Ankan Leif och den mystiska maskinen
Det var år 1972, en varm och stilla sommardag i juni.
Och det var just den dagen som det som inte fick hända – hände.
Ankan Leif blev kidnappad.
Ankan Leif låg på en mjuk, ljummen sandstrand. Solen värmde hans gula fjädrar och vågorna kluckade lugnt mot stranden. Han låg på rygg, blundade och njöt.
Plötsligt hörde han ett svagt knarrande ljud.
När han öppnade ögonen såg han ett stort, brunt skepp komma glidande över vattnet. På däcket rörde sig flera människor. Leif låg kvar och tittade nyfiket.
Han tänkte inte så mycket på det.
Det enda han egentligen tänkte på var att han hade sett ett likadant skepp en gång – på ett museum.
Ett gammalt vikingaskepp.
När skeppet närmade sig stranden saktade det plötsligt in och bromsade tvärt. Två män hoppade ner i det grunda vattnet och gick rakt mot honom.
De var långa, mörkklädda och hade hårda blickar.
– Hej lilla anka, sa den ena och log snett.
– Vi har massor av godis på vårt skepp. Du får hur mycket du vill, om du bara följer med oss.
Leif älskade godis.
Han tvekade en sekund. Sedan vaggade han efter dem upp på skeppet.
Men i samma ögonblick som han klev ombord slog en lucka igen bakom honom.
Han var instängd.
En bur drogs fram och innan han hann reagera satt han där.
Fångad.
2095 – Stadsborgarstaden
Långt in i framtiden, i staden Stadsborgarstaden år 2095, satt Draken Lionello och Apan Bruno i källaren hemma hos Brunos familj.
Lionello var en ung drake med blågröna fjäll, små horn och stora, nyfikna ögon. Han kunde flyga, men inte särskilt stabilt ännu.
Bruno var en snabb, smart apa med ständigt rufsigt hår och en förmåga att alltid hitta problem – eller lösningar.
De hade egentligen blivit skickade ner i källaren för att hämta ett verktyg till Brunos pappa.
Men något annat fångade deras uppmärksamhet.
Ett starkt ljus lyste bakom några gamla lådor.
När de flyttade undan dem såg de en märklig apparat. Den var täckt av sladdar, metallplattor och blinkande symboler.
– Vad är det där? viskade Bruno.
De gick närmare.
Maskinen surrade svagt.
Lionello sträckte försiktigt fram klon – och råkade trycka på en stor, röd knapp.
I samma ögonblick började allt snurra.
Luften drogs bort. Golvet försvann.
Och plötsligt stod de på ett helt annat ställe.
Framför dem stod en bur.
I buren satt en anka.
– Eh… hej? sa Bruno försiktigt.
Ankan stirrade på dem.
– Hjälp… pep han.
Innan de hann säga mer hörde de röster.
Arga röster.
De kastade sig bakom några tunnor och tog skydd.
Två män gick fram mot buren. Den ena hade ett långt ärr tvärs över pannan. Den andre bar på en fackla.
De tände en eld bredvid buren.
Bruno kände hur magen knöt sig.
– De ska… de ska laga honom, viskade han.
– Han ska bli friterad! pep Bruno i panik.
Lionello svalde.
– Vi måste hjälpa honom.
De kröp fram, grep tag i buren och sprang mot kanten av skeppet.
– Upp på min rygg! ropade Lionello.
Just då upptäckte männen dem.
– STANNA!
Men det var för sent.
Lionello slog ut vingarna och lyfte.
Buren dinglade farligt under dem medan ankan skrek av skräck.
Det var dimmigt över havet. Tjock grå dimma gjorde det nästan omöjligt att se.
Lionellos vingar började skaka.
– Jag måste landa! ropade han.
Plötsligt dök en ö upp ur dimman.
De försökte styra ner – men kraschade rakt in i en palm.
Allt blev svart.
Nästa morgon vaknade de utspridda i sanden.
Huvudet värkte. Kroppen var stel.
Men buren stod kvar.
Ankan levde.
– Tack… sa han svagt. Jag heter Leif.
De lossade burens lås med en sten och släppte ut honom.
Ön var märklig.
Luften var varm och fuktig. Djungeln runt dem var tät och mörk. Fåglar skrek högt uppe i träden.
När de gick längre in på ön upptäckte de något skrämmande.
En vulkan.
Den reste sig mitt på ön, svart och hotfull. Runt den låg vatten – men vattnet kryllade av farliga djur.
Hajar cirklade nära stranden. I det grunda vattnet blänkte pirayors tänder.
– Vi kan inte ens dricka, sa Bruno.
Längre bort, nära strandkanten, låg något som fick dem att stelna till.
Ett människolik.
Ben och trasiga kläder låg utspridda.
– Han… han blev nog uppäten, viskade Leif.
De förstod att de var fast.
Ingen båt.
Inget vatten.
Ingen väg bort.
De fortsatte försiktigt att utforska ön.
Efter en stund hittade de en smal öppning i berget. Vid ingången låg en gammal karta. Den var ritad för hand och visade hela ön, men också märkliga symboler och streck som de inte förstod.
– Ta den, sa Bruno. Den kan vara viktig.
Plötsligt skakade marken.
BOOM!
Ett dovt dån fyllde luften.
De vände sig om – och såg hur vulkanen började spruta rök och glöd.
– DEN FÅR UTBROTT! skrek Lionello.
De sprang tillbaka till öppningen i berget.
Inuti fann de en smal, mörk gång.
Gången ledde till ett hemligt rum.
Där inne stod en stor maskin.
Den var nästan exakt likadan som den i Brunos källare.
Bredvid låg ritningar.
Och ett brev.
Bruno vecklade upp pappret och läste högt:
”Ni som har hittat detta brev är i livsfara.
Ni har hamnat på fel plats.
Ni måste ta er härifrån – genast.”
De såg sig omkring.
I ett hörn låg ett mänskligt skelett.
Leif började darra.
– Han hann inte… viskade han.
Plötsligt slog dörrarna igen bakom dem.
Metallen blev snabbt het.
Tunga fotsteg hördes utanför rummet.
Något… rörde sig där ute.
– Jag vill inte dö här… pep Leif.
Bruno såg på maskinen.
– Den är likadan… exakt likadan.
Lionello sprang fram.
– Prova knappen!
Bruno tvekade inte.
Han slog ner handen på den röda knappen.
Ett ljus exploderade runt dem.
Sedan blev allt tyst.
De stod i källaren igen.
År 2095.
Apan Brunos källare.
Maskinen var tyst.
De tre stod helt stilla.
– Vi… vi lever, sa Lionello långsamt.
Leif tittade runt.
– Var är vi?
Bruno drog efter andan.
– Du är säker nu.
De satte sig ner på golvet.
Ingen sa något på en lång stund.
Till slut sa Bruno:
– Vi berättar inte det här för någon.
Lionello nickade.
– Ingen kommer ändå tro oss.
Leif såg ner på sina fjädrar.
– Men jag kommer aldrig glömma er.
Och någonstans, långt bort i tiden, mullrade fortfarande vulkanen.
SLUT