Nintendovärlden

– Din dumma dvärg, hur kan du vara så kort när du är 12 år, skrek William till Anton.
Anton kände hur tårarna började rinna, men han var van med att bli kallad kort. Anton försöker resa sig och springa därifrån, för att komma undan sina mobbare. Men Kevin fäller honom direkt till marken igen. Anton kände hur de andra killarna tog tag i hans armar och ben och lyfte honom. Han försöker slita sig loss men de andra killarna är för starka. Anton såg hur killarna öppnade dörren till toaletten och släpade in honom där. Med huvudet hängandes neråt i toalettvattnet släpper killarna Anton efter att ha tryckt på spolknappen.

Några timmar senare, när skolan var slut, satt Anton och funderade på varför alla var så taskiga mot honom, bara för att han var lite kortare än alla andra. Anton Källström var en ganska normal pojke. Han hade brunt kort hår, lite stora öron kanske, bruna ögon och en tandställning. Det enda som var lite onormalt kanske vara att han var väldigt kort för sin ålder, bara lite drygt en meter låg.

För att känna sig lite bättre beslöt Anton sig för ta och spela lite datorspel. Men när han kommer upp till sin dator kommer han på att hans tangentbord inte fungerar för att han spillde juice på det, igårkväll. Attans, tänkte han, han ville ju så gärna spela Fifa 22, men tangenterna var alldeles klibbiga och blöta. Han kom på att han hade en gammal gameboy i källaren som han fått från sin numera avlidna farmor.

Han gick ut ur sitt rum och ner till källaren för att leta efter det gamla gameboyet, eftersom han inte spelat på det på några år. Det var kallt och mörkt och luktade som gamla sockor därnere. När han kommer ner tittar han först i en gammal byrå där han tror han lagt den. Men istället ligger där en gammal Nintendo 8-bitar som han aldrig sett förut. På Nintendot stod “ “.
– Kan det vara mina föräldrars nintendo och kan det kanske fortfarande fungera, frågar han sig själv.
Tanken på att hitta sitt gameboy var som bortblåst, och nu var han istället sugen på att testa Nintendot. Anton lyfte ur Nintendot ur byrån för att ta med sig upp och prova.

Några minuter senare när Nintendot var ihopkopplat och han tryckte på startknappen så hörde han ett vasst gnisslande ljud som lät som att Nintendot höll på att dras i två bitar. Anton kände hur det skar i öronen, nästan som att det skulle börja blöda. Sedan blev allt plötsligt helt tyst och svart.

När Anton slog upp ögonen igen så såg han inte längre sitt rum, utan runt honom fanns massor av träd. Han låg på en illgrön äng och han hör kvittret av fåglar runt omkring sig. Det doftade starkt av vitsippor och en vag doft av vanilj från någon okänd blomma. Han kunde höra porlet från en bäck i närheten och ställde sig upp för att se sig omkring. Han stod mitt på en sommaräng, full med blommor och gräs. Lite längre bort sprang några vildhästar. När Anton kände efter så kände han något konstigt. Han hade ett stort grått skägg och hans öron hade blivit ännu större än vad han tidigare blivit retad för. Men han var fortfarande lika kort. När han kikade ner i bäcken och såg sin spegelbild så såg han att hans hår var långt, grått och tovigt. Han kände sig rädd och förvirrad. Lite längre bort ser han en bro i sten som han började gå mot.

När Anton gått över ser han en nylagad hamburgare sitta på ett bord lite längre bort i vad som verkar vara ett träsk. När han tänker efter så känner han sig lite hungrig, men han vill ju inte ta någon annan persons mat. Anton närmade sig hamburgaren försiktigt men ser ingen annan människa i närheten. Han bestämmer sig för att ta hamburgaren för att stilla sin hunger. Men när han sträcker sig mot hamburgaren så hör han ett konstigt ljud och hamburgaren är helt plötsligt borta och på dess plats finns en köttätande växt som har slingrat sig runt hans armar och ben. Han känner sig rädd och hjärtat slår snabbare och snabbare och han svettas som han aldrig gjort tidigare. Han försöker rycka sig loss men sitter fast som i sten. När han tittar upp ser han otäcka svarta varelser. Konstigt nog ganska små, i Antons storlek.
– Hjälp! skriker Anton.
– Låt honom vara, hörs en okänd röst skrika.
Anton såg en lång och spinkig människa, klädd i lång lila trollkarlsdräkt, gå emot honom. Han håller i ett spö som lyser lila som han håller mot de svarta varelserna. Han viftar med spöt och en blixt slår från honom och träffar bredvid varelserna. Varelserna blir livrädda och vänder genast om och på alla fyra springer därifrån. Trollkarlen springer mot Anton och växten som håller fast Anton dyker genast ner i marken efter att ha släppt sitt grepp om honom.
– Tack, du räddade mig. Men vem är du? säger Anton.
– Vi har inte tid nu, jag berättar sen, svarar trollkarlen och lyfter upp Anton på sina axlar och börjar springa med honom därifrån.
Efter en lång stunds springande saktar trollkarlen ner. Till slut ser Anton ett stort svart slott framför sig. Slottets sträckte sig upp i dimman såg man kunde inte se toppen av tornen. Slottet hade stora fönster som släppte in ljus. Runt slottet gick en vallgrav och vid porten fanns en vindbrygga. Träsket som låg runtomkring verkade ha gjort slottet nedgånget och övergivet, men fortfarande helt.

Tom-Tom satte ner Anton innan de kom fram till slottet.
– Kan du svara på min fråga nu, undrade Anton.
– Mitt namn är Tom-Tom och det här är mitt slott, svarade trollkarlen.
De båda gick över vindbryggan och in i slottet. Anton såg massor av gamla tavlor på väggarna som föreställde de svarta varelserna som försökte attackera honom tidigare. Längst väggarna stod riddarrustningar som höll i svärd uppställda. Men de verkade inte vara någon i dem.
– Vart är vi egentligen? Jag minns bara att jag startade upp mitt nintendo, säger Anton.
– Samma sak hände mig, jag har ingen aning om var vi är, men jag vaknade upp för några dagar sedan här i slottet efter att ha startat mitt gamla Nintendo…