En kille som var som alla andra… nästan

Jackson var en elvaårig kille som bodde i staden Rosensjö. Han var på många sätt helt vanlig. Han gick i skolan, gjorde sina läxor och spelade fotboll på rasterna tillsammans med sina vänner. Men bakom det vanliga livet fanns något som ingen visste om. Jackson kunde teleportera.
Han kunde plötsligt försvinna från en plats och dyka upp någon helt annanstans på bara en sekund. Han visste inte varför han kunde det, bara att det alltid hade funnits där, som en konstig kraft han inte bett om. Det stora problemet var att han inte kunde styra det. Ibland hände det när han blev stressad. Ibland när han blev glad. Och ibland utan någon anledning alls. Jackson blev alltid lika rädd efteråt.
– Inte nu… inte igen… viskade Jackson oroligt efter att han plötsligt hamnat bakom skolan.

Jacksons bästa vän var Nikolas. Han var energisk, glad och alltid full av fotbollssnack.
– Vi kommer att äga planen idag! ropade Nikolas med ett stort leende.
– Självklart, vi kör hårt! svarade Jackson och log tillbaka.
Nikolas skrattade.
– Du är så snabb ibland att det känns som att du bara försvinner! sade han skämtsamt
Jackson skrattade kort, men blev samtidigt lite stel. För Nikolas hade nästan rätt. Senare samma dag märkte Nikolas något konstigt. Jackson gick hem… men försvann plötsligt från gatan. Nikolas stod kvar, förvirrad och chockad.
– Okej… det där var INTE normalt… mumlade Nikolas långsamt.

Nästa dag kunde Nikolas inte hålla sig längre. Han gick fram till Jackson i skolan, allvarlig i blicken.
– Jag såg dig igår. Du bara försvann, sa Nikolas nervöst men bestämt.
– Vad menar du? frågade Jackson med darrande röst.
– Du teleporterade. Jag såg det, svarade Nikolas medan han tittade honom rakt i ögonen.
Det blev tyst. Jackson suckade djupt och tittade ner i marken.
– Okej… jag har en hemlighet, sa Jackson trött och oroligt.
– Vadå för hemlighet? viskade Nikolas chockat.
– Jag kan teleportera, viskade Jackson.
– Det är ju helt galet coolt! utbrast Nikolas glatt.
– Inte alltid… det är mer ett problem än en superkraft, svarade Jackson.

Teleporteringen började skapa fler och fler problem. En gång på fotbollsplanen skulle Jackson skjuta ett viktigt skott. Plötsligt försvann han mitt i rörelsen och dök upp bakom målet. Publiken blev helt tyst.
– Vad hände med honom?! skrek en spelare förvånat.
Jackson själv stod där chockad och andfådd.
– Jag… jag tappade kontrollen igen… mumlade Jackson frustrerat.
I skolan blev det ännu värre. Ibland försvann han mitt i lektionen och dök upp i korridoren utan att förstå hur. Läraren blev allt mer irriterad.
– Jackson, du måste börja ta ansvar! sade läraren strängt.
Jackson kände sig bara mer och mer stressad. Ju mer stressad han blev, desto oftare hände teleporteringen.

Trots allt ville Jackson bli fotbollsspelare. Hans största dröm var att spela i ett stort lag som Real Madrid FC. Han bestämde sig för att bevisa sig för sin pappa.
– Titta nu, pappa. Jag ska visa vad jag kan! skrek Jackson exalterat
Han sprang ut på planen, dribblade snabbt och sköt ett hårt skott. MÅL! Hans pappa stod tyst länge. Sedan nickade han långsamt.
– Okej… jag ser att du är riktigt bra, pappan lät för första gången lite stolt.
Jackson kände hur något lättade i bröstet.

Jackson och Nikolas blev uttagna till en stor turnering. De tränade hårt och vann flera matcher.
– Vi kan vinna det här! Sa Nikolas med ett leende.
– Ja… om jag inte försvinner mitt i matchen igen, sa Jackson nervöst.
Nikolas blev tyst en sekund.
– Vi löser det tillsammans, sa Nikolas.

I finalen mötte de Konsta. En kille som varit elak mot Jackson när de var små. Konsta hade till och med slagit Jackson så att han bröt armen en gång. Nu stod de öga mot öga igen.
– Jag tänker inte förlora mot honom, sa Jackson bestämt.
– Bara spela lugnt. Jag är med dig, svarade Nikolas.

Matchen var intensiv, 1–1. Sista minuten och Jackson fick bollen. Hans hjärta slog snabbt. Plötsligt kände han det igen… pirret.
– Inte nu… snälla inte nu, viskade Jackson med panik.
Han försvann mitt i löpningen och publiken blev helt chockad.
– Han teleporterade igen! ropade någon chockat.
Men den här gången kämpade Jackson emot. Han tvingade tillbaka sig själv och fick bollen igen och sköt. MÅÅÅL! Domaren blåste av och nu hade de vunnit. Alla blev väldigt glada, Jackson och Nikolas hoppade av glädje och Jacksons pappa blev otroligt stolt.
Efter matchen gick Konsta fram. Han såg nervös ut.
– Förlåt för allt jag gjorde när vi var små, sa Konsta.
Jackson tänkte länge, sedan nickade han.
– Okej… jag förlåter dig, sa Jackson.
– VI VANN! ropade Nikolas glatt och hoppade.
Alla jublade.

Efter turneringen fick Jackson pris som en av de bästa unga spelarna. Men något inom honom kändes fortfarande osäkert. Teleporteringen var kvar och han visste inte om han kunde kontrollera den.
– Tror du jag kommer klara det här? frågade Jackson tyst.
– Du är Jackson. Du klarar allt, sade Nikolas varmt.
Jackson log lite tillbaka men innerst inne visste han att det här… var bara början!