Bengts drak- äventyr

Den här berättelsen handlar om Bengt. Han är en ganska vanlig kille med en ganska ovanlig stil. Med sin lila tuppkam ser han förvisso ganska tuff ut, men sanningen är att han är lite som en sopkvast, enkel att knäcka och ganska tråkig. Bengt bor i ett helt vanligt land, som drabbas av ovanligt många oförklarliga olyckor. Han bor i ett land där hus krossas och byar sätts i brand. Vissa tror att det är drakar som ligger bakom dessa olyckor, men säger de det högt riskerar de att klassas som knäppgökar. Det gäller inte minst de unga män som gett sig ut för att leta efter drakarna. Ryktet säger att dessa män har spärrats in på mentalsjukhus. Bengt tillhör de största skeptikerna av alla och har skrivit massvis av insändare om att sagorna om drakar borde förbjudas.

 

En dag när Bengt öppnar sin ytterdörr ligger det ett gammalt brev med en märklig symbol av en drake på marken. Han blir så arg att han kastar brevet i soptunnan. Under natten drömmer Bengt om sina föräldrar, som försvann när han var liten. Föräldrarna håller i brevet och precis när de ska ge honom det så vaknar han helt kallsvettig. Bengt springer ut till soptunnan för att hämta brevet. När han läser brevet fryser blodet till is. I brevet står det att hans föräldrar var drakjägare och att det också är hans öde. Han får för första gången reda på att hans föräldrar gick upp i rök i en drakattack. Som om det inte vore nog med det, står det också att från och med nu besitter han gåvan att se alla de drakar som faktiskt finns.

 

Med brevet i handen och med stapplande steg går han ut och ställer sig på gatan. Han tittar sig omkring och där, bakom en buske ser han något som får hans hjärta att hoppa över ett slag. En gigantisk och kolsvart drake flaxar med vingarna, som om att den försöker flyga. Draken är inte ensam, framför den står en tjej med en rakbladsvass yxa som blänker i solskenet. Med ett blodigt skrik och två bestämda steg framåt, lyckas tjejen skrämma draken som får luft under vingarna och flaxande stiger mot skyn.

Luftdraget från drakens vingar träffar Bengt som en chockvåg och han stapplar baklänges.

 

– Första regeln för en drakjägare är att aldrig backa, drakarna får aldrig se att du är rädd. Tjejens röst väcker Bengt ur hans förlamning. Hennes ord känns lika overkliga som draken som just flugit iväg.

– Vem är du? frågar Bengt, eftersom att av alla frågor han vill ställa känns den som den viktigaste.

– Jag är förste drakjägare, Petronella av Rosengård, den femte generationens drakjägare.

 

Bengt sträcker ut sin hand och tar ett steg närmare Petronella, som tittar på hans hand med avsmak och slår undan den. Han blir så rädd och förvånad att draken plötsligt känns som ett trevligare sällskap än tjejen framför honom.

 

– Vi har inte tid med artigheter, snäser Petronella. Vi måste sätta igång direkt.

 

Innan Bengt hinner fråga vad det är de ska sätta igång med sträcker Petronella fram en yxa och sätter den i Bengts hand. Yxan ser precis ut som den Petronella använde för att skrämma bort draken och Bengt får en märklig känsla i kroppen. En känsla som han aldrig känt innan, en känsla av makt.

 

Under veckorna som följer drillas Bengt i många tekniker i hur man besegrar drakar. Petronella och Bengt lär känna varandra mer och mer och blir till slut bästa vänner. En dag när Bengt och Petronella är ute i den kolsvarta Drakskogen hör de ett ledsamt skrik bakom ett träd. De går fram till trädet och ser en skadad drake-unge. Petronella rusar fram mot draken för att döda den men Bengt stoppar henne. Han går långsamt fram till draken och lägger yxan på marken för att visa att han inte är farlig och försöker komma ännu närmare draken. Då ser Bengt att drakens ena vinge är bruten. Bengt lägger draken i sin väska och bestämmer sig för att ta hem den. Petronella kan knappt tro sina ögon när Bengt kommer med draken. På vägen hem hittar Bengt några lila bär, som han lägger ner i väskan till draken.

 

När de kommer hem får draken mer mat och Bengt kan klappa den. Efter att draken har bott hos dem i tre dagar händer något märkligt. Draken börjar prata och berättar att han heter Artax. Han säger att han kunnat prata och förstått vad de säger hela tiden, men han har varit rädd för att bli dödad eftersom han trodde att de var som alla andra människor och dödade drakar.

 

En dag när Petronella bär på en hög med böcker från sitt bibliotek snubblar hon till och tappar en av böckerna. Bengt plockar upp boken, slår upp den och ser en bild på en drake. Draken på bilden är läskig, har sylvassa klor och är kolsvart med glödande, röda ögon. Den kommer ut ur en vulkan och sprutar ut lava över en by.

 

– Jag känner igen den byn, säger Bengt. Det är ju Bergsbyn, där jag bodde med mina föräldrar när jag var liten.

– Draken på bilden är drak-kungen, säger Petronella. Han är den största och mäktigaste av alla drakar. Myten säger att hans lava är så varm att den är blå. Det sägs att när lavan från drak-kungen stelnade blev folk inlåsta i sina hus. Dagen när drak-kungen förstörde hela din by var du ute och lekte i skogen. Du hittades inte förrän det var mörkt ute, av personerna som kom dit för att försöka rädda så många människor som möjligt. Alla tänkte att det var ett vulkanutbrott som hade förstört byn, men vi drakjägare vet att det var drak-kungen. Deras samtal avbryts av ett gnyende ljud från hörnet av rummet och där ser de Artax, som fått syn på bilden i boken.

– Pappa? Är det du?

 

Bengt ser ut som att han fått en elektrisk stöt.

 

– Vad kallade du monstret som dödade mina föräldrar?! stammar Bengt fram.

 

Petronella är först lika chockad som Bengt.

 

– Vill du hämnas, är det drak- kungen du ska straffa, inte Artax.

 

Bengt trampar nervöst och svetten tränger fram ur hans panna.

 

– Jag ska hämnas… Men, jag vill inte göra Artax föräldralös.

Bengt tvekar ett ögonblick och tittar på draken som blivit hans vän. Då plötsligt blixtrar minnet av hans föräldrar till i hans huvud och han stelnar till.

 

– Jag kommer hämnas, viskar han. Vad sa du? frågar Petronella.

– Jag kommer hämnas! upprepar Bengt högre.

 

Den lilla draken fylls med skräck och tårarna väller fram. Han flaxar med vingarna och lyfter långsamt upp i luften och ut genom det öppna fönstret.

 

– Är du säker? frågar Petronella med låg röst.

– Ja, jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv. Jag älskar Artax, men detta måste göras! säger han med en mörk, nästan oigenkännlig röst.

 

De båda vännerna går ut till sitt vapenförråd och börjar förbereda sig för den stora striden. När de plockat ihop det de behöver ger de sig av på var sin häst. I horisonten ser de ett blått glödande vulkanutbrott.

 

Det tar flera timmar att nå fram till bergen med vulkanutbrottet, som de ju vet i själva verket är drak- kungen. På vägen behöver de slåss mot flera mindre drakar. För varje steg de närmar sig drak- kungens grotta blir det varmare och varmare. Värmen får det att kännas som att deras kroppar brinner och som att de ska bli levande stekta i sina rustningar. Deras munnar känns som en öken, men de känner sig ändå redo för strid.

 

– Drak- kungen är nära, viskar Bengt till Petronella.

– Jag vet, svarar Petronella och för första gången hör Bengt något som kan liknas vid rädsla i hennes röst.

 

De rider genom en liten skogsdunge och när de kommer ut på andra sidan står de plötsligt vid ingången till drak- kungens grotta. Längs den långa gången som leder in i grottan täcks väggarna av lysande svampar.

 

– Vad i hela fridens namn är det där? frågar Bengt och pekar mot en av svamparna.

Han har aldrig sett något liknande.

 

– Det där är draksvampar, det är de som ger drak- kungens lava dess färg och gör den så varm att den dödar allt i sin väg.

 

Längst in i grottan ser de ett blått sken. De börjar långsamt röra sig mot skenet, som myggor som dras mot ett ljus. Plötsligt skriker Petronella till! Hon håller på att ramla i en bred spricka med spikar i botten. Bengt räddar henne i sista sekund genom att ta tag i hennes arm. Ropet ekar genom hela grottan.

 

– Det var just snyggt, säger Bengt med en irriterad ton i rösten. Nu har du väckt varenda liten kotte i hela grottan.

 

Man kan nästan höra hur Petronellas hjärta dunkar.

 

– F… förlåt, stammar Petronella med rädsla i rösten. Men nu måste vi fortsätta.

 

När de vänder sig om ser de en stor drake med lysande ögon som stirrar ner på dem.

 

– Vi måste ta fast honom, viskar Bengt till Petronella. Vi kan använda kedjan som jag har i väskan.

 

Bengt tar snabbt upp kedjan och kastar med ansträngning den som ett lasso runt drakens mun, så att draken inte kan spruta eld. Petronella smyger bakom draken och skjuter en pil i drakens rygg. Pilen har ett sömnmedel som gör att draken omedelbart somnar. Vännerna går försiktigt förbi draken.

 

En stund senare kommer de fram till drak-kungens sal. De förbereder sina vapen och smyger in salen. Hela salen är gjord av marmor och längs väggarna rinner det het lava. De kontrollerar att drak-kungen fortfarande sover trots Petronellas skrik tidigare.

 

Petronella vet att golvet känner av rörelse så de måste skjuta pilar med rep så att de kan ta sig fram till drak-kungen. De klättrar över golvet fram till drak-kungen och höjer sina yxor. Precis när de tänker hugga drak-kungen slår han upp ögonen. Han ställer sig upp och ger ifrån sig ett fasansfullt vrål. Petronella hoppar fram för att hugga drak-kungen, då flaxar drak-kungen med sina vingar och råkar stöta till Petronella som faller nerför ett stup. Hon får tag på en gren på en död buske. Drak-kungen fastnar i ett av repen i taket och Bengt ser sin chans att göra slut på honom.

 

– Hjäääälp! skriker Petronella där hon hänger utför stupet.

 

Det enda Bengt tänker på är att döda draken och hör inte Petronella. Han svingar sin yxa men i sista sekunden sprutar drak-kungen lava så att Bengt måste ducka. Repen som draken sitter fast i går sönder och draken flyger bort till Petronella. Precis när grenen som Petronella håller i går sönder dyker han ner och fångar henne med sina enorma klor.

 

Bengt ser med skräck på drak- kungen och han tänker att han kommer förlora sin partner och bästa vän. Till Bengts förvåning lägger drak- kungen försiktigt ner Petronella på marken och flyger iväg. Bengt rusar fram till Petronella som ligger avsvimmad på marken. Han skriker till och slår henne lite lätt i ansiktet.

 

– Vakna! skriker han i örat på henne.

 

Petronella vaknar med ett ryck!

 

– Vad är det som pågår? frågar Petronella med konstig, yrvaken blick, helt blek i ansiktet.

– Drak-kungen räddade dig, precis innan du föll ner för stupet, berättar Bengt.

 

Plötsligt hör de vingslag inne i grottan. Bengt bär Petronella, som fortfarande har svårt att gå efter fallet, till andra sidan av grottan och de gömmer sig bakom en stor marmorvägg. Drak-kungen flyger in och landar bredvid dem. Bengt tar fram sin yxa och är redo för strid.

 

– Stopp, stopp, vänta lite. Döda inte mig! säger drak-kungen med sin mörka stämma.

– Du dödade mina föräldrar! Varför räddade du då Petronella?

 

Alla drakar är inte elaka. Jag har inte dödat dina föräldrar. Från allra första början var det människorna som startade krig mot oss. Under alla år har vi bara försökt försvara oss. Jag vet inte vad som har hänt med dina föräldrar, men jag har hört att några människor gömmer sig långt in i grottorna. Jag har ingen susning om var de är men jag kan försöka hjälpa dig att leta.

 

– Varför ska jag tro på dig? undrar Bengt.

– Du tror att jag har dödat dina föräldrar, därför vill jag hjälpa dig att hitta dem.

– Om du hjälper mig att hitta mina föräldrar har du bevisat för mig att du inte är elak, säger Bengt.

 

Dag ut och dag in letar drak-kungen, Bengt och Petronella efter Bengts försvunna föräldrar. De letar överallt. Långt in i grottan, utanför grottan och i skogen bakom grottan. En dag när de nästan har gett upp hoppet hör de en gren som knäcks. De följer ljudet och Bengt står med yxan i handen och gör sig redo för farligheter. När han ser vem det är som har knäckt grenen stelnar han till och kan inte tro sina ögon. Han tappar yxan och hans ögon fylls med ett hav av tårar. Personerna framför honom springer fram till honom och omfamnar honom.

 

– Backa undan från min son, ditt monster! skriker pappan.

– Nej, attackera inte honom. Han har hjälpt mig att hitta er. Alla drakar är faktiskt inte elaka, den här draken är snäll, säger Bengt.

– Kan jag verkligen lita på det? frågar Bengts pappa fundersamt.

– Ja, drak- kungen räddade min bästa vän och han berättade att drakarna bara attackerat människor för att försvara sig.

 

Plötsligt avbryts de av ett högt vrål. De tittar upp och ser Atrax komma flygande. Han landar framför Bengt och Bengt säger:

 

– Jag försöker inte döda din pappa längre.

– Jag tror på dig, du är ju min bästa vän! svarar Atrax tacksamt.

 

Bengt bestämmer sig för att kriget mellan människorna och drakarna måste få ett slut och resten av sitt liv ägnar Bengt åt att skapa fred mella