De mystiska fotspåren i skogen

Det var en gång en kille som hette Bob. Bob var 10 år gammal och det bästa han visste var att bygga saker. Bob hade också en flickvän som hette Bobilla. De var inte bara ihop, de var också bästa vänner. Vid Bobillas hus i skogen hade de en byggarbetsplats där de höll på att bygga sitt senaste projekt, ett stort skepp.

 

Tidigt en morgon, efter att ha ätit sin frukost, hoppade Bob på sin cykel och satte fart mot Bobillas hus. När han kommit in en bit i skogen och närmade sig Bobillas hus fick han en orolig känsla i magen av att något inte var som det skulle. När han tittade på marken längs vägen han cyklade på såg han fotspår i jorden. Bob bromsade in och lutade sig fram över styret för att titta närmare på spåren. De var jättestora, mycket större än Bobs egna, och de ledde rakt mot byggarbetsplatsen.

 

“Vad är det här för leriga fotspår, det känns inte så bra” tänkte Bob.

 

Försiktigt rullade han vidare mot Bobillas hus, nu långsammare än innan eftersom han blivit rädd. Solen kämpade sig upp mellan träden och skuggan från trädens mossa såg plötsligt ut som konstiga varelser som gömde sig i skogen. Ju närmare huset han kom, desto fler fotspår såg han, och det luktade som sågspån.

 

Efter en stund hade Bob cyklat hela vägen fram. Han svängde runt den sista granen och fick syn på Bobilla som redan stod framför sitt hus, redo att börja bygga.

 

“Godmorgon Bob, är allt som det ska? Jag tycker att du ser lite orolig ut” sa Bobilla.

“Hej Bobilla! Jag måste genast berätta vad jag såg i skogen på vägen hit idag. Längs min vanliga cykelväg var det fullt av fotspår som jag inte sett tidigare!” flämtade Bob. “De var dessutom större än någon vi känner!”

“Oj, det låter spännde! Vi måste undersöka vart spåren leder!” sa Bobilla.

 

Bob och Bobilla följde fotspåren som ledde dem raka vägen till byggarbetsplatsen. Först såg det ut som att allt var som det brukade, men när de skulle sätta igång och bygga vidare på skeppets motor upptäckte de att alla verktyg var försvunna.

 

“Men Bob!” utbrast Bobilla, ”Var har du lagt min hammare?”

“Jag har inte rört din hammare, men var har du gjort av min tumstock?” svarade Bob.

“Den ligger väl där du la den sist?” sa Bobilla. “Men… jag hittar inga andra verktyg heller… vart har de tagit vägen?”

 

De bestämde sig för att för att äta sina mackor från ryggsäcken innan de började leta efter verktygen. Mitt i en tugga utbrast Bob “Titta, där är ju fler stora, leriga fotspår! De leder rakt in i skogen!”. “Nu måste vi undersöka!” sa Bobilla.

 

De satte fart in i skogen och fotspåren ledde dem djupare och djupare in mellan träden. Efter att ha följt spåren i vad som kändes som en evighet fick de syn på någonting de aldrig sett där i skogen tidigare.

 

“Titta Bob, där är en stuga!” sa Bobilla förvånat.

“Ja men ser man på! Är det kanske där våra verktyg har hamnat?” svarade Bob.

“Ja, kolla in genom fönstret där. Jag ser något som blänker. Kan det vara våra verktyg kanske?” sa Bobilla.

 

Bob övertalade Bobilla att de skulle gå närmare stugan och se om de kunde ta sig in. De gick fram till dörren och knackade på. Ingen öppnade, det var helt tyst runt omkring dem. Men så fick de syn på att ett av fönsterna stod på glänt.

 

Längs husväggen växte en buske som var precis lagom stor för att de skulle kunna använda den för att ta sig upp till fönstret. De klättrade upp på busken, fick upp fönstret och hoppade in i stugan.

 

Väl inne i stugan tyckte dem att det stod någon i det mörka rummet. De blev så skrämda att de nästan kissade på sig. Bobilla tog upp sin ficklampa och lyste på det de trodde var en gammal gubbe, men det visade sig bara vara ett dammigt låtsasträd.

 

“Pewh, det där var verkligen läskigt!” utbrast Bob i samma sekund som fönstret blåste igen bakom dem.

 

De var verkligen rädda nu. Men de hann inte tänka mer på det förrän de hörde en röst som lät som att den kom från källaren. “Mormor, är det du?” frågade Bob.

“Ja, det hör du väl, kom genast ner hit, jag har något jag måste visa er.” hörde de Bobs mormor säga.

 

…

 

Bob och Bobilla tittade på varandra med stora ögon.

“Det där… lät som min mormor,” viskade Bob.

“Men varför skulle din mormor vara här, i en stuga mitt i skogen?” svarade Bobilla och knep hårt om sin ficklampa.

 

De gick försiktigt mot dörren som ledde ner till källaren. Den gamla trätrappan knarrade under fötterna när de tog de första stegen. Luften blev kallare ju längre ner de kom, och det luktade svagt av jord och… sågspån?

 

“Hallå?” ropade Bob igen.

“Här nere!” svarade rösten, men nu lät den annorlunda. Lite mörkare. Lite ekande. Bob stannade mitt på trappan.

 

“Bob… är du helt säker på att det där är din mormor?” viskade Bobilla.

“Jag… jag vet inte längre.”

 

När de nådde sista trappsteget såg de något i skuggan längst in i rummet. Något som rörde sig. Bob tog ett försiktigt steg framåt och Bobilla lyste med ficklampan mot hörnet.

 

Där stod en jättelik figur, böjd över något som glimmade svagt på ett bord. Figuren ryckte till när ljuset träffade den och vände sig långsamt om.

 

Både Bob och Bobilla stelnade till.

 

Det var ingen mormor.

Det var en stor, lurvig varelse med päls som på en björn och öron som stack upp som små spadar. I handen höll den… Bobs hammare.

 

Varelsen blinkade mot dem, nästan lite skamsen.

 

“Hej…?” pep Bob.

 

Varelsen höjde hammaren lite i luften och sa med dov röst:

“Förlåt… jag lånade bara. Jag… jag försöker bygga.”

 

“Bygga?” sa Bobilla skeptiskt och tog ett steg närmare. “Men varför smyger du runt på nätterna och förstör våra saker?”

 

Varelsen skakade på huvudet så pälsen fladdrade.

“Inte förstöra… försöka göra likadant. Men… jag är dålig. Allt går sönder.”

 

Bob och Bobilla tittade på varandra. Alla fotspår. Alla trasiga saker. Det hade inte varit en fiende.

 

Det hade varit någon som försökt lära sig.

 

“Men… du kunde väl bara ha frågat?” sa Bob försiktigt.

 

Varelsen tittade ner i golvet.

“Blyg.”

 

Plötsligt log Bobilla brett.

“Vet du vad? Om du vill… kan vi lära dig bygga! Vi är faktiskt riktigt bra på det.”

 

Varelsens ögon lyste upp som två små lampor.

 

Tiden gick och trion byggde flitigt på skeppet. Varelsen, som visade sig heta Gru, lärde sig allt han kunde om att bygga. Ett par veckor senare var skeppet till slut färdigt.

 

“Åh vad fint skeppet blivit, tror ni man kan fiska från det?” frågade Gru Bob och Bobilla.

“Ja, vi kan väl testa!” svarade Bob.”Jasså, gillar du att fiska?” frågade Bobilla, “Det gör ju vi också!”

 

Det hade blivit dags att sjösätta skeppet i sjön som låg intill byggarbetsplatsen. Gru fick hämta det tunga repet som Bob och Bobilla hade förberett för att kunna dra ner skeppet i vattnet.

 

“Nu kommer vi verkligen behöva samarbeta och använda alla muskler vi har om det här ska gå” sa Bob.

 

De ställde sig på ett led och tog tag i repet med båda händerna. De drog allt vad de orkade och till en början hände ingenting. “Kanske om vi räknar ner från tre och rycker hårt i repet samtidigt” sa Bobilla. De försökte igen och plötsligt började skeppet sakta glida mot sjön.

 

Med ett gigantiskt plask guppade båten ner i vattnet. “Tjohoo, nu är det dags att fiska!” utbrast Gru.

De startade motorn för första gången. Den spann som en katt och de var så nöjda och stolta över sitt mästerverk.

 

Gru hade varit ute på sjön tidigare och visste precis var de skulle fiska. De styrde skeppet till platsen som låg längst inne i en vik, omgiven av tät vass. De började kasta med sina fiskespön.

 

De fiskade hela kvällen och delade läskiga historier om sjömonster som kanske fanns i sjön.

 

“Finns sjömonster verkligen på riktigt?” frågade Bob nervöst. “Ja, det är klart dom finns, min mormor är ett av dom!” svarade Gru. Alla skrattade tillsammans och Gru kastade ut en sista gång innan de skulle lägga sig. Plötsligt nappade det på kroken och det drog så hårt i spöt att skeppet började gunga. “Mormor, är det du!?” ropade Gru…