Jakten på universums diamanter

Achmida är pilot och ska snart ge sig ut på ett spännande uppdrag i rymden. Hon älskar att utforska nya planeter och upptäcka sådant som ingen människa tidigare har sett.

 

– Är du redo för ditt uppdrag? frågar pappa.

– Ja, det tror jag. Men jag hade en konstig upplevelse i natt. Jag vaknade av att dörren öppnades, fast ingen var där, berättar Achmida.

 

Pappa tittar fundersamt på henne men säger att hon kanske bara drömde. Achmida är ändå inte helt övertygad. Hon har en känsla av att något märkligt är på väg att hända.

 

Efter frukosten packar Ashmida sin utrustning och går mot sitt rymdskepp. Hon kontrollerar motorerna, tar på sig sin rymddräkt och gör sig redo för avfärd.

 

– Tre, två, ett … nu kör vi! säger hon och startar rymdskeppet.

 

Skeppet lyfter från jorden och susar ut i den mörka rymden. Stjärnorna glittrar utanför fönstret och planeterna lyser på avstånd. Achmida styr mot platsen där hennes uppdrag ska börja.

 

Plötsligt upptäcker hon något märkligt på skärmen. En okänd planet har dykt upp på radarn. Den finns inte med på någon av kartorna hon har med sig.

 

Achmida bestämmer sig för att undersöka planeten. Hon styr rymdskeppet mot ytan och landar försiktigt. När hon kliver ut ur skeppet ser hon en märklig varelse framför sig.

 

Det är en utomjording som heter Burre. Han har en kropp som ser helt annorlunda ut än en människas. Han har tre ögon, tre ben och är grön.

 

Burre stirrar nyfiket på Achmida.

 

– Vem är du? frågar han.

– Jag heter Ashmida och är pilot från jorden. Vad heter du?

– Jag heter Burre. Du måste hjälpa mig! Något hemskt håller på att hända med min planet.

 

Achmida tittar förvånat på honom. Hon hade ingen aning om att hennes uppdrag skulle leda henne till en utomjording som behövde hjälp.

 

Hon tar ett djupt andetag och svarar:

 

– Berätta vad som har hänt. Vi ska försöka lösa det tillsammans!

 

Achmida vet ännu inte att mötet med Burre kommer att bli början på hennes livs största äventyr.

 

Burre tittade sig oroligt omkring. Han berättade att hans planet höll på att försvinna och att flera andra planeter redan hade blivit övertagna av en ond utomjording. Den onda utomjordingen hette Bob.

 

– Men hur ser Bob ut? frågade Ashmida.

 

Burre hann precis öppna munnen innan han plötsligt hörde ett ljud bakom sig. Någon smög fram mellan de stora, gröna stenarna. Figuren såg exakt ut som Burre. Han hade tre ögon, tre ben och var grön. Men det fanns en stor skillnad. Hans blick var kall och elak.

 

– Där är du ju, kära bror, sa figuren med ett ondskefullt leende.

 

Ashmida trodde först att hon såg dubbelt. Framför henne stod två nästan identiska utomjordingar.

 

– Det här är min tvillingbror Bob, viskade Burre. Men han är inte som jag. Han är ond.

 

Bob skrattade högt.

 

– Äntligen träffas vi igen, Ashmida!

 

Ashmida rynkade pannan. Hon hade aldrig träffat Bob förut, åtminstone inte vad hon kunde minnas.

 

– Känner vi varandra? frågade hon.

 

Bob blev plötsligt allvarlig.

 

– Har du verkligen glömt mig? Vi var små när du mobbade mig. Du skrattade åt mig och fick de andra att också skratta. Du fick mig att känna mig värdelös. Jag har aldrig glömt vad du gjorde mot mig!

 

Ashmida blev alldeles tyst. Hon försökte minnas, men hon kunde inte komma ihåg Bob. Hon hade inget minne av att hon någonsin hade mobbat honom.

 

– Jag minns inte det, sa hon försiktigt. Men om jag gjorde dig illa är jag ledsen.

– För sent! skrek Bob. Nu ska du få känna hur det känns att förlora någon du bryr dig om!

 

Innan Ashmida hann reagera kastade Bob ett nät av blått laserljus över Burre. Burre försökte springa därifrån på sina tre ben, men nätet drog ihop sig runt honom. Bob tryckte på en knapp på sin handled och öppnade en portal.

 

– Nej! Släpp honom! ropade Ashmida.

 

Men det var för sent. Bob drog med sig Burre genom portalen och försvann i ett blixtrande ljus.

 

Ashmida stod ensam kvar på den främmande planeten. Hon kände hur hjärtat slog hårt i bröstet. Hon hade just träffat en ny vän, och nu hade han blivit kidnappad av någon som ville hämnas på henne.

 

Hon sprang tillbaka till sitt rymdskepp och startade datorn. På skärmen dök en karta över universum upp. Röda markeringar blinkade överallt.

 

– Vad är det här? mumlade hon.

 

Plötsligt började datorn visa information om Bob. Ashmida upptäckte att han redan hade tagit över massor av planeter. På varje planet hade han letat efter speciella diamanter. Det var inte vanliga diamanter, utan magiska diamantdelar som tillsammans kunde bilda en enorm diamant med otroliga krafter.

 

Om Bob samlade alla diamantdelarna skulle han bli den mäktigaste varelsen i hela universum. Han skulle kunna styra planeter, kontrollera energin i stjärnorna och bestämma över alla som levde i rymden.

– Han tänker ta över hela universum! utbrast Ashmida.

 

Hon förstod nu varför Bob hade kidnappat Burre. Han ville inte bara samla diamanter. Han ville också få Ashmida att lida för det som hade hänt när de var små.

 

Ashmida knöt händerna. Hon visste att hon måste rädda Burre och stoppa Bob innan det var för sent.

 

Hon programmerade rymdskeppet att följa portalens energispår. Motorerna dånade och skeppet sköt iväg genom rymden. På vägen passerade hon planeter som hade blivit mörka och livlösa efter att Bob stulit deras diamantdelar.

 

Efter en lång resa kom hon fram till en enorm, svart planet. Runt planeten svävade stora rymdstationer och robotar vaktade ingångarna. Mitt på planeten låg ett gigantiskt slott byggt av svart metall och lysande kristaller.

 

Där inne satt Burre fastkedjad i ett rum under slottet. Framför honom stod Bob och höll upp en glittrande diamantdel.

 

– Snart har jag alla delar! skrattade Bob. När jag har satt ihop den sista diamanten kommer ingen att kunna stoppa mig!

 

Burre tittade modigt på sin tvillingbror.

 

– Du behöver inte göra det här, Bob. Du kan fortfarande sluta.

– Aldrig! Jag ska bli mäktigast i universum!

 

Samtidigt smög Ashmida in i slottet genom en ventilationsgång. Hon lyckades ta sig förbi robotarna och hittade till slut rummet där Burre satt fången.

 

– Burre! viskade hon.

 

Burre vände sig om och spärrade upp sina tre ögon.

 

– Ashmida! Du kom!

 

Hon började försöka få upp låset, men just då hördes Bobs röst bakom dem.

 

– Jag visste att du skulle komma.

 

Ashmida vände sig långsamt om. Bob stod i dörröppningen med den lysande diamantdelen i handen.

 

– Nu ska du få se vad som händer när man gör mig arg, sa han.

 

Diamanten började lysa starkare. Hela slottet skakade och ett bländande ljus fyllde rummet. Ashmida insåg att hon bara hade några sekunder på sig att stoppa Bob innan han blev ännu mäktigare.

 

Men hur skulle hon kunna besegra någon som hade samlat så mycket kraft?

 

Hon tittade på Burre, som försökte frigöra sig från kedjorna. Sedan kom hon ihåg något som hennes pappa brukade säga:

 

Det är inte den som har mest makt som är starkast, utan den som vågar göra det rätta.

 

Ashmida tog ett djupt andetag och ställde sig framför Bob.

 

– Jag kan inte ändra det som hände när vi var små, sa hon. Men jag tänker inte låta dig förstöra hela universum för att hämnas på mig. Du kan fortfarande välja att sluta.

 

Bob tvekade för en kort sekund. Men sedan blev hans ansikte åter hårt.

 

– Aldrig! ropade han och höjde diamanten.

 

Ett kraftigt ljussken exploderade genom rummet.

 

Och precis när Ashmida trodde att allt var förlorat hände något helt oväntat.

 

Ett kraftigt ljussken exploderade genom rummet. Ashmida försökte skydda ögonen samtidigt som Burre kämpade för att komma loss från sina kedjor. Bob skrattade ondskefullt och höjde diamantdelen över huvudet.

 

– Snart är jag mäktigast i hela universum! ropade han.

 

Men plötsligt hördes ett högt ljud utanför slottet. En annan rymdfarkost landade på planeten med en kraftig duns.

 

Ashmida tittade förvånat mot fönstret. Hon kände igen rymdfarkosten direkt.

 

– Pappa! viskade hon.

 

Ashmidas pappa hade följt hennes position på rymdkartan. Efter frukosten hade han börjat fundera på det hon berättat om den mystiska händelsen vid sovrumsdörren. Han hade förstått att det kanske inte var en dröm. Kanske var det Bob som hade varit där.

 

Ashmidas pappa hade träffat Bob förut och visste hur farlig han kunde vara. När han såg att Ashmida hade lämnat sin vanliga rutt och landat på just den här planeten förstod han att något var fel. Han skyndade sig därför iväg för att hjälpa henne.

 

Pappa öppnade luckan till rymdskeppet och klev ut. Han smög längs slottets väggar och letade efter en väg in. Till slut hittade han en bakdörr som ledde direkt till rummet där Bob befann sig.

 

Bob var så upptagen med att skratta åt Ashmida att han inte märkte att någon närmade sig bakifrån.

 

Plötsligt hoppade pappa fram!

 

– Nu är det slut med dina onda planer, Bob! ropade han.

 

Bob vände sig om, helt överraskad. I samma ögonblick lyckades pappa rycka diamantdelen ur hans hand.

 

– NEJ! skrek Bob. Ge tillbaka den! Utan diamanten kan jag inte ta över universum!

 

Pappa höll diamantdelen högt ovanför huvudet och tryckte på en knapp på sin handled. Knappen aktiverade en särskild energibehållare som kunde stänga in diamantens krafter så att Bob inte längre kunde använda dem.

 

Ett blått ljus omslöt diamantdelen. Bobs krafter började försvinna och slottet slutade skaka. De lysande kristallerna slocknade en efter en.

 

Samtidigt hade Ashmida lyckats få upp låset på Burres kedjor.

 

– Skynda dig, Burre! Vi måste härifrån! ropade hon.

 

Burre slet sig loss och sprang fram till Ashmida. Tillsammans skyndade de sig mot pappa.

 

Bob föll ner på knä och stirrade på sina händer.

 

– Det är inte rättvist! Jag skulle ha blivit mäktigast i universum! skrek han.

 

Ashmida gick fram till honom.

 

– Du behöver inte vara ond för alltid, Bob. Jag är ledsen för det som hände när vi var små. Jag minns inte allt, men jag förstår att du blev sårad. Det var aldrig meningen att du skulle behöva känna dig ensam eller utanför.

 

Bob tittade ner i golvet. För första gången såg han inte arg ut, utan mest ledsen.

 

– Jag ville bara att alla skulle känna hur jag kände mig, mumlade han.

– Men genom att skada andra blir det inte bättre, sa Ashmida. Du kan fortfarande välja att göra något annat.

 

Pappa hade under tiden säkrat diamantdelen så att Bob inte kunde komma åt den igen. Han förklarade att de skulle hjälpa Bob att ställas till svars för det han hade gjort, men att han också skulle få en chans att förändras om han verkligen ville.

 

När de lämnade slottet började de magiska diamanterna på himlen lysa igen. De planeter som Bob hade tagit över kunde äntligen bli fria. Deras invånare jublade när de upptäckte att de inte längre behövde vara rädda.

 

Burre tackade Ashmida och hennes pappa för att de hade räddat både honom och hans planet.

 

– Jag trodde aldrig att någon skulle våga komma och hjälpa mig, sa Burre.

– Självklart hjälper vi dig, svarade Ashmida. Ingen ska behöva kämpa ensam.

 

De tre vännerna flög tillbaka till Burres planet, där invånarna ordnade en stor fest för att fira att de hade blivit räddade. Det bjöds på märklig rymdmat, glittrande drycker och dans under tre månar.

 

Ashmida och Burre blev bästa vänner, och hennes pappa fick följa med på många fler rymdäventyr.

 

Bob fick däremot lämna ifrån sig alla diamantdelar han hade stulit och börja arbeta för att ställa saker till rätta på de planeter han hade förstört. Det skulle ta lång tid att vinna tillbaka allas förtroende, men för första gången hade han chansen att välja en bättre väg.

 

När Ashmida senare satt i sitt rymdskepp och tittade ut över stjärnorna tänkte hon på hur allt hade börjat med en mystisk dörr som öppnades mitt i natten.

 

Hon hade gett sig ut på ett vanligt uppdrag, men kommit hem med en ny vän, en viktig lärdom och ett äventyr hon aldrig skulle glömma.

 

Och från den dagen visste Ashmida att även de mörkaste hemligheterna kunde få ett lyckligt slut när mod, vänskap och samarbete fick lysa starkare än hämnd.