Zombien som fastnade i rymden

Jag vaknade upp en morgon, allt var helt svart. Jag såg ett litet fönster bredvid mig. Jag såg mamma. Hon såg väldigt rädd ut. Hennes ansikte var skräckslaget. Jag klev upp ur sängen och skulle gå till köket. Men jag började flyga i väg mot rymden!

Jag snurrade runt och försökte hålla mig kvar vid något, men mina zombiehänder bara flaxade i luften.

Snart såg jag hur rymdskeppet kom längre och längre ifrån mig.

– Hjälp! försökte jag skrika, men ljudet försvann ut i det stora mörkret.

Jag flög längre och längre bort. Först tyckte jag det var ganska coolt. Stjärnorna glittrade och planeterna såg ut som färgglada bollar. Men efter ett tag kände jag mig kall och ensam. Och väldigt, väldigt hungrig.

Jag suckade och tänkte: Tänk om jag bara kunde vara en bagare istället för en zombie. Då kunde jag baka bullar istället för att flyga runt här i rymden. Men plötsligt såg jag något röra sig bland stjärnorna. Ett ljus som kom närmre och närmre. Det var en jättestor drake som flög mot mig. Jag kunde inte tro att det var sant.

– Hej där, lilla zombie, sa Draken. Du ser ut att ha fastnat på fel plats.

– Jag skulle bara gå till köket, sa jag. Nu är jag fast här.

– Hoppa upp på min rygg, så ska jag ta dig hem, sa Draken.

Jag klättrade upp och höll hårt i hans vingar. På några minuter flög vi tillbaka mot rymdskeppet. Jag såg mamma stå i fönstret och vinka.

När vi landade sa draken:

– Så, nu är du säker igen. Vad är din högsta önskan, lilla zombie?

– Jag vill bli bagare. Jag vill baka bullar som doftar bättre än jag själv!

Draken skrattade igen och sa:

– Då ska jag lära dig mitt hemliga recept på eldbullar. Draken tog fram alla ingredienserna till mig.  Sedan försvann draken ut i rymden igen. Kvar stod jag trygg i mitt rymdskepp superglad över drakens hemliga recept.

Från den dagen kallade mamma mig för Zombibagaren. Ingen förutom mamma vågade riktigt smaka mina bullar men de luktade fantastiskt!