Drakägget

Det är en tidig decembermorgon, luften är kall och sticker i ansiktet när man går ut. Trettonåriga Zelma är på väg till Egypten. Hon klev på planet på Kastrups flygplats, och nu är hon äntligen på väg! Hon är nervös, det känns läskigt att flyga så högt upp i luften. Trots nervositeten somnar hon. Efter några timmar vaknar Zelma av en plötslig duns. Hela planet skakar och det börjar pipa och tjuta. Zelma hoppar till i sätet och smäller huvudet i stolen framför, sen börjar planet att hastigt dyka neråt. Runtomkring börjar människor skrika av rädsla, och ur högtalarna hörs pilotens stressade röst:
-Mayday! Mayday!

Zelma vaknar till. Huvudet värker, och när hon ser sig om ser hon det trasiga flygplanet som står i brand. Bland spillrorna ser hon bara två personer som verkar ha överlevt förutom hon själv. Men, bredvid planet ligger något stort och rött. Det rör på sig sakta, och då ser Zelma ett par gråa ögon som blinkar mot henne. Röda vingar vecklas, ut och Zelma förstår att det är en drake. Draken verkar okej, men den har tappat sitt ena horn. Zelma smyger försiktigt fram till draken, den verkar snäll, men man ser att draken har ont. Draken samlar sina krafter och puttar till något runt och vitt med sitt skadade huvud. Zelma plockar upp det. Vad kan det vara? Hon förstår att draken vill att hon ska ta hand om det. De två personerna som också klarat sig levande ur kraschen kommer gående mot Zelma och draken. Det är en man och en kvinna, någonstans i trettioårsåldern. Draken vänder huvudet mot dem och fräser argsint. Då förstår Zelma att det hon håller i är ett drakägg, och att draken har utsett Zelma till att skydda ägget. Hon springer snabbt därifrån, bort från mannen och kvinnan. Ett pistolskott hörs vina i luften.

När Zelma ser sig omkring efter en plats att gömma sig på ser hon bara sand. Mil efter mil av gulvit sand. Till slut, alldeles utmattad, hittar hon en grotta. Den är mörk och sval, och Zelma somnar. Hon sover länge. När hon vaknar känner hon hårda knuffar mot revbenen. Något varmt och fuktigt landar på hennes kind. Yrvaket tittar hon upp. Handen stryker över kinden.
-Ugh! Drakdrägel!
Den äckliga känslan förbyts till glädje när hon ser den lilla drakbebisen. Den måste ha kläckts under natten, när Zelma sov. Bebisen är lila till färgen, och väldigt söt. Zelma och drakbebisen går ut ur grottan. Zelma tittar ut över sanden och förstår att hon måste hitta en väg ut ur öknen. Här finns ju bara sand, inget vatten, ingen mat, varken till henne själv eller till den lilla draken. Hon ser en kulle en bit bort och går mot den. Kanske kan hon kika ut över öknen därifrån och hitta något att gå mot, en kaktus, eller en oas.
När de äntligen kommer upp på kullen tittar Zelma runt. Hon ser varken mat eller kaktus, däremot något som rör sig en bit bort. Det är mannen och kvinnan från planet. Då förstår Zelma att de är drakjägare…