Vännerna vid önskebrunnen

En varm vårdag i en trädgård i Lönsboda, kläcks fem fågelägg i ett bo, högt uppe i ett bokträd. Fyra av fågelungarna ser ut precis som fågelungar brukar göra. Det femte ägget kläcks inte. Hela familjen fågel sitter spänt och väntar och väntar på att det sista ägget ska kläckas. Ägget kläcks till slut och ut tittar en fågelunge ut. Familjen tittar på sin nyaste medlem.

-Usch, vad är det här? frågar mamma fågel.

-Hjälp, mamma! Piper syster fågel.

-Lycka till att flyga, säger ena brorsan.

-Varför säger du så? undrar pappa fågel.

-Men han har ju inga vingar, säger den andra brorsan.

Fågelungen undrar varför alla pratar så om honom. Han tittar ner på sig själv och upptäcker att han ser annorlunda ut. Han saknar någonting. Just då tappar han balansen och faller baklänges genom luften.

Med en duns landar i något taggigt och hårt. En buske. Efter en stund vaknar han till av att något rör vid honom. Han öppnar ögonen och får se en brun boll som tittar på honom med stora ögon.

-Hej hej, säger bollen.

-Hej, vem är du? frågar fågelungen.

-Jag är en igelkott som heter Peter, svarar bollen. Vem är du?

-Jag vet inte riktigt, svarar fågelungen.

-Men du är ju en fågel utan vingar, säger Peter. Du ser ut att heta Pelle.

-Ja, det låter bra, svarar fågelungen Pelle.

-Var kommer du ifrån? undrar Peter.

-Jag vet inte, jag kommer inte ihåg, svarar Pelle. Det enda jag minns är att jag vaknade här.

Plötsligt hörs ett prassel. Peter och Pelle vänder sig om och får se tre stora igelkottar med spetsiga, slitna och blodiga taggar, som tittar intensivt på dem.

-Åh nej, säger Peter. Inte de igen!

-Vilka är det? undrar Pelle.

-Mina brorsor, svarar Peter.

-Varför har de taggar men inte du? undrar Pelle.

-Han vet knappt själv, ryter den ena igelkottsbrorsan. Har du fått en ny vän btw? Ni är lika konstiga och fula och ni hör inte hemma här.

-Men jag är åtminstone snäll mot andra och inte elak som ni, svarar Peter.

-Vad sa du? väser brorsorna och tar några hotfulla steg framåt.

-Hjäääälp! piper Pelle och Peter och springer snabbt därifrån och gömmer sig bakom en sten.

-Era fegisaaaaaar! ropar brorsorna i kör bakom dem.

 

-Jag önskar att jag var normal precis som mina brorsor, säger Peter andfått.

-Det gör jag med, suckar Pelle.

-Men vi har åtminstone varandra, säger Peter och kramar om honom.

-Men vad är det där förresten? säger Pelle plötsligt och pekar med näbben mot något vitt som ligger en bit bort på marken.

-Vi går fram och kollar! utbrister Peter.

Vännerna går bort och hämtar det vita som visar sig vara en karta. Peter vänder den på rätt håll och läser vad det står.

-Kolla, det står ju önskebrunn på kartan! säger Peter.

-Åh, jag önskar att jag hade vingar, suckar Pelle.-Och jag önskar att jag hade taggar, svarar Peter.

-Vi försöker hitta önskebrunnen! säger Pelle med en hoppfull röst.

-Jaaa, svarar Peter.

Vännerna följer kartan och beger sig mot önskebrunnen.

Under tiden vaknar gubben Greger från sin vila inne i huset i trädgården.

 

Gubben Greger gnisslade tänder och muttrade för sig själv:

-Nej, nej, nej! Inga konstiga varelser får komma åt min brunn!

 

När Pelle och Peter närmade sig hans staket dök han upp, röd i ansiktet, med sitt toviga hår åt alla håll och en käpp som han viftade hotfullt med.

-Stanna där! Ingen får gå till önskebrunnen! Den är min!

 

-Men vi vill bara önska oss något, sa Pelle försiktigt.

-Och vi vill vara oss själva, la Peter till.

 

Greger skakade så häftigt på huvudet att glasögonen nästan ramlade av.

-Struntprat! Ingen fågel utan vingar och ingen igelkott utan taggar ska störa friden här!

 

Men Pelle och Peter vågade mer än de trodde. De tog varandra i tassen och näbben, klättrade över staketet och sprang iväg, fast Greger stampade i marken och ropade efter dem.

 

De följde kartans slingrande stigar tills träden öppnade sig som ett grönt valv. Där, mitt i en glänta, stod önskebrunnen. Den var gammal, täckt av ljusgrön mossa och små gula blommor som klättrat upp längs stenarna. Solstrålar silade ner genom lövverket och glittrade i det mörka vattnet där nere. En liten vindpust fick brunnen att se nästan magisk ut, som om den bar på hemligheter från förr.

 

Pelle gick fram och nosade ut över kanten.

-Jag trodde den skulle lysa… eller glittra… eller sjunga, viskade han.

 

Peter doppade en tass i vattnet.

-Men kanske är det inte brunnen som ska vara magisk.

 

De stod tysta en stund. I spegelbilden såg de inte en vinglös fågel och en tagglös igelkott.

De såg två vänner. Två som klarat sig hela vägen hit. Två som hade varandra.

 

-Jag behöver inga vingar för att vara viktig, sa Pelle långsamt.

-Och jag behöver inga taggar, sa Peter och log.

-Olika är bra, sa Pelle.

-Och alla är lika mycket värda, fyllde Peter i.

 

När de vände sig om stod Gubben Greger en bit bort och gömde sig bakom en buske. Han såg ut att vilja muttra något surt, men istället kliade han sig bara i håret. Kanske hade han förstått något han också.

 

Pelle och Peter sprang tillbaka genom gläntan, lätta som vinden. För de hade hittat något större än en önskning – de hade hittat värdet i att vara precis som de var.