Klassresan till Chamonix

Jag är tretton år och hatar att flyga. Jag blir rädd och mår ofta illa under flygresan. Dessutom känner jag mig instängd och är rädd för att få en panikattack men den här gången känns det annorlunda. Jag ska åka på skidresa med min allra bästa vän Nicki och hela klassen.

 

Jag tittar mig omkring på flygplatsen, jag känner mig nervös. Jag ser på Nicki som ser helt lugn ut. Jag funderar på hur man kan vara så lugn och cool när man ska flyga flygplan.

 

-Var är resten av klassen? frågar jag fundersamt.

-Jag vet inte. De kanske har gått för att äta, svarar Nicki och rycker på axlarna.

-Vänta, där är dem, ropar jag när jag ser dem stå borta vid entrén till Pressbyrån.

-Åhhh, där står hela gruppen ”mean girl” och stirrar på oss, viskar Nicki.

 

Jag ser hur alla fyra i gruppen kommer fram till oss. Jag känner hur det knyter sig i magen. De är alltid så dryga och jag känner mig så obekväm när de är på samma plats som jag. Hur ska det gå att sitta på samma flygplan som dem i så många timmar? Totalt blir det tre timmars flygresa.

 

-Du ser nervös ut Maily, säger Cloe i gruppen. Den värsta av dem alla.

 

Jag svarar inte utan tittar ner på det grå klinkergolvet. Precis då ropar de ut vår flight i högtalsystemet. Det har blivit dags för oss att ta oss till gaten. Vår lärare står vid gaten och delar ut våra boardingpass och var vi ska sitta. Jag upptäcker att jag sitter bredvid Nicki, men på min högra sida sitter Cloe. Många tankar snurrar i huvudet. Vi går på planet och lägger upp vårt handbagage i hatthyllan, jag och Nicki sätter oss på våra platser. När vi suttit där ett par minuter kommer Cloe och sätter sig bredvid mig. Hon blänger på mig med sina otrevliga ögon. Jag känner hur jag börjar bli mer och mer nervös allteftersom flyget gör sig redo för take off. Det blir inte direkt bättre av att jag känner Cloes irriterande blickar. Jag blir rädd när planet ökar farten för att snart lyfta. Jag tar tag i armstöden och tänker inte på att jag också tar Cloes armstöd. Cloe knuffar min arm hårt åt sidan. Jag blir illa till mods och börjar bli riktigt irriterad på Cloes tråkiga attityd. Jag säger ändå förlåt för att inte skapa en onödig konflikt.

 

Nu är vi äntligen upp i luften och det börjar kännas lite bättre. Jag tänkte att det kanske var bra att vila lite eftersom vi hade gått upp klockan 02.00 på natten för att hinna med planet. Precis då hör jag hög musik som får mig att vakna till. Det är Cloe som spelar hög musik utan hörlurar. Jag funderar på hur jag ska säga till henne att stänga av, sänka eller använda hörlurar. Men som alltid är jag för blyg för att säga något. Jag blir lättad då Nicki säger till Cloe att sänka musiken eller ta på sig hörlurar. Cloe suckar och stirrar på mig samtidigt som hon ser irriterad ut.

 

-Har du något problem eller?

 

Jag säger inget utan sitter tyst och tittar ner på mina händer. Naglarna är korta efter allt gnagande på naglarna innan flygresan. Jag hör piloten i högtalaren att det kommer bli turbulent när vi passerar över Danmark. Lampan med säkerhetsbältet tänds. Alla passagerare knäpper fast sina säkerhetsbälten. Jag blir vit i ansiktet av illamående och skräck. Innan jag hinner tänka släcks lampan med säkerhetsbälte. Då börjar tårarna rinna ner från mina kinder av lättnad, jag kan inte stoppa dem. Cloe ställer sig upp och frågar om någon kan följa med och kolla vad som finns på flyget. Jag säger nej, men Nicki säger ja, jättegärna. De går till de andra i gruppen och börjar viska om något. Jag känner mig ensam och börjar gråta, igen. Jag torkar diskret bort tårarna så att ingen ska se att jag gråter. Jag kollar runt på vad alla andra gör och jag ser att killarna spelar på sina mobiler. Men när jag tittar vad Nicki och de andra gör så ser jag att Nicki och Cloe kommer tillbaka.

 

-Kan du flytta dig så jag och Nicki kan sitta bredvid varandra, sa Cloe drygt samtidigt som hon verkar väldigt självsäker.

 

Jag sa nej, men då går Nicki och Cloe till några andra i klassen och frågar om de kan byta plats. De sa ja, och så gick de och satte sig bredvid mig. Jag känner mig obekväm men säger inget. Jag tittar vad Nicki och Cloe gör. De sitter och pratar och skrattar jättehögt. Jag ser att det är en ledig plats bredvid Cloe. Jag tänker att jag kan sätta mig bredvid dem men jag vågar inte, tänk om de säger något taskigt. Det har gått en stund när piloten talar i högtalaren att vi strax ska landa, men då slår det mig att vi snart ska på ännu ett flyg. Nu var det först mellanlandning i Holland, för att sedan stiga på nästa flygplan som ska ta oss till Frankrike. Jag börjar tänka på hur de ska gå utan Nicki och vem jag ska sitta bredvid på nästa flyg.

 

Efter en stund talar piloten igen och meddelar att vi ska landa och lampan med säkerhetsbälten tänds. Jag blir rädd och tar snabbt på mig säkerhetsbältet.

 

Planet landar mjukt på marken i Holland. Jag känner hur hela kroppen slappnar av när hjulen slår i landningsbanan.

 

-Vi klarade det, viskar jag för mig själv.

 

Nicki ler snabbt mot mig, men vänder sig sedan snabbt tillbaka till Cloe igen. Det känns som något har förändrats. Jag får en obehaglig känsla i magen.

 

Vi går av planet och följer strömmen av människor genom flygplatsen. Allt är stort, ljust och fullt av människor som stressar åt olika håll. Jag går lite bakom de andra och försöker hålla koll på min klass.

 

-Maily, vänta! hör jag plötsligt.

 

Jag vänder mig om. Det är vår lärare.

 

-Gå inte själv, håll dig nära gruppen, säger hon vänligt.

 

Jag nickar och skyndar ikapp de andra. Men när jag kommer fram står Nicki redan med Cloe och de andra. De skrattar åt något jag inte förstår. Den där klumpen i magen kommer tillbaka. När vi kommer till nästa gate delar läraren ut nya platser.

 

Jag håller andan när jag tar emot mitt boardingpass. Den här gången sitter jag inte bredvid Nicki. Istället står det ett annat namn bredvid mitt: Elias. Jag tittar upp och ser honom stå en bit bort. Han är en av killarna i klassen, ganska tyst, men alltid snäll.

 

– Ska vi sitta bredvid varandra? frågar han försiktigt.

– Ja, det verkar så, svarade jag och försöker le.

 

Vi går ombord på planet och sätter oss. Den här gången känns det annorlunda. Inte lika spänt och nervöst.

 

-Är du också flygrädd? frågar Elias.

 

Jag tittar förvånat på honom.

 

-Syns det så tydligt?

 

Han skrattar lite.

 

-Lite. Men det är lugnt. Jag är också det ibland.

 

Något i mig släpper lite. När planet börjar köra ut mot startbanan känner jag hur hjärtat börjar slå snabbare igen. Men den här gången tar jag ett djupt andetag.

 

-Brukar du göra något för att inte tänka på det? frågar jag.

-Ja, jag brukar räkna eller lyssna på musik. Vill du ha en hörlur?

 

Han räcker fram ena hörluren. Jag tvekar en sekund, men tar den. Musiken är lugn. Det hjälpte faktiskt. När planet lyfter är jag fortfarande rädd, men inte lika ensam. Efter en stund tittar jag bort mot raden där Nicki sitter. Hon skrattar fortfarande med Cloe. Men den här gången känns det inte lika jobbigt. Jag vänder blicken framåt igen.

 

-Vi kommer fram snart, säger Elias.

-Ja, och då börjar det riktiga äventyret, svarar jag.

 

Och för första gången på hela resan känner jag något annat än rädsla. Jag känner mig lite modig.

Jag känner hur Nicki vänder sin blick mot mig. Jag tittar tillbaka, hon ser svartsjuk ut. Elias ser på mig och Nicki, sedan tar han min hand och säger,

 

– Strunta i dem, de är bara dumma och avundsjuka.

– Okej, svarar jag blygt, samtidigt som jag tittar på min andra hand.

– Ursäkta, säger Elias och släpper min hand.

– Det är lugnt, svarar jag snällt tillbaka och känner mig lugn och glad.

 

Plötsligt glömmer jag bort att jag är på ett flygplan, för något kittlades i magen. Är det detta som beskrivs som fjärilar i magen? Är jag kär? Hjälp, jag har aldrig känt så här förut. Vad ska jag göra? Resten av flygresan flyger förbi, bokstavligt talat. Det känns som att det har gått en minut.

 

När planet till slut landar i Frankrike känns det nästan overkligt. Resan som jag hade varit så rädd för är över – och dessutom hade något helt nytt börjat. Vi går av planet och hämtar våra väskor på bagagebandet. Luften känns annorlunda här, friskare på något sätt. Bergen syns långt där borta i fjärran och jag känner ett pirr i magen av förväntan. Elias går bredvid mig hela vägen ut från flygplatsen. Vi pratar om allt möjligt, musik, skidåkning och hur konstigt det hade varit på planet. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn.

 

– Maily!

 

Jag vänder mig om. Det var Nicki. Hon står där, lite osäker, inte alls lika självsäker som vanligt. Cloe står bredvid henne, men tittar ner i marken.

 

– Förlåt, börjar Nicki. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde på planet.

 

Jag kände hur hjärtat börjar slå snabbare igen, men på ett annat sätt än tidigare.

 

– Jag borde inte ha lämnat dig, fortsätter hon. Du är min bästa vän.

 

Cloe suckade lite, men gick sedan fram ett steg.

 

– Okej, jag kanske också var lite jobbig, säger hon och rycker på axlarna. Jag tänkte inte på att du var rädd.

 

Jag blev förvånad. Hade hon precis bett om ursäkt?

 

– Det är okej, säger jag försiktigt. Jag var också dålig på att säga ifrån.

 

Elias ler bredvid mig.

 

– Kanske kan vi bara börja om? säger han.

Det blir tyst en stund. Sedan nickar Nicki.

 

– Ja, kan vi inte det?

 

Cloe rycker lite på munnen.

 

– Fine, men bara om ni står ut med mig, säger hon halvt skämtsamt.

 

Jag skrattar lite.

 

– Det gör vi nog.

 

Plötsligt känns allt mycket lättare. Som om den där klumpen i magen bara försvann. När vi sätter oss på bussen mot Chamonix hamnar vi alla tillsammans. Till och med killarna är med i samtalet, och snart skrattar vi allihop.

 

– Tänk att du var så rädd för flyg, säger Nicki och ler mot mig.

– Ja, svarar jag, men det är inte det värsta.

– Vad var det värsta då? frågar hon.

 

Jag tänker efter en stund.

 

– Att känna sig ensam.

 

Nicki tar min hand.

 

– Du är inte ensam längre.

 

Jag ler och tittar ut genom fönstret. Bergen blir större och större ju närmare vi kommer Chamonix.

Och någonstans där, mellan de snöklädda topparna och nya vänner, känner jag att den här resan inte bara handlar om att åka skidor.

Den handlar om mod och om att våga säga ifrån. Och om att ibland kan allt förändras, bara man ger det en chans.

Och kanske… bara kanske…

…hade jag också fått min allra första crush.