Läskig kväll

Det var en mycket kall, mörk och tyst novemberkväll. Vinden ven hemskt genom de gamla löven på marken medan kylan smög sig långsamt in i kroppen. Långt borta hördes ett plötsligt ljud som fick hjärtat att slå snabbt och hårt. Gatlyktorna lyste svagt och fladdrade som om de också var rädda för mörkret. Den skrämmande tystnaden lade sig tung över husen och en obehaglig känsla viskade att något hemskt låg i luften. Plötsligt stannade vinden och allt blev helt stilla. Jag hörde långsamma fotsteg bakom mig men när jag vände mig om var gatan helt tom. Mitt hjärta slog hårt och mina händer skakade av rädsla. Jag försökte intala mig själv att det bara vara vinden. Då hördes ljudet igen, den här gången mycket närmare. Jag började springa så fort jag kunde utan att våga titta bakåt. Mina fotsteg ekade mellan de gamla husen, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.