Maj och det oväntade äventyret

Kapitel 1 – Nyårsnatten

Det var den mörkaste natt i december. Maj satt i sitt rum och tittade ut genom fönstret. Himlen lyste upp av färgglada fyrverkerier – det var nyårsafton! Hon kände sig pirrig och glad, som om något spännande skulle hända.

Efter en stund tog hon på sig jackan och gick ut. Luften var kall och snön knarrade under skorna. Plötsligt såg hon något röra sig vid staketet. Det var en liten hund! Den skakade och hade snö över hela sig.

–  Men oj, stackars dig, sa Maj försiktigt och gick fram.

Hunden gnydde till och tittade på henne med stora ögon.

–  Kom, jag ska hjälpa dig, sa hon tröstande och lyfte upp hunden i famnen.

Hon gick snabbt hem igen. Inne i huset torkade hon hunden med en handduk och borstade bort snön ur pälsen. Hunden skakade fortfarande, så Maj hämtade en filt och lade hunden framför den sprakande brasan.

Just då kom hennes mamma in i rummet.

–  Mamma, kan jag få behålla hunden? frågade Maj.

–  Ja, om vi inte hittar ägaren, sa mamma och log.

Hunden tittade nyfiket in i elden och gäspade stort. Sedan lade den sig ner och somnade nästan direkt.

Nästa morgon vaknade hunden och började vifta på svansen. Den såg så glad ut att Maj började skratta.

–  Jag ska kalla dig för Rio, fnissade hon.

–  Kom, vi går ut och letar efter din ägare, sa hon.

De gick runt i kvarteret och frågade folk om de kände igen hunden, men ingen visste något. Till slut, när de nästan var hemma igen, hörde de någon ropa bakom sig:

–  HEEEEJ!

En man sprang mot dem med ett stort leende. Rio skällde till och sprang morrande rakt mot honom.

 

Kapitel 2 – Flykt

Maj sprang efter Rio och fångade honom i sista sekund.

–  Vad gör du, det är ju min hund! ropade mannen argt.

–  Jag vet inte, det känns bara inte som att det är din hund! ropade hon tillbaka.

Hon sprang det fortaste hon kunde med Rio i famnen. Hon såg en parkering längre fram och tänkte att hon skulle träffa sin mamma där. När hon kom fram trodde hon först att det var deras svarta Toyota som stod där. Men registreringsskylten var fel – den visade AKJ 392, inte GSB 67H.

Hon stirrade på skylten och kände igen bokstaven J och siffran 39. Då kom hon på det! En polis hade varit i skolan och berättat om en kidnappare som hette Peter Lind. Han hade en svart Toyota skåpbil, och registreringsskylten innehöll just J och 39.

Hon vände sig om – mannen var borta! Hon höll ett fast grepp om Rio och skulle precis springa hem. Men när hon vände sig om stod han där! Hon såg honom höja armen. En vass smärta sköt genom huvudet, och allt blev svart.

 

Kapitel 3 – Bussresan
Maj vaknade av ett gupp. Hon låg i skåpbilen. Hon kände sig yr och hade ont i huvudet. Maj kände sig trevande fram och hittade en kofot. Det var en blodfläck på den och Maj funderade på om det var den som mannen hade slagit henne i huvudet med. Maj använde kofoten för att bryta upp dörren. Bilen saktade ner en aning och Maj hoppade av i farten, med Rio i famnen.

Hon sprang så fort hon kunde, med Rio i famnen. Hon trodde att kidnapparen var hundens ägare och att han skulle ta Rio ifrån henne.

Hon sprang tills hon såg en busstation. Hon satte sig och vilade. Efter en stund kom en buss. Hon hade inget val – hon hoppade på. Hon satte sig vid ett fönster och kände sig vilsen och orolig. Hon tänkte: Hur ska detta gå? Hur ska jag komma hem igen?

Hon grät så mycket att hon somnade. Efter några timmar vaknade hon och hade glömt att hon satt i bussen. Hon fick panik och frågade försiktigt en kille:

–  Vet du vart vi är någonstans?

–  Ummmmm… vem är du? undrade killen.

Alla i bussen gav henne konstiga blickar. Hon fick panik och sprang ut direkt när bussen stannade. Hon såg sig omkring och upptäckte ett hemsökt hus. Det såg läskigt ut, men Rio sprang in, så Maj följde efter. Hon blev rädd och tog upp Rio. Sedan sprang hon djupt in i skogen. Det blev mörkt. Hon lade sig vid ett träd, klappade Rio och försökte somna. Hon kände sig trött, otrygg och ångrade allt hon hade gjort.

 

Kapitel 4 – Skogen
Maj ryckte till och sprang längre in i skogen. Det började bli sent. Hon letade efter pinnar för att bygga ett vindskydd, men det blåste och snöade, så hon hittade inte många torra pinnar.

Hon och Rio gick längre in i skogen för att hitta ett torrt ställe att sova på. Plötsligt sprang Rio iväg. Maj sprang efter och såg en älg. Hon försökte smyga förbi och viskade:

–  Rio… Riiiiiio, kom hit…

Men hon råkade trampa på en blöt kvist som knakade högt. Älgen hörde henne och tittade aggressivt. Maj blev så rädd att hon inte kunde röra sig. Älgen gick långsamt mot henne med samma blick.

Rio började morra och skälla. Älgen vände sig mot honom. Då passade Maj på att springa åt andra hållet. Rio såg henne springa och följde efter. Älgen började galoppera, snön yrde omkring dem.

Maj tog upp Rio och klättrade upp på en klippavsats. Älgen glodde obehagligt på henne, stampade med klövarna, frustade, sänkte huvudet och attackerade – rakt in i berget.

–  Oj oj, fick du lite ont i huvudet? skrattade Maj skadeglatt.

Älgen blängde surt och gick iväg.

–  Hejdå älgen, sa hon glatt.

Hon brydde sig inte längre om att det var kallt. Hon var så trött att hon bara lade sig ner och somnade.

Nästa morgon vaknade hon av att någon skakade henne. Det var polisen.

-Hej, är du Maj? frågade polisen.

-Ja, hur så? svarade hon skeptiskt.

-Vi har letat efter dig hela natten, hur kom du hit egentligen?

Maj blev ledsen och ryckte på axlarna.

-Vad är det här för hund? Är det verkligen din? Maj svarade inte.

-Kom så åker vi till polisstationen, din mamma väntar där.

 

Kapitel 5 – Farväl
Det var knäpptyst i bilen. Maj tittade på sin mamma, som såg besviken ut men ändå koncentrerad på vägen. Tystnaden låg tung över dem tills mamma till slut bröt den.

–  Varför? mumlade hon.

–  Jag vet inte, sa Maj tveksamt.

Mamma höll fortfarande blicken på vägen, men sneglade då och då mot Maj.

–  Hur kom du till skogen? frågade hon, fortfarande med besvikelse i rösten.

–  Rio… jag vill verkligen ha Rio. Han är min bästa vän, sa Maj och tittade på mamman med en rädd och tveksam blick.

Mamma stannade bilen på en parkering, de gick ut ur bilen och mamma vände sig mot Maj.

–  Varför stack du till skogen utan att säga något? sa hon, nu ännu mer besviken.

Plötsligt kom en kurvig, gammal kvinna gående mot dem.

–  Awhh, Muffin! Var har du varit?! sa kvinnan glatt.

Rios svans började vagga när han såg henne.

–  Vem är du? frågade Maj.

–  Det här är min hund Muffin. Tack för att du hittade honom, sa kvinnan.

–  Men… kan jag snälla få behålla Muffin? frågade Maj med tårar i ögonen.

–  Jag vet inte om jag kan det, sa kvinnan. Jag vill ha honom så länge jag kan.

–  Okej… sa Maj besviket.

Folk började titta på dem eftersom Maj grät. Den gamla kvinnan var glad över att ha fått tillbaka Muffin, och mamma stod tyst och tittade på sin mobil. Det blev sent, och kvinnan sa att hon måste gå. Hon tog med sig Muffin och försvann.

Maj och hennes mamma gick tillbaka till bilen. Mamma såg ut som om hon hade sett ett spöke, och Maj var helt tyst. Det enda som hördes var hennes snyftande. De åkte hem, och Maj somnade på vägen.

 

Kapitel 6 – Ett oväntat besök
Det knackade på dörren. Majs mamma gick och öppnade. Utanför stod två poliser med allvarliga men vänliga ansikten.

–   Hej, sa poliserna.

–   Hej, svarade mamma och Maj som kom springande från sitt rum.

–   Vi har fått reda på att tanten som var ägaren till hunden du hade, Muffin, har gått bort, sa poliserna sorgset.

Maj blev tyst. Hon kände hur hjärtat blev tungt. Hon hade förstått att tanten var gammal och sjuk, men det var ändå svårt att höra.

–   Åh, så synd, sa mamma och lade en hand på Majs axel.

–   Vi undrar om Maj skulle vilja behålla Muffin, sa poliserna.

Majs ögon blev stora. Hon tittade på mamma, som log och nickade.

–   Maj får gärna behålla honom, sa mamma.

–   Jaaaaaa! utbrast Maj och började hoppa av glädje. Tårarna rann nerför hennes kinder, men det var glädjetårar.

–   Okej, vi har Muffin i vår bil. Vi hämtar honom, sa poliserna.

När dörren öppnades igen sprang Muffin rakt mot Maj, viftade på svansen och hoppade upp i hennes famn. Maj kramade honom hårt.

–   Maj, sa en av poliserna.

–   Ja? svarade Maj.

–   Du var så duktig som tog hand om Muffin. Han hade inte klarat sig utan dig.

–   Åh, tack, sa Maj och klappade Muffin på huvudet.

–   Nu går vi, sa poliserna.

–   Okej, sa mamma och stängde dörren.

Senare samma dag gick Maj och Muffin till parken. Hon kastade en pinne, och Muffin sprang glatt efter. Maj tittade upp mot himlen och viskade:

–   Tack, tanten. Jag ska ta hand om honom, jag lovar.

Och så började ett nytt kapitel i Majs liv, med Muffin vid sin sida, som hennes allra bästa vän.

SLUT