Zeldas och Dodos magiska äventyr

Zelda var sju år gammal och hon bodde ensam på gatorna i ett gammalt område i New York. Hennes enda sällskap var leksaksfågeln Dodo, som hon fått av sina föräldrar innan de lämnade henne när hon var fyra år. De hade sagt att de vunnit en resa för två så Zelda kunde inte följa med dem. Föräldrarna hade lovat att hämta henne när de kom tillbaka från resan, men de hade fortfarande inte kommit. I början hade hon varit arg, men nu var hon bara besviken. Dagen föräldrarna lämnade henne slutade hon att prata och sedan dess hade hon varit helt stum och aldrig pratat med någon.

 

Zelda var en väldigt liten flicka med kort, brunt, lockigt hår. Håret var tovigt för hon hade aldrig ägt någon kam. Hon hade levt hela sitt liv på gatorna i New York. De första åren levde hon med sina föräldrar och sedan de lämnat henne hade hon fått klara sig själv. Hennes klänning, som från början varit korallröd och fin, var nu alldeles för liten och helt söndrig. Hon hade aldrig haft några pengar utan överlevt på att stjäla, tigga och leta mat bland sopor. Trots detta var hon en positiv och glad flicka. Zelda kände sig dock fruktansvärt ensam för hon var ju stum och hade inga vänner, bara den svart-vita leksaksfågeln Dodo. Hennes högsta önskan var att någon skulle förstå henne och att hon skulle kunna prata igen och slippa känna sig så ensam.

 

En dag var Zelda som vanligt ute och letade mat längs de gråa, fattiga, slitna gatorna som var fyllda med skräp som folk bara slängt ut från sina fönster. Det stack i näsan av den fräna stanken från soporna, men Zelda var van och fortsatte leta efter något ätbart. Plötsligt såg hon en gammal tant som hade svårt att gå över gatan. Zelda, som var en snäll och omtänksam flicka, sprang dit och hjälpte henne. När de kom över gatan tackade tanten så mycket och frågade Zelda om hon kunde hjälpa henne med något. Zelda nickade tveksamt och snart förstod tanten att hon inte kunde prata. Som tur var så var tanten en spåkvinna som kunde läsa tankar. Hon förstod att Zeldas enda ”vän” var leksaksfågeln Dodo och att hennes högsta önskan var att kunna bli förstådd av någon, så att hon inte skulle behöva känna sig så ensam. Spåkvinnan ville gärna hjälpa Zelda och berättade att det fanns ett sätt att göra Dodo levande, men då behövdes vatten från det rosa vattenfallet i den magiska skogen. För att kunna ta sig dit behövde Zelda hitta ledtrådar. Spåkvinnan berättade för henne att det första hon behövde göra var att hitta dragspelsmannen och lyssna på hela hans melodi för att få nästa ledtråd. Zelda var lite tveksam till om det verkligen stämde att en leksak kunde bli levande, men hon var så ensam att hon tyckte att det var värt ett försök.

 

Zelda gav sig snart av tillsammans med Dodo. Hon vandrade runt både dag och natt och letade överallt efter dragspelsmannen utan att hitta honom. Plötsligt en kväll när hon var jättehungrig och letade mat bland soporna hörde hon en melodi som hon kände igen från när hon var liten. Hon försökte hitta var ljudet kom ifrån och förstod att det kom uppe ifrån ett högt tak. Hon hittade till sist en brandstege som hon lyckades klättra på. När hon kom upp på taket såg hon dragspelsmannen sitta där och spela. Hon lyssnade noga på hela melodin och den sista raden han sjöng var:

 

”Följ rosendoften från den vita rosen bland alla de röda, håll i dig hårt och leta efter tallen.”

 

Zelda hade ofta känt dofter av rosor när hon varit runt och letat efter mat, men hon hade ingen aning om var hon skulle börja leta nu. Då det var sent på kvällen och Zelda var jättetrött letade hon upp en liten buske och kröp in under den tillsammans med Dodo och somnade genast. Under natten drömde hon om ett träd som hade en hemlig lucka man kunde öppna genom att knacka tre gånger.

 

När hon vaknade nästa morgon gav hon sig i väg för att hitta den vita rosen. Hon letade i alla stadens parker och var nästan på väg att ge upp när hon kom till den sjunde och sista parken. Där kände hon plötsligt en stark rosendoft och såg samtidigt massor av röda rosor. Mitt i havet av röda rosor lyste det en underbart vacker vit ros. Zelda rusade fram för att plocka den och precis när hon tog tag i den så började den växa. Den växte och växte och Zelda, som klängde sig fast, kom högre och högre upp. Till sist var hon lika högt upp som den högsta tallen i parken. Då kom Zelda att tänka på sin dröm där det varit ett träd med en hemlig lucka, men hon visste inte hur hon skulle ta sig till tallen. Då började rosen växa mot tallen och Zelda höll sig fast så hårt hon kunde och följde med. När hon var precis intill tallen prövade hon att knacka tre gånger. Först hände ingenting, men efter tre sekunder öppnades en lucka. Zelda lutade sig fram för att se vad som fanns i trädet och då trillade hon och Dodo in i det och åkte ner genom hela stammen och vidare in i en grotta. När de landade kände Zelda att det var något som tyngde runt halsen. Det var mörkt nere i grottan, men där fanns självlysande kristaller i alla regnbågens färger som lyste upp och hon såg att hon hade en nyckel i ett halsband runt sin hals. Hon hittade även en karta på marken. Hon plockade upp den och följde den tills hon kom fram till en stor, tjock stendörr som var låst. Zelda prövade att använda sin nyckel och den fungerade perfekt. Dörren gick upp och framför sig såg hon en magiskt vacker, grön skog och mitt i den såg hon det vackraste vattenfallet i världen, med rosa bubblande vatten. Hon gick försiktigt närmare, men då började marken skaka häftigt. Plötsligt kom ett troll upp ur marken och skrek:

 

– STOPP!

Zelda fick panik och snubblade till och ramlade. Hon tappade Dodo som trillade ner i vattenfallet och själv föll hon till marken och landade på en sten och sen blev allt svart.

 

När Zelda vaknade fick hon en chock. Med bultande hjärta upptäckte hon att trollet var borta och på hennes mage stod Dodo, livs levande. Zelda blev överlycklig över att ha en levande vän. Plötsligt började Dodo prata och sa:

 

– Chockad va?

Zelda fattade ingenting och tänkte: Vad var detta, en talande leksaksfågel? Så fort hon tänkt tanken sa Dodo:

 

– Det stämmer, jag kan prata och jag kan läsa dina tankar. Jag blev levande när du tappade mig i det rosa bubbliga vattenfallet.

 

Zelda och Dodo ”pratade” resten av dagen och blev jättebra vänner. När det blev kväll la de sig i den mjuka mossan och somnade snabbt.

 

Nästa morgon när Zelda och Dodo vaknade blev de väldigt förvånade över att de var mitt i parken med rosorna och bredvid dem stod spåkvinnan. De tackade henne så mycket för hjälpen och gick sedan i väg.

 

När folket in New York förstod att Zeldas leksaksfågeln var levande och kunde prata ville alla se fågeln, så Zelda och Dodo började uppträda på teatern där de tjänade massor av pengar. De trivdes så bra på teatern så de använde pengarna till att köpa den och bestämde sig för att bo där. De hade det jättebra i sin nya bostad. En dag vände sig Zelda mot Dodo och viskade försiktigt med ett leende:

 

– Tack!

 

Det var det första ord hon sagt sedan föräldrarna lämnade henne och efter detta började Zelda prata igen och hon behövde aldrig mer känna sig ensam.