Nattens hemlighet

Leon hade länge tyckt att något var konstigt. Varje kväll när klockan slog elva tog hans föräldrar på sig mörka kläder och gick ut i skogen. Varje natt.

– De gör något skumt, viskade Leon.

Hans bästa vän Lilly spärrade upp ögonen.

– Vi måste följa efter!

Leon svalde.

– Okej…

 

Månen lyste mellan träden när de smög efter föräldrarna. Grenar knakade under deras skor. Plötsligt stannade de. Framför dem stod ett stort, gammalt slott mitt i skogen.

– Vem bor ens där? viskade Lilly.

Porten öppnades långsamt.

Leons föräldrar går in. Leon och Lilly tittade på varandra.

– Ska vi gå in? Frågade Lilly.

– Vi går in, sa Leon… Fast han egentligen ville springa hem.

 

Slottet var mörkt och kallt. Tavlor följde dem med blicken. Plötsligt hördes ett klick.

 

DÖRREN LÅSTES.

 

Facklor tändes längs väggarna. Överallt stod det människor.

Eller… inte människor. Bleka ansikten. Röda ögon. Vassa tänder.

– Vampyrer.. pep Lilly.

En av dem klev fram och det var Leons mamma.

– Ni skulle inte ha följt efter oss, viskade hon.

 

Leon backade.

– Vad gör ni här?

Hans pappa svarade lugnt:

– Vi leder dem. Det här är vår familj.

– Familj?! viskade Lilly.

– Vampyrer blir starkare av blod, fortsatte mamman. Vi skyddar skogen och håller oss gömda från människorna.

Leon skakade på huvudet.

– Vi vill bara hem.

 

Föräldrarna såg på varandra och sedan på barnen.

– Det är dags att ni får veta sanningen, sa pappan.

– Ni är inte människor.

Tystnaden blev tung.

– Ni är också vampyrer.

 

Leon och Lilly stirrade på varandra och deras hjärtan slog snabbt.

Långsamt började deras tänder växa…

 

Fortsättning följer.