Det skogen lärde mig

Alarmet ringde klockan 7 på morgonen, som varje morgon. Jag steg upp och
tänkte på att jag borde borsta tänderna och tvätta ansiktet, men jag gjorde det
inte. Precis som varje morgon. Utanför fönstret hade höstfärgerna tagit över
skogen. Frostet på fönstret fick träden att se ut som en gammal målning av
Picasso. Jag insåg, kanske lite för sent, att jag borde ha valt en stuga med
element. Hur skulle jag överleva vintern här?

Skafferiet stod och gapade tomt och likaså min mage. Saga vaknade till och
hälsade. Saga var den enda personen jag gillade att ha i min närhet. Person
är kanske inte rätt ord, eftersom hon är en AI som jag har skapat, men för mig
var hon som en person. Den bästa jag hade träffat i alla fall.
“Är du hungrig, David?” Skulle det inte vara gott med en saftig köttbit nu?”
Saga tog fram en bild på grillad oxfilé. Det vattnades i munnen på mig så att
jag nästan dreglade. Jag tvingades inse något som jag egentligen förväntat
mig hela den här tiden: jag kanske inte kommer överleva vintern. Den här
tanken fick mitt hjärta att banka och mina tankar snurrade runt i mitt huvud.
Hur ska jag klara mig? Ska jag bara ge upp? Gör det ont att svälta till döds?
Jag tog ett djupt andetag.
Saga måste ha känt min rädsla eftersom hon började peppa mig.
“Det är okej, det är okej… Ska du inte ta på dig kläderna och samla lite
blåbär?”
Saga hade rätt. Jag kunde inte ge upp så här lätt. Jag hade ju valt att lämna
staden och bo ensam ute i skogen. Det var det här jag ville. Jag ville slippa
människor.
Det var dags att göra något åt min situation.
Jag gick ut och tog på mig min gamla, blåa jacka som jag köpte för flera år
sedan. Jag insåg också att det var en isbana på terrassen och tog därför på
mig mina vinterstövlar. Jag försökte hitta några blåbär, men jag kunde inte se
några. Det hade kanske blivit för kallt för dem att växa, eller så hade en björn
varit på besök här.
Jag hade varit ute i kylan hela dagen utan att hitta något ätbart. Jag hade
ingen känsel i fingrarna längre. På vägen hem bestämde jag mig för att titta på
ett gammalt svampställe som jag besökte för några veckor sedan. Efter en hel
dags vandring hade jag äntligen tur, tänkte jag, tills jag kom fram till platsen
och insåg att den var fylld med giftiga svampar.
Medan jag letade efter ätbara svampar kände jag en mörk skugga växa
ovanför mig och jag kände en varm luft vid örat.
“De där är inte ätbara.” Rösten var djup och hes.
Min rädsla tog över min kropp och det kändes som att jag inte kunde röra mig.
Mannen stod som ett berg bakom mig. Han hade ett långt, oranget skägg och
var biffig som en flodhäst.
Det kändes som att det här var mina sista sekunder i livet. Mitt hjärta slog hårt
och man kunde höra mina andetag. Jag var så rädd och ville skrika men ingen
skulle höra mig.

Fortsättning följer…