Pinky Stinky och katten Kalle

Pinky Stinky vaknade och åt frukost i sin bunker långt inne i djupa skogen bland träd och buskar.

 

Hon åt sina favoritflingor med oboy, jordgubbar och ett glas uppfriskande multivitaminjuice. Hennes kompis, den vit och svartfläckiga katten Kalle åt marshmallows som vanligt och slickade sig om munnen för att han tyckte att de kladdiga marshmallowsen var så goda.

 

-Du Kalle, ska vi gå ut och plocka hallon idag?

Jag vet ett bra ställe där vi kan plocka en massa hallon, sa Pinky Stinky.

 

-God morgon på dig med, svarade Kalle lite grinigt.

Ja, det kan vi väl göra, men jag vill också plocka rosa blåbär, de är så mumsiga!

 

-Okej, om en timme är jag redo!

Jag går och plockar ihop alla grejer som vi behöver, sa Pinky Stinky.

 

En timme senare var de klara och på väg ut in i den djupa skogen.

De började traska till platsen där de visste att de växer både hallon och rosa blåbär.

 

Plötsligt hörde de ett ljud inne i en buske.

-Vad var det? Frågade Kalle.

-Det lät som snarkningar, sa Pinky Stinky.

 

I samma stund flög en kråka in i den snåriga busken.

Då skrek någon inifrån busken till.

-Aj!

 

En rosa liten björn hoppade ut ur busken.

-Vad gör ni här i mitt bo? Var är min mamma? Undrade björnen ängsligt.

 

-Lugn, lugn, vi ska bara gå och leta efter lite bär, svarade Pinky Stinky och katten Kalle.

 

-Nej, det kan ni inte göra! Det är ju mina rosa bär! Gnällde den lilla björnen.

 

-Men de är ju så himla goda och jag är så sugen på rosa blåbär som jag ska ha på min tårta, svarade katten.

 

Helt plötsligt kom en stor mammabjörn lufsande fram.

-Men, Lilla Björn det är ju inte bara dina bär!

-Mjau! Sa katten glatt.

-Jo, det är det visst, svarade den lilla björnen.

-Nej, det är allas bär, svarade mamma björn.

Sluta tjafsa nu!

-Lyssna på mig nu!

Lilla Björn vi låter dem plocka lite av de goda bären, okej?

 

Lilla Björn sprang gråtandes i väg och ville inte alls dela med sig av bären.

 

Han sprang längre och längre in i skogen.

Plötsligt visste han inte var han var…

 

Lilla Björn sprang så snabbt att tårarna sprutade åt alla håll. Han tittade inte åt något håll, utan bara rakt fram. Till slut stannade han, flämtande, mitt i en del av skogen som han aldrig sett förut. Skogen kändes mycket större än vanligt.

– Hallå? viskade han. Är det någon här?

Det enda som hördes var vinden.

 

När Pinky Stinky och Kalle såg att Lilla Björn försvunnit blev de oroliga.

– Vi måste hitta honom! sa Pinky Stinky bestämt.

– Ja, han är ju bara en unge… även om han är lite gnällig, sa Kalle och rullade med ögonen.

De följde spåren av små björntassar i mossan. Spåren ledde längre och längre in i skogen, där de aldrig brukade gå.

 

Plötsligt började marken under Lilla Björn skaka lite. Han hoppade till och tittade ner. En liten sten rullade åt sidan, och under den glimmade något svagt blått.

– Vad är det där? mumlade han och böjde sig ner.

Det blå ljuset blev starkare, och innan han hann reagera hördes ett poff! Ett svagt blått ljus spred sig runt honom, och en liten figur dök upp,

en skogstomte med en hatt som var alldeles för stor.

– Oj! sa tomten. Jag råkade visst väcka dig… eller du väckte mig… eller… äh, det spelar ingen roll! Vem är du?

 

Lilla Björn stirrade storögt.

– Jag… jag är vilse, pep han.

Tomten log.

– Då har du tur! Jag är expert på att hitta saker. Följ mig!

 

Samtidigt hade Pinky Stinky och Kalle kommit fram till samma plats. De såg det blå ljuset mellan träden.

– Det där ser inte ut som vanliga skogs-ljus, sa Kalle och rös lite.

– Kom, vi kollar! sa Pinky Stinky.

När de kom fram såg de Lilla Björn stå bredvid tomten.

– Där är du ju! ropade Pinky Stinky och sprang fram.

Lilla Björn kastade sig i hennes famn.

 

– Förlåt att jag sprang i väg… jag ville bara ha bären för mig själv.

 

Pinky Stinky klappade honom på huvudet.

– Det är okej. Alla blir ledsna ibland. Men man behöver inte springa bort för det.

Tomten sa,

– Jaha, då var mitt jobb klart! Men innan jag går… vill ni ha ett tips?

De nickade.

– Dela alltid med er. Skogen blir mycket snällare då.

Och med ett nytt poff! försvann han.

 

När de kom tillbaka till bärstället stod mamma björn och väntade, orolig men lättad.

– Lilla Björn! Jag är så glad att du är okej!

Lilla Björn kramade henne hårt.

– Förlåt mamma. Jag ska dela med mig av bären. Alla får plocka!

Kalle dansade en liten segerdans.

– Mjau! Då blir det rosa blåbärstårta!

De plockade bär tillsammans hela eftermiddagen.

Lilla Björn fick nya vänner, Pinky Stinky fick sina hallon, och Kalle fick så många rosa blåbär att han nästan rullade hem.

Och ingen av dem glömde någonsin skogstomtens ord.