Den magiska klockan

Emelie vaknade av att solen lyste in genom fönstret. Hon tittade snabbt på klockan och såg att den var 9.00, och med en gång insåg Emelie att hon var sen till simträningen. Hon packade ihop ryggsäcken med badkläderna och snodde åt sig en smörgås som mormor hade förberett till henne kvällen innan. Emelie hade bott tillsammans med sin mormor Gunilla så länge hon kunde minnas i lägenheten i Gamla stan.

När Emelie äntligen kommit fram till simhallen stod Alva utanför och väntade på henne.

– Du är sen som vanligt, sa hon irriterat.

– Förlåt, jag försov mig igen. Tack för att du väntade! svarade Emelie.

Emelie var glad att Alva alltid ställde upp för henne. De hade varit bästa vänner sedan förskolan och Alva och hennes familj har funnits där som en extrafamilj efter att Emelies föräldrar plötsligt gått bort. Emelie hade ju mormor, men hon önskade ibland att hon hade fått träffa sina föräldrar.

Simträningen var slut och Emelie var på väg hem. Hon gick uppför kullerstenarna i de smala gränderna och såg turisterna som strosade på gatorna i solen. Under sommarlovet kom det många turister hit till skillnad från när det var vinter. Emelie hade bott i Gamla stan i hela sitt liv så hon förstod inte riktigt vad som var så intressant med stan. Så mycket fanns det inte att göra och upptäcka här? Emelie klev in genom den tunga gamla porten och såg att hissen var ur funktion.

– Min vanliga tur, sa hon trött för sig själv.

Hon sprang uppför trapporna och var andfådd när hon kom upp till tredje våningen. Väl hemma så ropade mormor från köket.

– Välkommen hem gumman! Skulle du kunna hjälpa mig att hämta en låda från vinden? Den är grön och har blommiga mönster.

– Absolut, svarade Emelie andfått.

Vinden låg högst upp i huset på sjätte våningen. Det var mörkt och dammigt och golvet knarrade när Emelie gick mot vindsförrådet. Hon låste upp hänglåset och klev in. Emelie såg genast den grönblommiga lådan längst in i hörnet på vinden. Den var täckt av spindelnät och damm. När Emelie tog upp lådan såg hon en guldig liten ask som låg på golvet precis intill. Den nästan lyste upp hela rummet, trots att det var mörkt. Emelies nyfikenhet tog över, så hon tog upp den lilla asken och öppnade den försiktigt. I asken låg ett brev. Det såg ut att vara ett gammalt brev eftersom pappret var skrynkligt, dammigt och gulaktigt. Bokstäverna var skriva med en gammal handstil, nästan som skrivstil. Emelie drog efter andan när hon läste vad som stod.

Kära Emelie!

Vårt äventyr är slut. Nu är det din tur! När du läser det här brevet hoppas vi att du är tillräckligt gammal för att förstå. Uppdraget är svårt men du kommer att klara det.
Klockan visar dig vägen…


Emelie läste igenom brevet flera gånger och försökte förstå vem avsändaren var. Vem kunde ha skrivit brevet? Emelie kände en gnutta hopp. Kunde det vara hennes föräldrar? Hon tittade närmare efter innehållet i asken och såg en guldig klocka som hängde i en kedja. Vem använde sådana klockor nuförtiden? tänkte Emelie. Hon tog den upp den i sina händer, strök fingrarna över den och vred och vände på den. Plötsligt började klockan lysa kraftigt och visarna började rotera snabbt samtidigt som den började vibrera. Nu kunde Emelie inte längre se rummet omkring sig. Det enda hon kunde se var det starka ljuset från klockan…