Alien invasionen

Det var en solig morgon på planeten Klumpiter. Klumpiter var en rosa-blå planet som låg alldeles ensam ute i rymden. Klumpiter var en liten planet där det bara fanns en enda stad. Stadens namn var Valip och där bodde planetens alla invånare.

 

Det fanns många olika sorters invånare: troll, grodor, älvor, häxor och jättar. På planeten var alla invånare alltid vänner och bråkade aldrig.

 

Vår saga handlar om trollet Julle och hans bästa vän, grodan Lenny.

 

Julle var ett litet troll med stort, fluffigt hår. Håret var svart och såg ofta ganska vilt ut. Julle själv var alldeles gul och hans ögon var stora och svarta. Han hade alltid hängselbyxor och en rutig skjorta. På huvudet satt en liten röd hatt på sned.

 

Julle var på väg till den fantastiska och magiska skogen för att möta upp sin vän Lenny.

 

Lenny var en grön groda med röda prickar som var ett huvud längre än Julle. Det gjorde att Julle ofta kunde rida på Lenny när de var ute på äventyr. De hade varit bästa vänner sedan de var små.

 

När Julle kom fram stod Lenny och väntade precis vid början av skogen. Skogen hade stora, höga träd som nästan formade en port in i skogen. Den hade vackra färger; träden glittrade nästan i lila och blått. Runt omkring i skogen växte stora, färgglada svampar. En vacker å rann rakt in i skogen och slutade i ett magiskt vattenfall.

 

Vännerna hade bestämt sig för att utforska en del av skogen där de aldrig hade varit förut. De hade hört att det fanns konstiga varelser där och att skogen var mer läskig och farlig i de delarna.

 

De gick genom de vackra delarna av skogen. Julle satt på Lennys rygg och läste. Efter några timmar förvandlades den vackra och magiska skogen till en mörk och läskig skog. Träden saknade löv, grenarna var spetsiga och taggiga och skogen verkade sakna färg. Helt plötsligt såg de ett starkt grönt ljussken som flög över himlen.

 

– Vad var det? frågade Lenny.
– Jag vet inte, bäst att vi undersöker, svarade Julle.

 

Vännerna smög fram till en liten glänta och där i mitten stod ett stort rymdskepp. Rymdskeppet såg ut som en jättestor tallrik i metall, med massor av lampor på.

 

Lenny och Julle gömde sig bakom en stor sten.

 

Plötsligt började massor av rök komma från skeppet och en stor dörr öppnades sakta. Ut ur dörren kom några konstiga varelser. Deras kroppar var små och korta, men deras huvuden var stora. De var gröna och hade någon slags rustning på sig. Några av varelserna hade många ögon, andra hade få. De började tala ett konstigt språk som Julle och Lenny aldrig hade hört förut.

 

– Jag kan leta i min överlevnadsbok och se om jag hittar något om dessa varelser, viskade Julle.

 

Julle bläddrade i boken och till slut hittade han en bild som såg ungefär ut som varelserna framför dem.

 

”Utomjordingar kan vara farliga eller snälla. Var försiktig när du närmar dig en utomjording.” stod det.

 

– Ska vi gå fram och hälsa på dem? undrade Lenny.
– Nej, det står att de kan vara farliga, svarade Julle.
– Men det stod ju också att de kan vara snälla? frågade Lenny tillbaka.
– Vi tar i alla fall en bild på dem och sedan smyger vi hem igen, svarade Julle.

 

Julle tog fram sin gamla kamera och tog ett foto på utomjordingarna. Men han glömde att stänga av blixten. Ett starkt ljus blixtrade fram från kameran.

 

– Åh nej, tror du att de såg oss? frågade Julle.
– Hoppas inte, men det är nog bäst att vi skyndar oss hem, svarade Lenny.

 

Vännerna skyndade sig hem genom skogen så fort de kunde, men vad de inte visste var att utomjordingarna hade sett dem och följde efter.

 

När vännerna kom tillbaka till Valip gick de hem till Julle för att gömma sig och prata om det de hade varit med om.

 

Helt plötsligt hörde de ett konstigt ljud utanför. De gick fram till fönstret och såg det gröna skenet på himlen igen.

 

– Åh nej, de har hittat oss, sa Julle förskräckt.
– Vi får hoppas att de är snälla och inte vill oss något ont, sa Lenny hoppfullt.

 

De gick försiktigt ut ur huset och närmade sig skeppet som hade landat en bit bort. De tog små, försiktiga steg och väntade på att något skulle hända.

 

Runt omkring dem såg de hur alla andra invånare i Valip började ta sig ut. När de fick syn på skeppet blev det kaos i den lilla staden.

 

Alla skrek och sprang omkring, barnen grät och föräldrar försökte lugna ner situationen. Lenny och Julle tittade på varandra.

 

– Vad har vi gjort? Det var vi som ledde dem hit, sa Julle ledsamt.

 

Plötsligt öppnades den stora dörren på rymdskeppet. Ur dörren kom rök och ett grönt ljus. Alla invånarna i Valip stod tysta och väntade på vad som skulle hända. Ur röken kom det till slut ut samma varelser som de hade sett tidigare i skogen. Små gröna rymdvarelser med många ögon. De tittade ut över staden och på alla invånare som stod helt stilla av skräck. Ledaren för varelserna tog ett steg fram och sa:

 

– Kvalk tylopa, heligo prava?

 

Julle började genast bläddra i överlevnadshandboken för att se om han kunde hitta någon översättning.

 

– Enligt min bok säger de: ”Var hälsade, vänner. Vart har vi kommit?” berättade Julle högt.

 

Rymdvarelsen tittade förvånat på Julle och tog sedan fram en liten, konstig låda. På lådan stod det ”Google Translate”.

 

Rymdvarelsen sa något in i lådan och ut kom:

 

– Med hjälp av denna låda kan vi nu prata med varandra.
– Vi är varelser från planeten Kriptitus.
– Kriptitus var en röd planet långt borta som tyvärr sprängdes i bitar.
– Vi lyckades precis fly och nu letar vi efter någonstans att bo.
– Vi såg den otroliga skogen från vårt skepp och tänkte att vi kunde bo där.

 

Invånarna såg förvirrade på varandra.

 

– Nej, vi vill inte ha er här! ropade någon.
– Ni passar inte in här, försvinn! ropade någon annan.

 

Rymdvarelserna såg ledsna ut och tittade på varandra.

 

– Det verkar som att de inte vill ha oss här. Vi får åka vidare, sa de till varandra.

 

Lenny och Julle tittade på varandra. Sedan hoppade Julle upp på Lennys rygg och ropade:

 

– De borde få stanna! Alla är lika mycket värda och vi har gott om plats i skogen för dem.

 

Invånarna tittade på varandra. De visste att Julle hade rätt, men de var fortfarande rädda.

 

– De får stanna, men bara i skogen! ropade någon.

 

Julle och Lenny hoppade fram till skeppet.

 

– Ni får stanna, men ställ ert skepp i skogen där ni stod förut, berättade Julle.
– De andra i staden kommer att bli snälla sen, ge dem bara lite tid, sa Lenny.

 

Rymdvarelsen längst fram bugade mot Lenny och Julle.

 

– Tack, sa de.

 

De gick in i skeppet igen och svävade iväg över Valip mot den magiska skogen. Kvar stod alla invånare i en stor ring.

 

– Det där var inte så snällt, sa Julle högt. De har inte gjort oss något ont.
– Men de ser så läskiga ut, svarade någon invånare.
– Titta på oss. Vi är massor av olika varelser som lever här tillsammans. Vi borde ge dem en chans, sa Lenny.

 

Alla invånare gick hem till sig och det blev snart kväll.

 

När alla låg och sov kom ett nytt skepp flygande över staden Valip, men denna gång med ett starkt rött sken.

 

Skeppet landade mitt i staden med en stor smäll som väckte alla invånare i panik. De flesta trodde att det var rymdvarelserna som hade kommit tillbaka, men de hade fel.

 

Ur det nya skeppet kom det istället ut röda rymdvarelser. De såg arga ut och hade vassa klor och tänder. De började attackera och förstöra runt om i Valip. Ur en stor högtalare hördes ett ljud:

 

– Vi har kommit för att förstöra er planet. Ge upp genast!

 

Julle och Lenny satt och tittade ut genom fönstret på allt hemskt som hände där ute.

 

Plötsligt hördes ett högt ljud från den magiska skogen utanför Valip. Det lät som ett larm som tjöt om och om igen.

 

Ljudet kom allt närmare staden och till slut syntes ett välkänt grönt sken på himlen.

 

– Det är rymdvarelserna från igår! ropade Julle glatt.

 

Skeppet landade i staden och ut kom de gröna varelserna. De började genast försvara Valip. Invånarna blev glada och hjälpte sina nya vänner. Snart hade de besegrat de röda varelserna, som skyndade sig tillbaka till sitt skepp och flög iväg.

 

Dagen efter höll invånarna en stor fest för sina nya vänner. De tackade dem och välkomnade dem att stanna på Klumpiter så länge de ville. Där levde de lyckliga tillsammans.