Sofia och det övergivna köpcentret

Kapitel 1

Idag är det en spännande dag. Jag ska äntligen få testa på att dreja en stor vas. Jag har precis vaknat när jag hör mamma ropa på mig från köket. Hon hade inte behövt ropa så högt tänker jag, för jag var redan vaken.

 

-Sofia! Nu måste du vakna, ropade mamma högt igen. Lilla My hoppade upp i sängen och slickade mig i ansiktet. Blä, värsta jag vet med katter som slickar mig i ansiktet. Jag puttade undan Lilla My och gick upp ur sängen, sträckte på mig och tog på mig mina oömma kläder. Ute sken solen, mot den kritvita snön. Det kändes som att det skulle bli en kall dag idag.

 

Plötsligt hör jag ett väsen från hörnet i mitt rum. Bertil hade vaknat och gav sig till känna från buren i hörnet. Han skakade galler så att Lilla My hoppade högt. Jag plockade ner hans matskål från hyllan, och öppnade locket på hamsterburen. Ställde ner skålen, och passade på att klappa honom lite extra. Jag tror att det snart är hans födelsedag, men man kan ju inte komma ihåg allt. Han tittade iallafall tacksamt emot mig, och började knapra på sina puffar.

 

Jullovet har precis börjat, och hemma hos oss har vi som vanligt pyntat i överflöd. Mamma tror fortfarande att tomten ska komma med extra julklappar, både till oss barn och henne själv. Nere i köket hör man hur hon går runt och sjunger på “nu är det jul igen”, medan hon steker pannkakor. Jag smyger förbi min brors rum, eftersom han fortfarande sover. Han har säkert varit uppe hela natten och spelat som vanligt. Wille brukar spela fortnite med sina kompisar. Jag gillar mest att träffa mina kompisar Olle och Leja IRL.

 

Jag kommer ner till mamma i köket, och sätter mig tungt på stolen. Mamma ser extra pigg ut idag, och det känns som att hon är på gott humör. Jag kan slappna av lite och jag känner själv hur jag blir på bättre humör.

 

-Godmorgon gumman! Har du äntligt kämpat dig upp ur sängen? Kvittrade mamma glatt.

 

-Japp. Åh, vad gott med pannkakor. Hur mycket sylt får jag ta?

 

-Ta så mycket du vill, svarade mamma glatt. Jag har fått en extra julklapp lite tidigare av tomten idag. Plötsligt hör jag steg i trappan. Det är Wille som är på väg ner. Han sätter sig bredvid mig. Han ser trött ut.

 

-Hur länge var du vaken i natt? Frågade mamma Wille

 

-Jag gick och la mig så snart jag kunde. Molly skulle gå och lägga sig, så hon ville inte spela längre. Sa Wille lite tyst.

 

-Men vad bra. Då kanske du kan hjälpa mig med lite julklappar idag, medan Sofia drejar i studion?

 

-Visst, suckar Wille. Jag funderar på vad jag ska hitta på till Molly i julklapp, så du måste hjälpa mig morsan. Jag vill hitta en bra present till henne.

 

Mamma måste skrapa rutorna på bilen. Vi kämpar för att få upp dörrarna på den gamla rostiga saaben. Plötsligt hör jag hur Wille svär till. Jag tittar snabbt upp, och ser hur han står med dörrhandtaget i sin hand.

 

-Skit också! ropar han. Jag är så trött på denna gamla skrothög morsan!

 

-Ja, det var det jag tänkte berätta för er förut, svarade mamma medan hon fortsatte och skrapa framrutan. Jag har vunnit på lotto, så nu kommer vi ha råd att köpa en nyare bil.

 

-Ja! Ropade jag och Wille förtjust.

 

Vi fick till slut upp alla dörrar, och lyckligtvis gick inga fler handtag sönder. Mamma backade ut från vår avfart, och körde iväg. Några av våra grannar sov fortfarande. Klockan var bara nio på morgonen, och jag kände mig mer taggad än vanligt. Jag hade längtat länge på att få dreja. Vi körde genom det lilla samhället och jag såg ut genom fönstret. På vissa ställen ser jag hur husen skulle behöva lite mer kärlek och omtanke. Jag ser istapparna som hänger ner från mataffärens tak, och hur bensinmackens ljus lyser upp. Fast några av husen skulle behövas renoveras lite, trivs jag ändå väldigt bra. Vi har inte det finaste huset, men vi har ändå renoverat lite.

 

Mamma gasar på när hon kör ner mot staden. Hon ska släppa av mig först. Vi närmar oss den gamla studion där Bob ska hjälpa mig att dreja. Området har tidigare varit ett pappersbruk, och just nu står det många tomma lokaler. Området ser lite spökrikt ut, men i Bobs studie lyser det ombonat med lampor. Han är en känd konstnär som har vunnit flera priser för sina keramikverk. Wille ska följa med mig in för att titta på en present till Molly. Mamma sitter kvar i bilen. När Wille kliver ut ur bilen, halkar han på en isfläck, och slår en baklängesvolt och slår i bakhuvudet. Ännu flera svordomar flyger ut ur hans mun. Jag kan knappt hålla mig för skratt, och försöker att tänka på tråkiga saker. Till slut kan jag inte hjälpa det. Jag gapskrattar, så att jag knappt kan stå upp, medan Wille försöker att ta sig upp på benen igen. Med en blick från honom tystnar jag snart. Jag inser att han faktiskt fick rätt ont.

 

Kapitel 2

Det gick ganska bra på drejkursen. Bob berömde mitt arbete. Mamma och Wille kom och hämtade mig 12:30. Vi kom hem igen och mamma började genast att laga mat.

 

-Idag blir det köttbullar och stuvade makaroner, säger mamma. Jag gick upp till mitt rum. Lilla My låg kvar på sängen. Jag la mig en stund, och myste lite med Lilla My. Hon kurrade gott. Mamma ropade ner oss, och vi gick ner för att äta. Mamma såg fortfarande glad ut. Det verkade som att hon fått tag på rätt julklappar. Efter maten hörde jag hur min mobil började att ringa från rummet. Jag rusade upp för trappan och hann precis att svara.

 

-Tja. Läget? Hör jag hur Olle säger skrovligt i luren.

 

-Hej, svara jag. Hur går det med din förkylning? frågar jag.

 

-Jo tack. Den är mycket bättre nu. Jag har pratat med Leia, och vi tänkte dra ner till stan imorgon och träna lite extra fotboll inför cupen. Vill du hänga på?

 

-Ja, varför inte. Jag tror inte att vi ska göra något, så det går nog bra. Wille ska nog hem till sin tjej Molly. Om jag har tur kanske jag kan åka med i hans epa. Vi måste verkligen träna inför den viktiga matchen. Tänk om vi vinner. Då kommer vi vara bäst i hela vår serie. Plötsligt slår det mig att jag inte tränat fotboll på nästan en vecka. Behöver verkligen träna lite mer.

 

-Vad bra. Ska vi ses kl 10:00? Frågar Olle.

 

-Det blir bra. Jag kommer förbi ditt hus. Nu ska jag snart gå och lägga mig, så vi syns imorgon. Natti.

 

-Natti, svara Olle och lägger på luren.

 

Jag känner hur jag börjar blir trött. Jag tar min dator, och kryper upp i sängen. Klockan är inte så mycket. Jag tittar på den runda klockan som sitter över dörren. Lilla My kommer för att gosa. Jag klappar hennes långa och fluffiga päls. Jag startar datorn, och sätter på Netflix. Jag har länge velat se fotbollsfilmen Forever. Nu är det äntligen dags. Jag måste ha slumrat. Filmen var sådär. Jag var helt torr i munnen, och Lilla Mys svans hade lagt sig framför min näsa. Jag går ner för trappan och hittar mamma städandes i köket. Hon älskar verkligen sitt kök. Jag tar lite vatten ur kranen, och börjar göra mig redo för natten. Klockan har hunnit bli halv elva.

 

-Godnatt mamma. Jag går och lägger mig.

 

-Natti gumman. Sov så gott.

 

-Just det ja. Jag drar till stan imorgon för att spela fotboll. Kommer du ihåg om jag har pengar på mitt busskort?

 

-Ja, jag fyllde på det häromdagen, svarade mamma.

 

-Tack mamma. God natt.

 

Jag gick med tunga steg upp för trappan. De nytapetserade väggarna luktade fortfarande gott. Gröna väggar har en lugnade effekt. Jag smög förbi Willes rum, och hörde hur han pratade med sina kompisar. De skrattar och verkar skoja om deras lärare.

 

Jag landar inne på mitt rum. Drar ner rullgardinen och kastar mig i sängen. Jag somnar direkt.

 

Jag vaknade av mig själv, och kollar på klockan. Oj! Redan 9 på morgonen. Jag börjar få bråttom. Måste kolla om Wille kan köra mig till Olle. Jag smyger upp ur sängen, och lyssnar in mot Willes rum. Jag har tur. Wille pratar i mobilen, så han är redan vaken. Jag knackar på hans dörr.

 

-Hej! Vaken? Kan du köra mig till Olle? Snälla! Frågar jag bedjande.

 

-Öh, nu? Svara Wille sömnigt.

 

-Ja, jag ska bara packa och slänga i mig en macka, svarar jag snabbt.

 

-Vad får jag för det? Frågar Wille intresserat

 

-Jag kan ta disken för dig denna vecka. Svarar jag snabbt.

 

-Okej. Deal.

 

Jag lämnar en lapp till mamma på köksbordet. Skriver att jag har telefonen med mig, och att jag inte vet när jag kommer hem. Wille kör mig till Olle.

 

Kapitel 3

Vi går ut mot den rostiga epan.

 

-Hoppas att den startar nu då, säger Wille lite surt.

 

Vi hade tur. Den startade med en gång. Det var fem minusgrader ute, och jag hade tur att jag tog den tjocka vinterjackan på mig. Vi kör ut på gatan, och Wille startar musiken. Just nu är det någon låt med partydunk. Jag håller lite försiktigt för öronen. Vi börjar att närma oss Olle hus. Plötsligt hostar bilen till, och vi håller andan. Wille trampar på gasen, och inget händer. Vi rullar in på Olles gata, och Wille inser att han glömt att tanka. Ännu flera svordomar kommer från Willes håll. Bilen stannar, och som tur är har Wille en extra dunk bensin med sig i bilen. Jag inser att jag inte kommer att hinna stanna kvar hos Wille, så jag öppnar dörren och rusar vidare mot Olles hus. Jag skriker Tack till Wille samtidigt som jag slänger igen bildörren. Trots att klockan börjar närma sig 10:00, så är det fortfarande lite mörkt. Gatubelysningen får kämpa på i både kylan och mörkret. Vintern är verkligen inte min favoritårstid. Vår buss går snart till stan. Olle står redo på trappan. Vi hejar på varandra, och skyndar oss mot busshållsplatsen. Vi kommer dit med andan i halsen. När Olle kollar på appen ser han att bussen är sen. Vi kan andas ut. Plötsligt kommer en epa förbi oss tutande. Det var Wille som fått igång sin. Skönt tänker jag, som haft dåligt samvete för att han tvingades köra mig.

 

-Snygg jacka! Säger jag till Olle. Har du köpt en ny?

 

-Ja, mamma hittade den i affären igår. Det är en sån här jag har önskat mig i evigheter.

 

När bussen kommer, hoppar vi på och sätter oss fram i bussen. Bussen kör iväg samtidigt som det börjar att snöa i mängder. Turen tar ca 35 minuter. Olle berättar under tiden vi sitter på bussen att han har hört ett nytt rykte. Det ska finnas ett övergivet köpcenter i Vallentuna. Det ska tydligen ha övergivits för flera år sedan, och många tror att det spökar där.

 

-Va! Vad spännande, svarar jag. Vem har sagt det?

 

-Jag hörde det av pappa. Han hade hört det av en kompis, svarade Olle. Jag kände hur det knöt ihop sig i min mage. Tänk om det stämde tänkte jag och kände hur jag rös till i hela kroppen. Jag såg på Olle att han också tyckte att det var otäckt. Tänk om vi skulle vara de första som hittade det övergivna köpcentret.

 

-Vet du vart i Vallentuna det ligger? Är det svårt att komma in? frågar jag.

 

-Jag tror att pappa sa att hans kompis har varit där som barn, men mer kom han inte ihåg.

 

-Fy, vad hemskt. Vi tittar ut, samtidigt som vi inser att det är här vi ska gå av bussen. Olle skyndar sig att trycka på stoppknappen. Han ramlar nästan ur bussen för att han glömt att knyta sina kängor. Jag skrattar till, och inser att jag tagit fel skor på mig. Det kommer att bli kallt med mina sommarsneakers. Tur ändå att jag hade raggsockar under.

 

Vi pulsar fram genom snödrivor, samtidigt som vi har svårt för att hålla oss på trottoaren. Vi halkar till samtidigt och tar tag i varandra. Olle fnissar till. Det känns ändå gott att ha en så fin vän som Olle. Snön knastrat när vi tar oss fram på gatan. Runt omkring oss ser vi hur olika familjer julpyntar för fullt.

 

Vi fortsätter hem till Leia. Hennes hus ser så mysigt ut i snön. Huset är gult, och innehåller fyra lägenheter. Leias är den största, med fyra rum. Vi ser in genom fönstret och ser hur hon sitter i sitt stora kök, med en bok framför näsan. I handen håller hon en macka, och hon försöker samtidigt som hon läser att pricka munnen. Det går sådär.

 

Vi slänger upp dörren och stövlar in. Slänger av oss skorna snabbt i hallen, och går in. Leia är ensam. Hennes syskon och föräldrar är inte hemma.

 

-Hej, säger vi båda i kör.

 

-Tjena, svarar Leia med munnen fullproppad med macka.

 

-Du tar visst allting lugnt, säger Olle. Har du en macka över? Jag är också hungrig.

 

-Absolut. Bara att ta, svarar Leia.

 

-Men hallå, säger jag. Ska vi inte dra snart. Jag är supersugen på att sparka lite boll. Tänk att få skjuta massa mål, eller bara få hänga med alla de andra nere i hallen.

 

-Okej då, vi drar säger både Olle och Leia. Innan vi hinner ut, har Olle knyckt med sig en macka från bänken i köket. Så typiskt Olle.

 

Vi packar ihop oss. Leia går in i hennes rum och hämtar en fotboll. Jag passar på att springa på toa innan vi går. När alla kommer ut andas vi in den kalla luften, och huttrar till. Vi börjar gå, och förstår snart att vi inte kan gå den vanliga vägen eftersom promenadvägen inte snöröjs. Det har hunnit komma massor av ny snö, och vi hör hur plogbilarna arbetar för fullt. Leia berättar att hon vet en annan väg vi kan ta. Olle och jag tittar på varandra. Tänk om vi kommer att gå fel.

 

Snön faller ner, och vi ser inte vägen så bra. Allt är bara vitt. Ute är det halvmörkt nu. Det känns som att solen gått och gömt sig, fast det är mitt på dagen. Plötsligt snubblar vi alla tre till. Vi faller mot marken, och börjar rulla ner för en brant backe. Vi skriker till, och jag känner hur snön letar sig in innanför min jacka. Vi fortsätter att rulla länge, och jag hör hur Olle skriker till av smärta. Varför tar det aldrig slut? Jag hinner tänka att nu dör vi.

 

Kapitel 4

Plötsligt stannade vi till. Vi krockade in i varandra, med en väldig fart. Leias armbåge hamnade i min mage, och jag tappade andan. Backen måste ha både varit lång och brant. Olle jämrar sig, och jag hör att han fått ont.

 

-Hur är det frågade jag efter att jag kunde prata igen. Hur har det gått med er andra?

 

-Nej, alltså, det måste ha hänt något med min fot. Jag har jätteont. Svarar Olle snabbt.

 

-Jag har lyckats fått en smäll mot huvudet tror jag, svarar Leia. Har även lyckats fått in sju kilo snö innanför min jacka.

 

-Jag med, svarar jag. Fast jag tror det är närmare nio kg. Vi hjälpte Olle upp. Han kunde knappt stödja på benen. Vi såg oss omkring, och vi ser bara massa snö.

 

-Vad ska vi göra? Frågar Leia nervöst.

 

-Vi måste ringa någon. Jag kan ta min telefon, svarar jag samtidigt som jag känner i min jackficka efter min telefon. Den är borta! Jag får panik och förstår att jag måste ha tappat den medan vi rullade ner för stupet. Jag har inte haft min telefon i mer än ett halvår, och mamma kommer att döda mig om den är borta. Mina fingrar börjar domna, och känns som frysta isbitar.

 

-Jag tog inte med mig min svarade Olle lite dämpat. Den ligger på laddning hemma. Vi börjar alla få panik nu. Vi vet inte vart vi är, och Leias telefon är död på grund av kylan.

 

-Nu måste vi ta det lugnt, viskar Leia. Om alla tar ett djupt andetag, och andas. Vi testar allihop. Och efter några andetag kändes det ännu bättre. Snöfallet börjar att avta, och vi ser lite längre bort. Efter att ha kollat oss omkring ett tag börjar vi se konturer av någon byggnad.

 

-Ja! Se där säger Leia. Det hjälpte oss att vi andades.

 

-Ska vi gå dit? Frågar jag.

 

-Ja, svarar Olle. Vi börjar pulsa oss fram i snön mot byggnaden. Vi närmar oss en blinkade lampa, med en konstig känsla i våra kroppar. Jag känner att det inte är något som stämmer. Ju närmare vi kommer ser vi hur byggande ser ur. Det ser ut som ett gammalt köpcenter som bara blivit övergivet för flera år sedan.

 

-Åh, hjälp viskar Olle. Det här känns inte alls bra. Undra om det var detta som min pappa berättade om.

 

-Va. Vad menar du? Viskar Leia.

 

-Jo, pappa berättade att han hade hört om ett gammalt övergivet köpcenter här. Det skulle tydligen spöka också, återberättade Olle.

 

-Men vi måste nog ändå gå in säger jag. Vi kan ju inte stå här i snön, och det ser ju ut som att taket kommer att hålla iallafall. Vi hör hur det knakar i byggnaden, och plötsligt rasar snön ner för taket bredvid oss. Vi hoppar till allihop, och skriker. När vi förstår att det bara var snön som skrämde oss. Vi börjar att smyga oss in huset. Vi tar oss in genom den stora tunga trädörren, och när vi precis har kommit hoppar vi till igen då dörren smäller igen bakom oss.

 

-Jag vill hem! Ropar Leia med panik i rösten. Vi tar alla varandras händer, och det hjälper oss att hitta tryggheten. Nu slipper vi snön, och som tur har det slutat snöa och solen tittar fram och in genom rutorna.

 

Nu blev det mindre läskigt, och vi ser bättre vad som finns. Inne i de olika affärerna hänger det spindelnät överallt. Vi ser gamla skyltar som hänger snett på affärernas namn. På golven ligger det även gamla papper, och på väggarna är det fullt med klotter. Plötsligt hoppar vi till av ett ljud bakom oss. En råtta springer förbi bakom oss. I ena hörnet ser Olle plötsligt något intressant. Vi håller andan.

 

Kapitel 5

Vi ser det allihop. En telefon som sitter fast i en automat. Jag springer fram och lyfter på luren. Som tur är funkar den.

 

-Ja! Vi kan ringa, ropar jag till de andra, samtidigt som jag slår in mammas telefonnummer. De andra kommer fram till mig samtidigt som jag hör mammas trygga röst i luren.Jag börjar berätta och känner hur paniken börjar komma tillbaka. Tänk om vi inte får upp trädörren, och att vi är inlåsta här.

 

-Ta det lugnt. Få inte panik nu. Andas lugnt. Säger mamma med sin naturliga röst. Jag känner att jag börjar andas lite långsammare.

 

Plötsligt hör jag en extrem smäll bakom oss. Vi skriker allihop. Bakom oss rasade en stor skylt som det stod Åhlens på. Det blir ett stort hål i golvet. Jag hör mammas röst sprakandes i andra änden, och hennes oroliga röst som skriker hur vi mår.

 

När jag får tag på luren igen hur jag hur mamma berättar att hon ringt 112, och sedan bryts det.

 

Vi inser att vi står tätt tillsammans. Vi hör märkliga ljud som vi inte förstår vad det är. Vi hör både fotsteg, lampor som tändes och släcktes och flimrade, tunga andetag i våra nackar, och hemska visslingar. Det känns som att luften börjar ta slut. Den lilla solen som fanns slutar att lysa in genom fönstren och det blir plötsligt väldigt mörkt. Leia skriker till.

 

-Va! Vad händer? Frågar Olle och jag.

 

-Såg ni inte! Skriker Leia. Ögonen som tittar på oss? Vi slutar att andas allihop. Jag vet inte hur länge vi sitter stilla. Enda tanken som far genom mitt huvud nu är att vi inte kommer att klara oss. Jag ser synen på min mamma, min bror och våra djur. Ögonen fylls med tårar, och jag hör även hur de andra gråter. Det är kallt på golvet, och kylan gör så att vi inte känner våra kroppar längre. Plötsligt hör vi ett nytt ljud. Ett bankande på trädörrarna. Vi hoppar till och blir tysta.

 

-Hallå! Är det någon här! Hör vi en kvinna ropa. Vi är från polisen.

 

Vi känner oss lättade. Med frusna kroppar försöker vi ställa oss upp. Vi får hjälpa Olle som nu inte ens kan stödja på sitt ben. Han grinar till av smärta. Vi förstår att vi inte kommer att kunna ta oss ut själva. Vi börjar att ropa i panik. Ljuden runt omkring oss försvinner sakta. Poliskvinnans röst blir starkare. Vi hör i bakgrunden hur de får upp den tunga dörren. I dörröppningen ser vi hur det kommer in flera poliser, samtidigt som våra föräldrar kommer springandes framför oss.

 

Kapitel 6

Runt det stora bordet hemma hos Olle står det framdukat nybakade bullar, och tre flaskor CocaCola. Vi proppar i oss allt. Olles mamma har gråtit ända sedan vi kom hem till honom. Poliserna hade kört hem oss alla tillsammans. De tyckte att det var bäst så. Då kunde vi få prata om det vi varit med om. Precis när de skulle gå, sa den kvinnliga polisen att.

 

-Just det ja. Vi hittade en telefon utanför det övergivna köpcentret. Är det något ni känner igen?

 

-Ja! Den är min, svara jag väldigt tacksamt, och andades ut. Jag log och nästan neg för den kvinnliga polisen.

 

Vi satt runt det runda bordet, där det luktade nybakade bullar, blandat med mysiga doftljus kändes det mycket bättre. Vi hade alla känt oss livrädda, och rädslan satt fortfarande kvar lite grann. Runt våra ben sprang Olles två små hundar. De var nöjda över att få leta upp tappade brödsmulor från golvet.

 

-Just det ja. Vi får inte glömma den viktiga matchen sa Leia. Det var ju därför vi skulle åka och träna extra.

 

-Vi kom ju inte iväg till hallen svarade jag ledset. Känslan av den hemska resan hängde sig kvar. Just som jag sa det gick det kalla kårar längst hela min ryggrad.

 

-Jag kommer ju inte kunna spela eftersom min dumma fot skadades när vi ramlade, säger Olle.

 

-Men! då kan du ju komma på min match säger jag eftertänksamt. Tänk vad kul. Killarna får klara sig utan dig på plan, och jag får min bästis med i publiken. Kul!

 

-När var det matchen var nu igen? Frågar Leias pappa fundersamt. Vi måste ordna så att du får skjuts.

 

-Var inte matchen på måndag? Svarar min mamma. Jag har bokat in Wille som chaufför, för att jag måste jobba extra tyvärr. Vi har många sjukskrivna på jobbet nu. Det är alltid så här runt jul. Inom hemtjänsten får vi inte ta in vikarier heller.

 

-Just det, svarar Olles mamma. Sofia kan åka med oss om det skulle strula.

 

Vi sitter kvar en stund, och samtalen gör att vi känner oss tryggare. Ljuden av våra föräldrar skapar en lugn stämning i det lilla köket. Hundarna lägger sig på våra fötter, och vi somnar nästan sittandes på stolarna

 

Kapitel 7

I högtalaren dånar julmusiken. Vi sitter runt granen hemma hos oss. Som vanligt har mamma köpt en för stor gran, så att det måste vara vikt mot taket. Det luktar gott i hela huset efter knäck, julmust, varm choklad och pepparkakor. Precis som vi ska börja dela ut julklapparna ringer dörrklockan. Medan vi alla tittar upp, smyger lilla My fram mot granen för att sno åt sig några av våra julklappar. Hon är väldigt smart.

 

När mamma öppnar dörren hör vi hur några börjar sjunga på pepparkakelåten, och som senare övergår till ett gott skratt. Mamma börjar gråta av ren glädje. Både Wille och jag bara står och stirrar.

 

-God jul på er alla! Vi tänkte komma och hälsa på er alla. Ropar Leias pappa längt bak.

 

Han står fortfarande kvar på trappan eftersom hela vår hall fylls med människor. Det är alla i både Leias och Olle familjer som kommer.

 

Vårt tv-rum fylls snabbt på. Alla måste sätta sig och knö, på både golv, soffor och stolar. Olles mamma ordnar med lite extra mat, så som julskinka, massor av pepparkakor, prinskorvar, köttbullar, jansson, och revbensspjäll. Leias mamma sätter sig vid pianot och börjar att spela på låten tänd ett ljus. Under tiden detta tumult pågår säger Olles pappa till mamma att han förstår att vi haft det lite tufft den sista tiden. Att bli lämnad med två mindre barn, och utan ekonomisk hjälp i ett stort hus med stort renoveringsbehov är tufft. Jag kan se hur mamma tacksamt ler.

 

Vi vänder oss mot granen, och börjar öppna lite paket. Framför mig fylls det på massor. Man kan märka att mamma vunnit pengar. När jag öppnar mitt första paket, så innehåller det splitters nya fotbollskor. Ett par vit-gröna Adidas f-50. Jag sneglar bort och ser Leia öppna ett litet paket. Hennes ansikte lyser upp när hon öppnar en smyckesask som innehåller ett silverhalsband. Hon ser att jag tittar på henne, och vi tittar båda på när Olle öppnar sitt paket. En boll, och ett presentkort på stadium. Vi alla tittar på varandra, och ler.

 

Under tiden våra föräldrar pratar, tar hand om disken, och kollar på Kalle Anka, går vi upp på mitt rum. Vi sätter oss i soffan på mitt rum. Jag sjunker ner i ena hörnet. Fortfarande proppmätt.

 

-Hur ska vi spela nu då? Undrar Leia

 

-Tänker du på Alingsåscupen, svarar jag?

 

-Ja, vad tror du jag tänker på? Sveriges landslagsmatch i hockey? Svarar Leia ironiskt och skrattar samtidigt.

 

Vi alla brister ut i skratt. Detta var den bästa julafton i hela mitt liv.

 

Kapitel 8

Klockan sju på morgonen träffas vi alla i laget. Spänningen är på topp. Våra tränare har lyckats att hyra en buss eftersom det var många föräldrar som inte kunde köra. Våra nya matchkläder är packade, och en av de rosa tröjorna sticker upp från väskan. Vi laddar upp med en skinkmacka på bussen. I mitten av bussen hör vi hur Leia börjar sjunga. Hon sitter med sina lurar, och vi ser hur hon mimar. Schaboom hör vi när hon tar i. Alla fnissar lite åt henne. Olle knackar på min rygg och undrar hur långt vi ska köra.

 

-Tror att det tar två timmar att köra. Svarar jag lite osäkert. Jag har för mig att mamma sa det.

 

Bussturen går ändå rätt fort. När bussen äntligen svänger in på parkeringen utanför den stora hallen, ber våra tränare oss att gå in i omklädningsrum 4. Vi byter snabbt om, och går ut på plan. Nu börjar jag bli nervös på riktigt. Först ska vi möta IFK Göteborg. Det känns som ett svårt lag att möta. Visselpipan startar igång matchen. Jag lyckas lägga en snygg långboll direkt efter avspark. Bollen är i rullning, och alla kämpar. Vi har tur. Två av deras bästa spelare är sjuka, och i vårat lag har vi toppat med en ny tjej som precis flyttat till oss. Hon är verkligen fantastisk. När visselpipan blåser av matchen kan vi stolt titta på poängtavlan. 3-1 till oss. Jag tittar på mina spelarkompisar. I allas ansikten kan jag verkligen se hur alla bara njuter. Vi gjorde det!

 

Vi har tur. Vi spelar sammanlagt sex matcher, och vi vinner fyra av dem. Två oavgjort. När vi står överst på prispallen i en fullsatt arena, och där alla våra föräldrar kommit ner för att titta på oss känner jag hur glädjetårarna letar sig ner för mina kinder. Jag håller om Leia, som kramar om mig extra. Vi tar emot publikens applåder, och runt oss hänger det en liknade guldmedalj. Mina drömmar hade precis uppfyllts, och en varm känsla spred sig i min kropp. På läktaren kunde jag se hur mamma gråtandes kramar om Olles mamma. Jag ser även hur Wille applåderar samtidigt som han ger en snabb puss på Molly. Molly ler mot mig. Turen har vänt, och just nu är den med oss.

 

Efter att vi kommit hem flöt resten av jullov på bra. Jag hängde med både Olle och Leia varje dag. Första dagen på vårterminen kändes hoppfull. Alla i klassen hade haft det bra på lovet. När jag kom hem från skolan såg jag mamma sittandes i köket med telefonen i handen. Tårarna rann ner för hennes kinder. Först blev jag jätteorolig, men snart kunde jag se hur hon log, och tårarna rann ännu mer.

 

-Jag har precis pratat med tränaren i Valryr. Du är välkommen att provspela i deras div 2 lag.

 

Just här och nu höll jag på att spricka av glädje. Min största dröm hade slagit in.