Reportaget

Vi flyttade till New York ett år efter att pappa flyttade dit. Han jobbar som journalist och flyttade i förväg. Jag och mamma skulle komma ett år senare för att jag skulle gå klart sexan. Båda mina föräldrar är journalister så de reser en del. Jag är alltså van vid att vara ifrån dem ibland. Det tråkigaste med att flytta är att jag måste lämna Oscar. Oscar är min bästa vän. Det bästa med att flytta är att jag ska få träffa min pappa igen.

Jag packade upp mina flyttlådor och sen tog jag bussen till pappas jobb. Jag tänkte överraska honom. På bussen dit var det ganska livligt. Många barn skulle till fritids så det lät ganska mycket och det luktade svett. När jag kom fram till pappas jobb såg jag mig omkring. Det var många vita tråkiga bord och datorer överallt. Jag gick till receptionen och frågade mannen där:

-Vart jobbar Henrik Andersson?
-Henrik? Han har inte varit här på flera dagar.
-Vet du vilket uppdrag han jobbade med?
-Det kan jag tyvärr inte säga.
-Vet du vilken våning han har sitt kontor på?
-Våning 52.

Jag gick till hissen och tryckte på hissknappen. När hissen kom så steg pappas chef ut ur hissen. Jag kände igen honom från när jag träffade honom med pappa. Jag frågade honom om han visste var min pappa var. Han svarade stressat att han inte hade tid för småungar. Jag gick in i hissen och tryckte på rätt våning. När jag kom så upp letade jag efter kontoret med pappas namn och bild på. När jag hittade det såg jag att bilden var sprucken och att dörren stod lite på glänt. Alla hans saker låg överallt som om någon hade varit och letat efter honom.

-Vad gör du här? hörde jag en manlig röst säga argt och otrevligt.

Jag vände mig om och känner inte igen mannen.

-Jag skulle bara hälsa på min pappa.

Mannen försökte stoppa mig när jag skulle gå ut från dörren och då kom en kvinna och hjälpte mig att reda ut situationen.

-Hon har stökat till kontoret! Sa arga mannen.
-Vems kontor? sa kvinnan.
-Henriks kontor!

Kvinnan förklarade att det inte var möjligt. Kontoret hade sett ut så i flera dagar. Hon sa att hon hade jobbat med min pappa. Hon berättade att hon och pappa hade påbörjat ett reportage om kriminella men att hon hade behövt dra sig ur. Den arga mannen gick och då frågade jag kvinnan om hon visste var pappa var. Det visste hon inte men hon sa att hon senast såg honom vid gränden i hamnen. Jag tänkte att jag skulle åka hem och imorgon skulle jag leta efter honom. Jag gick tillbaka till hissen och åkte ner till receptionen. Jag gick till närmsta busshållplats och tog bussen hem. På bussen tänkte jag att jag bara har en månad kvar och sen började jag i skolan så jag måste verkligen hitta pappa innan.

Nästa morgon vaknade jag klockan sju. Mamma hade redan gått till jobbet. Jag packade en macka med ost och gurka samt en med jordnötssmör och sylt. Då knackade någon på dörren. Jag kollade i titthålet och såg bara lite blont lockigt hår och fattade direkt att det var Oscar! Jag öppnade dörren och där stod Oscar!

-Hej Sofia! Sa han glatt.

Han berättade att han hade fått skjuts till Arlanda och sen tagit flyget helt själv till New York. Hans föräldrar hade hjälpt honom så allt skulle gå bra. Där mötte någon upp honom och hjälpte honom till en taxi och sen tog han sig till min familjs lägenhet. Jag berättade om allt som hänt med pappa och att jag skulle ut och leta efter honom. Han sa att han gärna ville till hamnen för han gillar fraktfartyg. Vi båda har gått på scouterna så vi visste att det kan vara bra att ha med sig anteckningsblock och penna.

Vi tog bussen till hamnen. Vi gick ut ur bussen och började titta runt. Det var egentligen en solig sommardag men vid hamnen kändes det som att det var höst, det var grått och läskigt. Vi såg en skylt vid gränden, som kvinnan pratade om, där stod det ”Tillträde förbjudet” men vi bestämde oss för att gå in där ändå. Vi gick ner i gränden en bit. Längre fram hörde vi något. Vi gick fram och såg några skuggor. Vi tittade runt ett hörn och såg att det var två män. De pratade med varandra. Den ena rösten lät lite bekant. När vi
kollade mer noggrant så såg jag att det var arga mannen från jobbet! Jag bleknade till.

-När jag var på min pappas jobb så såg jag den där mannen vid pappas
kontor, viskade jag.
-Jaha! Utbrast Oscar högt.

De två männen tittade upp och jag såg att de såg oss. När de fick syn på oss så tog jag tag i Oscars arm och började springa i väg. Vi sprang till ett fraktfartyg med många containrar och gömde oss bakom några lådor. De två männen sprang efter oss och vi hörde hur de började leta. Vi hörde ett bankande från en container och smög dit för att kolla var det var som lät. Vi smög på sidan av containrarna och såg de två männen stå framför öppningen.

-Locka bort dem! viskade jag.

Oscar smög iväg och efter en stund hörde jag en duns. Jag hörde hur männen pratade och gick mot ljudet. Långsamt gick jag fram till dörrarna och såg att den var låst. När jag kände på låset skramlade det till. Plötsligt såg jag något på marken och böjde mig ner och sträckte mig efter det, det var en nyckelknippa! Jag hörde steg bakom mig och stelnade till. Plötsligt kände jag hur något rykte tag i mig bakifrån. Jag kände en blöt trasa mot munnen.

Plötsligt blev det svart.

Jag vaknade i en container och såg en trasa på golvet och Oscar var bredvid mig. Jag skakade på Oscar eftersom han sov. Han vaknade inte. Jag fick lite smått panik. Jag ställde mig upp och försökte hitta en väg ut. Plötsligt så kände jag att något rörde mig på ryggen och jag skrek till och vände mig om. Det var bara Oscar.

-Jag tycker att vi borde släppa de där småglinen innan vi åker, sa en röst.
-Gör det då, svarade en annan röst.

Jag kände igen den första rösten väldigt väl. Och sen förstod jag att det var min pappa! Är han med dem? Är han kidnappad? tänkte jag för mig själv. Jag visste inte om Oscar också kände igen rösten. Men det gjorde jag.

-Det där låter som din pappa, sa Oscar högt.
-Men Oscar du kan inte säga det så högt! viskade jag irriterat.

Det blev tyst utanför. Vi hörde steg gå bort från och komma mot containern och hörde hur låset började skramla. Containern öppnades och det blev ljusare. Där stod pappa! Han såg helt chockad ut. Varför såg han så chockad ut? Visste han inte att jag var här?

-Vad gör ni här? sa han stressat. Ni måste gå härifrån nu innan båten åker.
-Henrik! ropade en av männen.
-Men du då? Sa jag till pappa.
-Jag måste stanna för att få mer information. Jag måste fixa några grejer.

Vi hörde och kände hur båten började vibrera. Vi hörde steg komma mot containern och då såg vi en av männen. Mannen såg oss och började springa emot oss. Jag, Oscar och pappa sprang mot kanten av båten. Jag såg hur pappa sprang åt sidan. Jag vände mig om och såg att han gömde sig bakom en fraktlåda. Vi hörde att mannen bakom oss ramlade och såg att pappa lagt krokben för honom. Vi kom fram till kanten och jag stannade till. Oscar fortsatte springa. När han såg att jag stannat kom han tillbaka och tog tag i min hand.

-Vi måste hoppa, sa Oscar stressat.

Vi hoppade från båten till kajkanten.

-Pappa! Skrek jag. Du måste hoppa!
-Jag kan inte! Sofia, kom ihåg att jag älskar dig.

Vi såg båten långsamt åka i väg. Jag kände hur mitt hjärta blev tomt. En vecka senare satt jag och Oscar hemma och kollade på tv. Det regnade utanför fönstret. Det knackade på dörren och jag reste mig för att kolla vem det var. Jag öppnade dörren och när jag såg vem det var blev jag chockad.
Det var polisen.

-Känner du Henrik Andersson?