Noelles och hennes pratande gulbruna hamster

Jag ligger i sängen och väntar på att mina föräldrar ska komma in och sjunga för mig. Jag hör att de prasslar med paket och mumlar lite tyst till varandra. Jag hör mumlande sång nerifrån och hör steg i trappan. Dörren öppnas. Äntligen kommer mamma och pappa in med tårta och presenter. I tårtan sitter tomtebloss. Som vanligt sjunger de den finska varianten av “Ja, må hon leva”. Jag öppnar flera paket. När jag är klar med alla paketen säger mamma och pappa att de har gömt ett paket någonstans i huset. Jag börjar leta på övervåningen, i mina föräldrars rum, men jag hittar inget. Jag går ner i köket och börjar öppna alla skåpsluckor.
– Var har de gömt paketet, mumlar jag för mig själv.
Jag fortsätter leta, men jag hittar inget paket. Till slut känner jag att jag börjar bli kissnödig och går in i badrummet. När jag lyfter på locket till toan hittar jag en låda. Jag sätter ner lådan på golvet och går på toa. Paketet ser lite konstigt ut för det är en massa små hål i det och från lådan hör jag lite pip. När jag är klar öppnar jag lådan. I lådan ser jag en liten guldbrun dvärghamster. Jag tar upp den i famnen och ser hur gullig den är. Jag skriker av glädje och springer ut till mina föräldrar.
– Kolla vad söt hon är! Är det en tjej eller en kille?
– Det är en tjej. Vad ska hon heta? frågar mamma.
– Hon ska heta Suddan.
Jag ser hur gullig Suddan är. Mamma och pappa frågar om jag tycker om henne. Det gör jag verkligen. Jag bär upp Suddan i mitt rum. Jag klappar henne, men plötsligt så biter hon mig i handen med sina vassa tänder. När jag tar upp Suddan igen så säger jag till henne:
– Du får inte göra så igen.
Jag hör en röst säga:
-Förlåt, jag ska inte göra det igen.
Jag vänder mig om men ingen står där. Sen skriker jag högt:
– Vaaaaaa? Kan du prata?
Suddan svarar:
-Ja, såklart.
-Hur lärde du dig att prata? undrar jag.
– Jag har bara lärt mig, säger Suddan.
– Men du är bara en hamster.
Resten av dagen blir jättebra och vi åker iväg och köper en massa saker till Suddan. När jag kommer hem sätter jag igång att bygga det bästa huset till henne.

Huset blir jättesnyggt. Det är ett mycket litet hus med ett gulligt tak där det står Suddan och två olika hjul att springa i, en rosa matskål och en vattenflaska. Och så klart spån som golv. För en liten dvärgguldhamster som Suddan ser det ut som ett hamsterpalats.
Efter att jag har byggt klart huset så ropar jag till Suddan. Hon kommer och hon gillar huset jättemycket. Hon hoppar och säger :
– Vad vackert!
– Tack, säger jag
Suddan springer in i sitt palats och börjar springa i sitt hjul. Men så plötsligt hör jag ett konstigt ljud. Det låter som om någon knackar på fönstret där nere. Jag springer ner och kollar vem det är som bankar på fönstret men när jag går ner är det ingen som står där. Jag öppnar dörren för att se efter och där framför mig står Albin. Han som alltid mobbar mig i skolan för att jag har ADHD och inte har några vänner. Han säger:
– Grattis skiten, och kastar massa sand över mig och springer i väg.
Jag borstar av mig all sand och jag springer direkt till Suddan och börjar prata med henne. Jag berättar för Suddan om skolan Albin som mobbar mig och att jag känner mig ensam. Sedan säger Suddan:
– Kan inte jag följa med imorgon, så är du inte så ensam.
Jag tvekar men säger ändå ja.

Mina föräldrar ropar nerifrån att det är fika och jag ropar tillbaka att jag kommer om några minuter. Jag sätter in Suddan i buren och går ner. Jag går ner till mamma och pappa som har dukat upp tallrikar, skedar och tårtan som jag såg imorse.
– Vi har en sista present till dig, Noelle, säger mamma.
– Vad är det? frågar jag med munnen full av ljuvlig prinsesstårta.
Mamma håller upp våra pass i luften.
– Vi ska åka till Spanien, svarar pappa.
– Va!!!???!?!?! Ni är bara bäst!!! När åker vi? skriker jag av glädje.
– Ta det lugnt gumman! På lördag om en vecka, svarar mamma.
– Hur länge är vi iväg?
– Två veckor, säger pappa.
– Tack för fikat, säger jag.

Jag går upp till mitt rum för att mata Suddan. Hon får lite hamstermat. Hon smakar men spottar ut det direkt.
– Tvi! Vad är det här för mat? frågar Suddan.
– Vanlig hamstermat, svarar jag.
– Jag vill ha gurka!
– Gurka?! Hamstrar tål väl inte gurka?
– Inte vanliga hamstrar men jag är speciell.
– Okej.
Jag går ner till köket, öppnar kylskåpet och tar fram en gurka. Jag tänker att den nog är för stor för Suddan att tugga så jag delar den i stavar men plötsligt slinter jag med kniven.
– Aj!!! skriker jag.
– Men gumman, vad har hänt?, frågar mamma
– Jag skar mig med kniven, svarar jag.
– Det är inget djupt sår. Kom så går vi och tar på ett plåster.
– Tack! säger jag.
Mamma hjälper mig att sätta plåstret på plats och sedan går jag tillbaka till köket och skär klart gurkan. Jag går upp med gurkan på en tallrik och ställer in den i buren.
– Här har du din gurka, säger jag till Suddan.
– Tack, svarar hon.

Jag kollar på klockan och ser att den är 18:30 och frågar mamma:
– När ska vi äta middag ?
– Vi ska äta nu, säger mamma.
Vi går ner till köket. Fast maten är inte där. Då går jag till vardagsrummet och där ser jag sushi på soffbordet. Jag älskar sushi. Vi äter sushi och kollar på film innan jag är tvungen att gå och lägga mig. Jag går och borstar tänderna och tar på min pyjamas. Jag lägger mig i sängen. Jag viskar till Suddan innan jag somnar:
– Imorgon har vi en ny dag, lilla Suddan. Godnatt, jag älskar dig.
Och sen somnar jag fort.

Nästa dag på morgonen kommer jag på:
-Å nej, det är skola! Jag kollar på klockan. Jag har försovit mig.
Jag skyndar till skolan och sätter mig ner på min plats. Det är ingen som vet att Suddan är i min ryggsäck. Läraren kliver in och säger godmorgon. Sedan frågar min lärare hur min födelsedag var. Jag svarar bra. Lite senare på dagen ska vi ha prov och jag behöver svaren för jag har inte pluggat. Som tur är viskar Suddan till mig alla svar. På eftermiddagen glömmer jag att stänga min ryggsäck. Suddan rymmer ut från min ryggsäck och springer fram till läraren. Läraren hoppar upp på ett bord och skriker. Suddan springer in i min ryggsäck igen.

När jag vaknar nästa dag är det fyra dagar kvar till resan. Jag tycker att det är spännande, men det gör inte Suddan.
– Varför? frågar jag.
– Jag vet inte, svarar Suddan
– Ok, men vill du följa med till Spanien?
– Ja, säger Suddan. Det vill jag.
– Du får vara inne i fickan.
– Men det kommer att vara varmt i fickan, säger Suddan.
– Det blir ju varmare i väskan, svarar jag.
– Men ok då, säger Suddan.
Skoldagarna går och till slut blir det lördag och dags för oss att åka. Jag rusar in i mamma och pappas rum där de ligger och sover.
– Upp och hoppa! säger jag.
– Vad är klockan? frågar mamma medan hon gnuggar sig i ögonen och sätter sig upp i sängen.
– Klockan är 05.30, säger jag.
Jag börjar snabbt packa ihop en serietidning, hörlurar, en telefon, en laddare och mat för Suddan, och andra viktiga saker och lägger allt i min handbagage. Mina kläder och extra skor packar mamma och pappa i våra stora bagageväskor. Vi går ut till bilen och sätter oss. Jag lägger Suddan i min handväskan.

Trettio minuter senare är vi på flygplatsen och väntar på att få checka in vårt bagage. Jag tittar i min väska för att hitta Suddan. Men jag hittar inte henne i min väska. Så jag börjar oroa mig och försöker leta efter Suddan över hela flygplatsen. Det tar typ
en timme och jag blir nästan sen till flyget. Tills jag hör en gammal fet kvinna som skriker det högsta hon kan. Jag springer bort till den feta kvinnan och jag frågar vad som har hänt. Hon skriker jättehögt.
– AHHHHHHHHHHHHH! DET ÄR DEN FETASTE RÅTTAN SOM JAG HAR SETT.
SNÄLLA NÅGON TA BORT DEN NU!
– Råttan? säger jag. Jag tittar ner och ser en guldbrun boll som liknar Suddan. Jag jagar Suddan och fångar henne. Jag går till tanten och frågar:
– Är det den här råttan du menar?.
Hon skriker extremt högt tills hon svimmar och ramlar på marken. Hon gör några sprickor i golvet för att hon är så fet. Jag blir chockad men kommer ihåg att jag kommer bli sen till flyget. Jag springer så snabbt jag kan och som tur kommer jag på flyget.

Vi går på flyget men när flyget börjar rulla ser vi på kartan att den visar en sträcka från Sverige till Nya Zeeland istället för Spanien.
– Mamma, pappa, skulle inte vi till Spanien? frågar jag.
– Ehh, vi måste ha råkat ta fel flyg, svarar pappa.
– Vad gör vi nu? frågar jag.
Vårt bagage är ju på väg till Spanien och vi till Nya Zeeland.
– Ehh, svarar mamma.
Mamma och pappa ser ut som levande frågetecken. Jag kokar inuti. I och för sig har de aldrig rest förut men nånting måste de kunna. Jag sätter i mina hörlurar och sätter på min musik för att få något annat att tänka på. Jag börjar koka igen när jag tänker på alla 31 timmar som jag ska sitta på detta flyg. Efter en stund somnar tydligen jag och enligt pappa sover jag i typ två timmar.
– Hur lång tid är det kvar? frågar jag.
– Cirka 29 timmar, svarar mamma
Vi får middag, det smakar inte gott. Pastan är torr och både köttgrytan och pastan är kall.

Efter typ tre timmar hörs det ett högt boom och sen sprakar det i högtalarna. Plötsligt börjar flyget skaka.
– Vad är det som händer, frågar jag mina föräldrar.
– Det är nog någon fågel eller något sånt som har flugit in i planet, säger mamma.
Plötsligt rycker flygplanet till igen. Högtalaren börjar prata.
– Nödlandning, alla spänner fast bältet. Jag upprepar. Spänn fast er.
– Mamma, jag är rädd! snyftar jag fram.
– Det är lugnt, älskling, svarar hon.
Planet kraschar.

– Mamma, pappa, var är ni?
– Vi är här! ropar mamma och pappa någonstans ifrån. Är du okej?
– Ja, svarar jag. Var är du, Suddan? frågar jag.
– Jaaaag ääär häääär, piper Suddan.
– Aaajjj! skriker jag plötsligt.
Det är två stolar som är på mig så att jag inte kan röra mig så lätt. En man hjälper mig att ta upp de två stolarna. Jag borstar av mig och börjar leta efter Suddan. Efter en liten stund hittar jag henne.
– Mår du bra? frågar jag.
– Ja, svarar Suddan.
– Var är mamma och pappa?, frågar jag
– Jag vet inte. Jag hörde dem, men ser dem inte, Vi måste leta efter dem, säger Suddan.
– Ja, det måste vi göra, svarar jag.
Jag tittar på Suddan och ser att hon är rädd också. Jag lyfter upp henne och säger att allting är okej. Piloten kommer fram till oss och frågar om allting är okej på engelska.
-Can we leave the plane? undrar Suddan på engelska.
– Of course, säger piloten.

Flygplanet hade landat i ett jättestort och högt träd. Jag och Suddan klättrar ner först. När vi är längst ner så hoppar vi den sista biten kvar.Vi letar och letar och till sist hittar vi dem.
– Vi måste göra något, säger mamma.
– Vad ska vi göra? Det finns ingenting här, svarar pappa.
– Jag är jättehungrig, mumlar Suddan.
– Jag är det också, säger jag.
Vi ser ljus från hus långt bort och går dit. Det är jättelång väg och jag blir trött. Det är kväll och det ser annorlunda ut och till slut kommer vi fram till en stad med fina ljus som lyser omkring.
-Var är vi? frågar mamma.
-Wow, det är jättefint här! säger Suddan.
Vi går lite framåt och ser att det finns affärer och restauranger.
-Jag är hungrig, säger jag.
-Kom, vi kan gå och beställa mat, svarar pappa.
Jag och Suddan följer mamma och pappa in i restaurangen. De går fram till disken och beställer. Jag och Suddan sitter på stolen och tittar runt. Det är en fin restaurang med fina blommor. En tjej kommer fram till mig och säger:
– Hej. Du har en jättefin dvärghamster!
– Tack, säger jag.
– Jag har också en. säger hon.
Jag tittar på hennes händer och ser att hon bär en svart gullig dvärghamster. Suddan hoppar av min hand och springer till den andra svarta hamstern.
– Jag tror att de har blivit vänner nu, säger jag.
– Javisst! säger tjejen.
– Vad heter du? frågar jag.
– Linn, svarar tjejen.
– Jag heter Noelle och det här är min dvärghamster Suddan, säger jag.
– Fint, min dvärghamster heter Rufs, svarar tjejen.
Mina föräldrar kommer fram till mig och säger:
– Har du hittat en ny vän redan?
– Ja! svarar jag.
– Där är mina föräldrar om ni vill hälsa på dem, säger tjejen och pekar på ett bord med en man och en kvinna med en liten kille som sitter i en barnstol.
– Javisst! säger mamma och pappa.
De går fram till kvinnan och mannen och säger:
– Hej, er dotter är vår dotters vän nu.
– Ja, hon blev så glad när hon såg er dotter och hennes dvärghamster, säger de.

Vi sätter oss ner allihop med varandra och börjar prata och ha kul. Suddan är med Rufs och skrattar och har kul och jag har äntligen fått en vän.