
Jakten på den spårlöst försvunna mexikanska guden
Mitt inne i den mörka, regniga djungeln går Juan. Han är trött, frusen och genomblöt eftersom det har regnat så mycket. Han hade gått här i flera dagar nu, och började ångra sig att han startat detta äventyr.
Allt hade börjat som en helt vanlig dag då Juan var på sin gård i Mexico. Det var en solig och varm dag, liksom vanligt. Juan skulle gå in och dricka vatten då han plötsligt hittade ett flygblad på marken, där det stod “Den mexikanska guden är försvunnen, hitta honom och du får en miljon pesetas”. Underbart tänkte Juan, som bestämde sig för att ge sig ut och hitta den mexikanska guden.
Nu är han på en plats där han aldrig varit innan och som sagt, började han ångra sig och ville bara hem igen. Men som tur är har han sin goda vän Flaxel med sig. Sittandes på Juan’s axel hänger han med och försöker att uppmuntra Juan att kämpa vidare. Men hur ska det gå? Vet de ens om de går åt rätt håll?
Nej, de vet ingenting just nu, i denna stund, så de bara fortsätter att gå och gå och gå. Under tiden de går i den regniga djungeln tänker Juan på den skola han en gång gått på; Mogvårtz de la Mexico hette den och där fick man lära sig att trolla. Han älskade den men blev tyvärr utkastad därifrån eftersom han inte alltid lyckades med sina trollkonster. Det var så Juan och Flaxel blev bästa vänner, på Mogvårtz. Juan skulle nämligen trolla fram en uggla, men misslyckades, och fram kom Flaxel. En vacker fågel med stora regnbågsfärgade vingar och stora orange näbb. Nu är Juan 22 år och går inte i någon skola längre utan jobbar med sina djur hemma på gården i Mexico. Han saknar sitt varma hem, tänker han, där han går med sin blå toppmössa, vita t-shirt och blå jeans som nu allt hade blivit dyngsura av fukten och regnet i djungeln.
Men då helt plötsligt, är det som att något eller någon uppenbarar sig genom ett ljussken längre fram mellan de stora blöta löven. Juan tittade noga med sina stora bruna ögon.
– Vad är det, frågade Juan?
– Hmm, vi får nog gå närmare för att se, kraxade Flaxel.
De tog några steg försiktigt framåt. Ljusskenet blev starkare och glittrade nästan som guld. Mitt i ljusskenet såg de då en gestalt, också av guld, som oväntat men högt sade;
– Jag är den mexikanska guden som har blivit tillfångatagen av apligisterna här i djungeln. Juan, du måste hitta mig! Du måste hjälpa både mig och dig själv att komma hem till Mexico igen.
Juan blev chockad. Han gnuggade sina ögon ett par gånger och frågade Flaxel om han både sett och hört det samma som han. Det hade Flaxel, som också var helt förbluffad. Juan hade ju förstått att han inte var i Mexico längre eftersom där är torrt, soligt och varmt, medan här var det blött och fuktigt. Han gissade på att han hamnat någonstans i Amazonas regnskog. Men han var inte säker, än mindre nu när den Mexikanska guden uppenbarat sig via ett ljussken och hört talas om apligister.
När ljusskenet och den Mexikanska guden hade försvunnit var allt mörkt och tyst, endast några regndroppar hördes när de droppade ner från löven till en liten vattensamling. Juan och Flaxel stod tysta en stund innan Flaxel sa;
– Vad ska vi göra nu då Juan?
– Jag vet inte, men vi måste ta reda på var den Mexikanska guden hålls fången och vem apligisterna är.
– Hur då, kraxade Flaxel?
– Jag har tyvärr inte svaret på det heller just nu, svarade Juan. Men kom, vi fortsätter framåt.
Juan och Flaxel hade gått någon timme då de oväntat såg ännu ett ljussken, men denna gång var det ett annat ljussken, ett som de kände igen.
Ljusskenet kom från solen. De gick mot ljuset och tillslut tog träden och växterna slut. De kom ut på en strand och förstod att de hamnat på en öde ö.
Det var riktigt skönt att få värma sig i solen och se havet, inte bara känna fuktig och blöt luft eller att bara se massa träd, växter, konstiga djur och kryp överallt.
Men på tal om kryp och konstiga djur, såg de en konstig varelse komma krypande längs strandkanten.
– Goddagens, sa varelsen. Jag heter Kapten Stickdancer. Vem är ni?
– Jag heter Juan och detta är min bästa vän Flaxel.
– Trevligt, sa Kapten Stickdancer.. Tycker ni om att dansa?
– Dansa? sa Juan frågande.
– Kanske lite, kraxade Flaxel.
– Ja, men… Vi har en fråga. Känner ni till vem apligisterna är?
– OOOOO, apligisterna sa Kapten Stickdancer. Prata inte så högt om dem, viskade Kapten Stickdancer.
– Varför då? viskade Juan.
– De är inte så snälla, och jag har hört att de fångat en mexikansk gud, sa Kapten Stickdancer. tyst.
– Kan ni kanske hjälpa oss att hitta till apligisterna? frågade Juan.
– Kanske det, men då måste ni först vinna, sa Kapten Stickdancer.
– Vinna vaddå? frågade Juan.
– En dance battle….. Sa Kapten Stickdancer. .
Juan förstod knappt vad som hände här på ön men han visste att hans högsta önskan nu var att komma härifrån och hem till Mexico. Det innebar därmed även att han behövde befria den mexikanska guden. Men hur det skulle ske hade han ingen aning om… och trolla det var han ju inte så duktig på så därför var han så illa tvungen att gå med på denna Dance Battle med Kapten Stickdancer.
Vem som vann danstävlingen var också oklart, men det spelade ingen roll för efter de hade dansat så bad Kapten Stickdancer dem att följa efter honom. De gick först längst med strandkanten men vek sedan av in mot djungeln. “Here we go again, viskade Juan till Flaxel.”
Efter ett tag såg de någon form av mur och runt hela muren stod stora träd, som visade sig vara ihåliga med endast trappsteg inuti och högst upp i trädkronorna hade apligisterna byggt trädkojor för att vakta. Längs med muren och i trädkojorna såg de nu apor med någon form av bananliknande vapen. Märkligt, tänkte Juan. Kan det vara de som är apligisterna?
När de minst anade det så hördes det som skott någonstans, och bananer kom flygande.
“Ducka, skrek Kapten Stickdancer.”
Nu var striden igång och Juan visste knappt vad han skulle göra. Ett, tu, tre hade han råkat trollat fram en stor kille som var duktig på MMA, karate och ja, allt visade det sig. Flaxel försökte ta upp stenar som han kastade mot apligisterna. Men de kastade då också bananskal på dem.
En av apligisterna skjuter nu mot Juan. Men som tur är, flög skottet rakt genom Juans blå toppmössa eftersom han är så kort, endast 1,20 cm lång. Det kom rök ur mössan men lämnade bara ett streck utan hår på huvudet.
Flaxel lyckades då även att döda den sista apligisten, innan den hann skjuta igen.
Det blev tyst efter striden. Inga levande apor syntes till. Men de frågade sig var de nu skulle gå, för att hitta och befria den mexikanska guden.
De klättrade upp i en av de ihåliga träden, ställde sig i trädkojan och blev förvånade över den fantastiska utsikten. Här uppe såg man ut över öns hela regnskog, över stranden och havet. Vackert var det.
Men de var trötta och det började skymma. Just när de tänkte att de kanske måste sova här inatt och fortsätta imorgon så såg de det där märkliga ljusskenet igen. Det kom ifrån en av stensamlingarna på insidan av muren.
Juan, Flaxel och Kapten Stickdancer tog sig ner på insidan av muren och närmade sig stensamlingen och ljusskenet. Där bakom fann dem ett stort galler och i satt den mexikanska guden. Han såg trött och sorgsen ut men så fort han fick syn på Juan lystes hans ögon upp.
– Vem är ni?, frågade den mexikanska guden.
– Jag heter Juan, det är är min bästa kompis Flaxel och den andra är Kapten Stickdancer, som är bäst på att dansa.
– Yeahhh, sa Kapten Stickdancer och log.
De tittade runt gallerburen och såg ett stort lås. Juan letade och letade men hittade ingen nyckel. Då viskade Flaxel i Juans öra “Det är nu det gäller, lite på dig själv och våga trolla”.
Juan funderade en liten stund och började sedan någon konstig ramsa;
“Krrraaaa, litttttiiii, laaa, Briiii, oooo, siiiiii………”
Han började även röra på armarna upp och ner, runt och sidorna. De tittade häpnadsväckande på Juan och tänkte att det här kommer nog aldrig att gå. Men med ett “Swiiiichhhhh” så var låset uppe och gallerdörren öppnades med ett gnissel, ut steg nu den mexikanska guden med ett stort leende.
– Juan, du klarade det, sa den mexikanska guden med sin bestämda men vänliga röst.
– Gjorde jag, eller ja, det gjorde jag nog, sa Juan.
– Jaa, det gjorde du Juan, kraxade Flaxel. Man ska alltid tro på sig själv, att man klarar det och aldrig ge upp!
– Tack vare dig har vi nu befriat ön Salsa från de elaka apligisterna. Vi kan nu åka hem lugnt och säkert. Hoppa upp på min rygg, sa den mexikanska guden.
– Hoppa upp på din rygg, sa Juan tveksamt.
– Ja, nu flyger vi hem.
Juan och Flaxel tackade Kapten Stickdancer för hjälpen. Men gladare var han för att apligisterna var borta. De hoppade upp på den Mexikanska gudens rygg och flög högt upp över ön och över det kristallblå vattnet.
Väl framme i Mexiko var de alla glada igen. Så glada, och hungriga, att de bestämde sig för att avsluta äventyret med en festmåltid på McMexico.