ring runt omkring. Rȳliam frågade vad som hade hänt men ingen visste mer än att det var något som kraschat. Helt plötsligt så kom det ut en kort varelse som såg ut att ha varit med i en krasch, slitna kläder och tjock hals men tunn mage. Den började gå ut men så ramlade den rakt fram, det såg ut som att den svimmade. Doktorer sprang fram och lyfte iväg varelsen. När röken hade försvunnit såg man att det var en rymdfarkost.
Alla stod där och undrade vad som hade hänt. Rȳliam frågade andra alver om dem visste någonting men ingen visste. Rȳliam sprang mot sjukhuset och ramlade på vägen men hon brydde sig inte och ställde sig upp snabbt och började springa igen. När Rȳliam var framme såg hon att varelsen var vaken och pratade. Läkarna fattade inte vad den sa och Rȳliam gick fram och lyssnade. En av läkarna frågade om Rȳliam förstod något. Rȳliam nickade långsamt och gick mot varelsen. När hon var framme så hörde hon att varelsen sa att den heter Kim och kommer från planeten Boomboclat. Rȳliam frågade vad som hände och Kim sa lite kvävt ”forskarna kommer…”
Vad menar du? frågade Rȳliam.
Kim började prata men hen svimmade direkt efter. Efter några minuter så vaknade Kim och Rȳliam frågade om Kim behövde någonstans att sova.
-Ehhh… ja det kan ju vara bra, svarade hon.
Och så en stund senare kom Kim med hem till Rȳliam.
-Va!? skrek Rȳliams mamma när hon fick veta vad som Rȳliam hade gjort. Men hon lugnade sig snabbt och välkomnade Kim.
När dem var inne så frågade Rȳliam vad Kim innan menade med ”forskarna kommer.” Kim suckade och började berätta:
-Forskarna kom till vår planet och sa att det var av fredsanledningar dem var där och så frågade dem om dem fick ha en boombaclatier till experiment bland annat för att förstärka oss. När vi minst anade det så började dem utvinna våran sol på energi. Vi försökte stoppa dem men det funkade inte och sen så fanns inte vår sol mer.
-Jag var och odlade på Boomboclats måne, när en supernova sköt iväg mig från Bomb, vårt solsystem. Jag tror att forskarna följde efter mig och är på väg hit nu!
Rȳliam kände sig trött och sa:
-Vi får prata mer om det imorgon.
Båda sov hela natten. När dem vaknade så gick dem till Kraftmästarna och berättade det som Kim hade berättat för Rȳliam. Vattenmästaren frågade om Rȳliam förstod Kim och Rȳliam sa att hon självklart gjorde det.
-Vi går in i ett annat rum, sa Vattenmästaren.
När dem var inne i rummet bredvid så frågade han om det verkligen var troligt att det var sant eller om det hade kunnat vara någon utklädd till ”Kim” eller något.
Rȳliam sa:
-Tror du inte mig?
-Jo såklart, men jag tror inte på Kim, svarade Vattenmästaren.
Rȳliam blev sur och sa:
-Det kommer att hända oss något hemskt om vi inte flyr!
-Okej jag ska berätta det för byn och så kan vi se vad vi kan göra, svarade Vattenmästaren.
-Bra! sa Rȳliam och gick ut.
På kvällen berättade Vattenmästaren att de var rädda att Álvora skulle bli invaderat och att dem behövde all hjälp dem kunde få för att rädda sig undan. Men ingen verkade riktigt bry sig.

Kapitel 3: Statyn
Dagen efter var Rȳliam och Kim ute och gick i skogen Négožio. Då såg de ett par män som satte upp en lapp på ett träd. Kim och Rȳliam gick fram till lappen.
-Vad står det på lappen? frågade Kim.
-”Alv förvisad från byn”, svarade Rȳliam.
De gick närmare för att se vad det handlade om. Alverna stod i en klunga och skrek:
-Bort med Malît! Bort med Malît!
Rȳliam gick fram till en dam och Kim gick efter. Rȳliam frågade vad Malît hade gjort.
Damen sa:
-Han hade inga krafter kvar så han måste bort från byn.
Sen fortsatte hon skrika. Rȳliam och Kim såg hur Malît blev tagen och bortförd. De fortsatte mot biblioteket för att läsa på om Boomboclat. Fyra alver stod och pratade en bit bort. Rȳliam blev nyfiken och spetsade sina öron. Hon smög fram mot de fyra alverna bakifrån. Det var Mästarna. Hon hörde nånting:
– Hur ska vi aktivera portalen? Vi vet att de är starkare och att de kommer experimentera på oss. Vi måste fly!
Nu stod Rȳliam bakom Mästarna. Hon petade på Eldmästarens axel och frågade:
-Vilken portal pratar ni om?
-Inget som du behöver veta, snäste Vattenmätaren.
-Snälla berätta, jag kan hjälpa till, bad Rȳliam.
– Gå och gör något annat istället för att störa oss, röt Jordmästaren och såg strängt på Rȳliam.
-Kom så går vi, sa Kim.
De fortsatte mot biblioteket men på deras väg mötte de Sâlomoe, alvpolisen.
-Hej på er, sa den grönklädda Alven som stod framför dem.
Han hette Sickē och var en ny rekryt och var fyra år äldre än Rȳliam. Kim såg på en staty som stod bakom Sickē. Den föreställde en alv som satt på en häst. Han hade en yxa i sin hand och det fanns två hål i båda armarna. När de kom fram till biblioteket gick de till den delen där det fanns de äldsta böckerna. Rȳliam hittade en bok som det stod ”Portaler och magi i Alvôra” på. Hon tog ut den ur hyllan. De satte sig ner och började bläddra i boken. Rȳliam slog upp sida 1382. Hon började läsa men Kim läste mycket snabbare. Hen var klar med sidan innan Rȳliam hade läst två meningar. Men Kim väntade med att berätta tills Rȳliam hade läst klart också. När de hade läst klart kom de fram till att det var nån sorts staty som var portalen och den föreställde en alv. Kim trodde att det var statyn som föreställer ”Alverus den store” men Rȳliam trodde att det var statyn som föreställer ”Alve den lille”. Men sedan kom de överens om att de skulle gå till ”Alve den lille”. De gick statyn. Den stod på en sten och en alv lyfte upp ett svärd.
-Här är statyn, sa Rȳliam glatt. De såg runt statyn och såg hur den var formad. De kände på statyn och såg hur den var. Ju mer de utforskade, blev det mer klart att det inte var statyn som var statyn de letade efter.
-Vi går och ser om det är Alverus den store. Jag tror att hålen gör något som aktiverar statyn, sa Kim. Kim lät som om hen var säker. De började gå mot ”Alverus den store”. När de var framme såg de på statyn. Den var ganska stor. Det var den statyn som de hade sett när de träffade Sickē. De kollade länge på statyn. Kim och Rȳliam kände sig osäkra men precis när de skulle gå fick Rȳliam ont i armen.
-Det här är rätt staty, jag känner det, sa Rȳliam.
-Jag sa ju det, sa Kim triumferande.
Nu började de fundera på hur man skulle kunna öppna portalen. De sprang tillbaka till biblioteket och där låg boken uppslagen, precis så som de lämnat den. De bläddrade framåt i boken för att läsa vidare och förhoppningsvis hitta någon information om hur man gör för att öppna portalen. Då upptäckte dem något.
-Titta, utropade Ryliam! Det är någon som rivit ut nästa sida, precis den vi behövde läsa! Vad gör vi nu?
-Vänta lite, sa Kim. Titta här, man kan se några ord precis här i kanten om man tittar riktigt noga.
Ryliam lutade sig fram för att se och där kunde man faktiskt tyda att det stod “fyra element” och på nästa rad “kristaller”.

Malît hade precis blivit utsparkad ur byn och var i skogen. Han vaknade i sin lilla koja som han hade byggt. Han tänkte på sin familj, byn, kraftceremonin och hur glad han kände sig och så tänkte han på Kraftmästarna som sparkade ut honom och han kände sig otroligt sur. Malît skulle precis gå till floden när han började höra en röst som sa åt honom att gå till sjön. Han skakade det ut ur huvudet men den fortsatte prata, så efter en stund så valde han att gå till sjön. Vid sjön såg han en kristall, han hörde rösten igen och rösten ville att han skulle ta upp kristallen. Han tänkte att det finns inte någon anledning att säga emot. Malît gick fram till kristallen för att ta upp den och kände direkt hur kraften strömmade in i hans kropp. Han tittade på kristallen och såg symbolen för vatten. Nu när han hade kraften igen så ville han hämnas på byn och de som förvisade honom. Han började springa mot byn. När han var framme hörde han vad som hade hänt. Att Rȳliam och de andra alverna måste ha alla kristaller för att fly från Alvôra. Men han hörde också något om en vaggvisa som han tyckte var onödigt. Rösten i hans huvud sa åt honom att fly. Han kände att det var det enda logiska att göra och han sprang bort från byn.

Kapitel 4: Eldkristallen
Rȳliam och Kim hade fått ledtrådar från boken och visste att det här behövde gå fort. Portalen måste öppnas! De hade funderat hela kvällen på biblioteket och nu var de på väg hem. Vad kunde “fyra elementen” och “kristaller” ha med portalen att göra?
De höll precis på att passera statyn som de läst om i boken.
-Det är ju hål i statyn! sa Rȳliam plötsligt. Fyra stycken. Kan det vara att något behöver läggas dit för att öppna portalen?
– Kristallerna! nästan skrek Kim.
– Såklart! De fyra elementen: jord, luft, eld och vatten – det finns kanske fyra kristaller, en för varje element. Men hur ska vi kunna hitta dem?
Natten var lång och Rȳliam och Kim fortsatte diskutera länge innan de somnade av utmattning. När Rȳliam vaknade sov Kim bredvid henne och hon ville inte väcka henne. Hon gick ut en promenad medan hon väntade på att Kim skulle vakna. Hon gick i sin egen värld och är hon kunde inte sluta tänka på drömmarna hon hade haft under natten – om vaggvisan. Men då krockade hon med en tjock gren och trillade.
-Aj! sa Rȳliam.
Då så slog det henne! Vaggvisan handlade om vart kristallerna fanns. Då tittade Rȳliam upp och såg vulkanen. Där måste eldkristallen finnas förstod hon, “Det kommer bli varmt min vän men trots det vänd inte hem”. Men hur kunde hon ta sig dit undrade hon? Någon som kunde teleportera sig men utan att bli skadad. Men ingen alv kan göra det tänkte Rȳliam. Men skulle Kim klara det? Rȳliam sprang snabbt tillbaka till byn för att hämta Kim. När Rȳliam kom fram frågade hon Kim om hen kunde hjälpa henne.
-Ja, svarade Kim. Med vadå?
-Tack, jag hinner inte berätta nu, vi måste rädda Alvôra.
Rȳliam sprang iväg och Kim frågade vart de var på väg.
-Mot vulkanen! svarade Rȳliam.
När dom kom fram frågade Kim:
-Vad gör vi här vid vulkanen?
-Jag behöver dig att teleportera hit en eldkristall och sen komma tillbaka, svarade Rȳliam.
Kim tittade nervöst på Rȳliam.
-Jag kan försöka men det kan bli väldigt svårt och jag riskerar allt, men jag kan testa.
Kim gjorde sig redo för att teleportera sig. Hen tittade nervös på Rȳliam. Hen var rädd. Hen tog sats och… SWOPP. Kim var borta. Rȳliam väntade på Kim. Minuterna gick. Efter ett tag kom hen tillbaka.
-Vad såg du? frågade Rȳliam.
Kim såg vettskrämd ut.
-Hallå? fortsatte Rȳliam.
Hen svarade fortfarande inte.
-Vad såg du Kim?
-Det var mörkt men väldigt varmt, jag såg en kista i mitten av rummet, svarade Kim.
-Hur såg den ut? frågade Rȳliam.
-Jag vet inte, men den kändes som om den var av trä, nästan som träden på Alvòra! Och det kändes som att eld var i ett rum bredvid!
-Såg du vad som var i kistan? undrade Rȳliam.
-Nej, svarade Kim.
De pratade lite om hur de kunde komma in igen och hitta kristallen.
-Jag vet! sa Kim. När jag var där såg jag en liten öppning! Vi kan försöka hitta öppningen och klättra in.
Kim sa att hon kunde försöka teleportera sig in igen och hitta öppningen och sträcka ut sin hand ur hålet så Rȳliam kunde se hålet så de kunde få ut kristallen. Hen teleporterade sig in och skrek:
-Jag är inne!
Rȳliam tittade runtom vulkanen och då såg hon hur Kims hand stack ut vid en buske. Rȳliam gick närmare och såg att det bakom busken fanns en öppning!
-Kim! Jag ser din hand, sa hon.
Rȳliam klämde in sig mellan busken och den lilla öppningen. Det blev varmare desto längre in hon kom, och tillslut kom hon in. Och där var kistan!
-Hur ska vi få ut kistan från grottan? frågade Rȳliam.
De diskuterade en stund hur de skulle få ut kistan från grottan. Då sa Kim:
-Men du har ju luftkrafter eller?
-Men jag är rädd, sa Rȳliam.
-Jag lovar dig, du kan det här bättre än du tror, sa Kim.
-Okej, snyftade Rȳliam och fortsatte:
-1,2 och 3!
En stark virvelvind kom ut ur Rȳliams händer.
-AHHHHH!!!
-Jaa! skrek Kim.
-Jag, jag ser kistan! skrek Kim.
Busken flög minst 30 meter bort, och sen…. Tystnad, men sen skrek Kim:
-Du klarade det Rȳliam!! Rȳliam? Rȳliam!
Rȳliam ramlade mot marken och var vit i ansiktet.
– Klarade jag det?
-Ja, det gjorde du, sa Kim lättad.
-Kan du hjälpa mig upp? frågade Rȳliam svagt.
-Såklart, sa Kim.
Kistan stod framför dem utanför grottan. Rȳliam öppnade locket och där låg eldkristallen och sken som guld. Hon tog upp den och kände hur kraften spreds genom hennes kropp.

Kapitel 5: Jordkristallen
Den natten hade Rȳliam svårt att somna. Hon var glad att de hittat den första kristallen, men de hade en lång väg kvar. Rȳliam sjöng på vaggvisan där hon fick den förra ledtråden ”Ta dig dit där träden fäller gå till träd som föreställer. Långt där inne i Lynǧhoŧ vaktar en klok, han ger dig det du behöver som en snok .”
När solen gått upp sprang Rȳliam mot Kraftmästarnas hus. På vägen dit såg hon konstiga typer längs vägarna som höll på att undersöka olika saker. Det måste vara forskarna och hon kände stressen komma över henne. Hon drog upp dörren till Kraftmästarnas hus och sprang rakt mot Luftmästaren och frågade:
-Vad betyder Lynǧkhot?
-Vart har du hört det? frågade Luftmästaren.
-I en vaggvisa, stammade Rȳliam till svar.
-Det är inte bra för dig att veta, det är för farligt för en som dig, sa Luftmästaren.
-Snälla berätta jag måste veta, bad Rȳliam.
-Om du måste veta så får vi gå in i ett annat rum, bad Luftmästaren. De gick in i ett annat rum och hon stängde och låste dörren. Luftmästaren berättade att Lynǧkhoŧ är en skog som blev förbjuden för över hundra år sedan och att det var på grund av stenjättar som lever där.
-Vart ligger den här förbjudna skogen? frågade Rȳliam.
Luftmästaren tog fram en karta och pekade ovanför kartan.
-Där, där kartan tar slut.
Rȳliam grabbade tag i kartan och rusade ut ur rummet och sprang hemåt för att hämta Kim. Hon skrek på Kim att komma ner. Kim skyndade sig ner för trappan. Hen undrade vad det var som hade hänt. Rȳliam berättade om allt som hade hänt. Hon visade på kartan var de skulle och de sprang iväg mot skogen. Efter ett tag blev Kim andfådd och hen frågade Rȳliam om de kunde gå en stund.
-Okej, sa Rȳliam och de började gå.
Medans de gick tog Rȳliam fram kartan och kollade hur långt de hade kommit, de var snart där. Någon minut senare kom de fram till ett högt trästaket med en grind som var låst.
-Hur ska vi ta oss förbi staketet? frågade Kim.
-Jag kan ju teleportera mig men du då? sa Kim.
-Jag tror jag kan försöka flyga över, sa Rȳliam.
Efter några försök lyckades Rȳliam ta sig över och Kim stod och väntade på andra sidan. Rȳliam och Kim hörde tunga steg lite längre in i skogen.
-Det är bara att börja gå, sa Rȳliam.
De började långsamt gå in i skogen. Rȳliam såg att Kim var rädd. Rȳliam började tänka på vem som kunde vara klok…Då slog det henne! Man brukar ju säga att ugglor är kloka! Rȳliam började springa så snabbt hon kunde för att titta på varje träd hon kunde och Kim sprang chockat efter. Hon sprang över en kulle och då plötsligt började marken resa sig.
-Det var en jätte!
Rȳliam tänkte snabbt och hoppade av jättens huvud och dämpade fallet genom att använda sin luftkraft.
Hon skrek till Kim att de måste springa men Kim var redan på väg. De satte iväg och då såg Rȳliam ett hål i ett av träden. Hon började klättra upp i trädet och då stod hon öga mot öga med en uggla. Ugglan stirrade henne in i ögonen, såg arg ut och sa:
-Vad gör ni här?
-Spelar ingen roll, har du en kristall? frågade Rȳliam.
-Jag berättar inte förrän ni berättar varför ni är här, sa ugglan.
-Vi kommer bli invaderade av rymdforskare och vi behöver fyra olika kristaller så vi kan öppna en portal till en annan värld, hoppas vi, förklarade Rȳliam.
-Okej, fast på ett villkor. Ni får kristallen och åker iväg från rymdforskarna och lämnar min och jättarnas skog ifred, sa ugglan.
Hon tog kristallen och det lyste grönt på hennes arm. Hon klättrade ner till Kim och de började gå tillbaka till byn.

Kapitel 6: Luftkristallen
Rȳliam vaknade plötsligt och det var mitt i natten och hon kunde inte somna om. Hon tänkte återigen på vaggvisan som hennes mamma sjöng. Den handlade om något högt upp, det kanske är där nästa kristall är. Hon försökte somna om men hon tänkte bara på visan. “Gå så långt upp som du kan komma, var försiktig så du inte går vilse i det tomma. Vad är det du drömmer om när du somnar? Följ det och se vart du kan komma”. Nästa dag vaknade hon tidigt. Hon skyndade sig upp från sängen och ropade på Kim att hen måste skynda sig upp ur sängen.
– Vi måste gå till ett berg eller något som är högt upp, ropade Rȳliam.
-Okej, men vi måste packa först, svarade Kim.
Hen klädde på sig och började göra mackor, och packade sovsäckar i smyg så att inte Rȳliam skulle märka något. Efter en stund var de klara och stod vid dörren. De började gå till en stig. De följde stigen, den var lång och smal. Efter en stund sa Kim att hen var trött. De såg en stor sten och satte sig där.
-Tar du fram mackorna, frågade Kim?
-Visst,svarade Rȳliam.
När de hade ätit upp började de gå igen. De fortsatte fram på stigen. Tillslut sa Rȳliam att de snart borde vända hemåt. Det började skymma och snart var det kväll. Men de fortsatte på stigen. De gick och gick, men snart såg Kim en stor glänta med berg.
-Vi har hittat det, sa de i kör.
De började springa till bergen. De klättrade upp på berget. När de hade kommit upp en bit så sa Rȳliam att det var halt. Det dröjde inte lång tid förrän hon trillade. Hon tog tag i en klippa och skrek att Kim skulle hjälpa henne. Kim sprang fram till Rȳliam och drog upp henne.
-Tack, sa hon.
Det var mulet och snart skulle det börja regna. Rȳliam var skadad efter fallet och hon hade stora sår och blåmärken på händerna. Men dem fortsatte att gå uppåt. Efter några minuter var dem nästan högst upp. De gick en stund till och sedan såg dem en grotta.
-Rȳliam, vi kanske kan sova där? frågade Kim
-Okej då, svarade Rȳliam dystert.
Dem gick in i grottan och Kim tog fram sovsäckar.
-Tog du med sovsäckar? frågade Rȳliam.
De började fixa i ordning sovsäckarna, och la sig för att sova. Efter nån timme vaknade Rȳliam. Det var mitt i natten och även inatt tänkte hon på visan, allt var tyst det enda man hörde var ugglornas hoande och Kims snarkande. Det var lite läskigt och hon försökte somna om men innan hon somnade tänkte hon på sin mamma och hur hon saknade henne. Nästa dag steg dem upp tidigt för att fortsätta att klättra upp på berget. När de hade gått en liten stund så såg dem toppen på berget och något som lyste. Men det hade regnat lite i natt så dem fick akta sig så dem inte trillade igen. Nu hade dem kommit upp och såg hur något svävade under ett moln. Det måste vara kristallen! Dem gick till kristallen och Rȳliam började sjunga visan och sträckte sig mot kristallen men hon nådde den inte. Plötsligt märkte Rȳliam hur hon kom närmare kristallen, tillslut nuddade hon kristallen och den la sig i hennes hand. Tänk att de nu bara hade en kristall kvar att hitta!

Kapitel 7: Den försvunna kristallen
Rȳliam vaknade och kände att det var dags att hitta nästa kristall. Hon gick ut och tog frisk luft. Hon såg att det var en fin morgon och hon gick in igen. Rȳliam väckte Kim och sa att det var dags att börja packa inför resan efter nästa kristall. Kim började långsamt vakna till och började fixa sig. När Rȳliam hade packat klart satte hon sig i sängen och tänkte på visan som hennes mamma sjöng. Den handlade ju även om vatten “Gå dit där bergen vattnar, simma ut tills du inte bottnar. Djupare och djupare, det tar aldrig slut. Men var försiktig så du kommer ut”. Det måste vara vid sjön, vi måste dit!
-Kim kom, vi måste bege oss till sjön, ropade Rȳliam.
Kim tog packningen och ställde sig vid dörren och väntade på att Rȳliam skulle komma ner.
Hon kom springande ner till dörren och sa:
-Vi måste skynda oss!
De sprang ut och gick in i skogen och efter ungefär en timme kom de fram till en stor sjö med väldigt blått vatten. Rȳliam sprang fram till sjön och tittade ut över den.
Tillslut sa hon:
-Den är inte här, jag känner det på mig.
Kim gick fram till henne.
– Varför tror du det? Du har ju inte letat, sa Kim förvånat till Rȳliam.
– Jag känner bara det. Det finns dessutom fotsteg här och ett märke av en tagen kristall.
De följde fotspåren tillbaka till ett litet tält gjort i pinnar, som såg ut att ta fem minuter att göra. De gick in och såg då alven som fanns på alla bannlyst-posters. Malît såg skräckslagen ut och frågade:
-Vad gör ni här!?!
-Ehhh…..skulle vi kunna få låna den där… sa Rȳliam.
-Kristallen?
-Ja..
-Men såklart inte, varför skulle du vilja ha den? sa Malît lite irriterat.
-Lång historia orkar inte berätta kan vi inte bara få den!
-Nej jag måste ha kraften så att de kan acceptera mig för den jag är!
Det blev tyst en lång stund innan Rȳliam sa:
-Vad synd att höra men vi måste rädda byn och vi kan berätta att du gav oss kristallen då kanske de accepterar dig. Han tänkte länge och ännu längre tillslut sa han:
-Visst, men ni måste få dem att acceptera mig. Malît gav kristallen till Rȳliam och det lyste blått på Rȳliams arm. Hon sa till Malît att han skulle följa med och han sa okej. De började gå tillbaka till byn.

Kapitel 8: Sista steget…
Nu var det klart…… hon hade alla fyra kristallerna. Hon satte sig ner och bara pustade ut.
-Är du okej, frågade Kim.
-Jag vet inte… Det känns konstigt att lämna den här planeten.. Tänk om vi kommer till en hemsk planet. Inget likt Alvôra, sa Rȳliam.
-Men tänk om vi kommer till en fantastisk planet istället, svarade Kim. När jag kom hit i början var jag rädd men titta, istället kom jag till det här fantastiska stället. Efter ett tag så ställde sig Rȳliam upp och gick bort mot krafthuset där Kraftmästarna bodde. Kim följde efter henne. När de kom fram sa de till Luftmästaren:
-Vi har alla kristaller.
De fyra Kraftmästarna kollade förvånat på henne.
-Vad sa du?
-Jag sa ”Jag har alla fyra kristaller”.
-Rȳliam, vi har inte tid att skämta just nu det här är seriöst. Sa Jordmästaren.
-Men jag skämtar inte! Jag kan bevisa det! Det är också andra som tycker att det här är seriöst. Inte bara ni! sa Rȳliam.
Hon tog fram kristallerna. Då blev Kraftmästarna chockade.
-Hur och var fick ni tag på dem? frågade Eldmästaren förvånat.
-Det är en lång historia, jag hinner inte förklara men nu behöver vi fly! Jag vet redan om att statyn är en portal så nu behöver vi bara berätta för alla i byn. Rȳliam och Kraftmästarna sprang ut till byns scen där man höll i kraftceremonin och andra sådana saker. Eldmästaren skrek:
-Alla alver måste komma till scenen!
Alla alver gick ut ur sina hus och fram till scenen.
-Vi måste evakuera från denna planet! sa Rȳliam.
-Varför måste vi lämna? skrek en i publiken.
-För rymdforskare är här, dom kommer försöka lura oss och göra experiment på oss!
-Vi vill inte lämna! skrek publiken.
-Om ni inte vill behöver ni inte, ha så kul med experimenten då! Till alla ni som vill fly hämta era nödvändigheter och er familj och så samlas vi här om tjugo minuter!
Rȳliam gick av scenen och såg alla springa runt. Hon var rädd men visste att det var nödvändigt att fly.
-Hej Malît, sa Rȳliam.
-Hej.
-Jag…jag tänkte att jag kunde vara här, sa Malît.
-Vad menar du?
-Att jag kunde stänga portalen, sa han.
-Nej det behöver du inte du ska följa med!
-Okej då, sa Malît.
Rȳliam sprang hem och hämtade dom väskor hon hade packat.
-Hej Rȳliam, sa mamma.
-MAMMAAAA!
-Du kan inte förstå hur mycket jag har saknat dig, sa mamma.
-Jag har också saknat dig men nu måste vi gå.
-Okej.
Dom sprang till torget. Alla alver var samlade runt statyn. Rȳliam slängde fram sin väska, hon sa:
-Är ni redo?
De flesta mumlade ”ja” till svar.
Rȳliam tog fram kristallerna och kollade på statyn. Hon tänkte ”Vart ska jag sätta de här kristallerna?” Då såg hon hål i samma form som kristallerna på statyns armar. Precis när hon skulle sätta in kristallerna hörde hon ett ljud bakom henne. När hon vände sig om så såg hon forskarna vid utkanten av byn. Hon kände hur stressen kom krypande. Hon började sätta in kristallerna i statyn och hon satt in luftkristallen. Forskarna började gå mot dem. Jord, de kom närmare. Vatten, nästan där. Hon satte in eld och statyn började röra på sig. Statyn flyttade sig åt sidan och en portal visade sig under den. Forskarna stannade till men började snart att röra sig framåt igen. Alverna började hoppa in i portalen. Nu var forskarna bara tjugo meter bort. Alla alver förutom Kraftmästarna, Rȳliam och Malît hade hoppat in. Eldmästaren hoppade in i portalen. Sen hoppade Jordmästaren in och efter Jordmästaren hoppade Vattenmästaren in. Nu var bara Luftmästaren, Rȳliam och Malît kvar. Forskarna var nu bara fem meter bort. Luftmästaren hoppade in i portalen. Rȳliam kollade på Malît och sa:
-Du följer väl med?
-Nej jag kan inte. Men du måste gå! sa Malît.
Han knuffade ner Rȳliam i portalen. Rȳliam hörde att en av rymdforskarna sa:
-Kan vi få följa med ner? och så log han.
Då sa Malît:
-Ledsen, ska precis stänga.
Han tog ut luftkristallen och kastade ner den i portalen. Då åkte statyn tillbaka över portalen och det blev helt svart för Rȳliam…