Draken som inte visste sitt namn

Det var en gång en metallplanet långt, långt borta från jorden i en annan galax som hette Skrotvägen. Där bestämde drottning Orm som var gjord av metall. Femton år tidigare hade ett intergalaktiskt krig härjat mellan drottningen och robotdrakarna. Under kriget fanns en liten robotdrake som blev borttappad av sina föräldrar när de skulle fly. Det enda han kom ihåg var att han blev kallad Draco, men han mindes inte sitt fulla namn eller sin familj.

 

Pablo var en metallklump som bodde i en skog gjord av metall ovanpå Orms kungarike. Orm hade byggt ett palats av tunnlar och katakomber under marken. Pablo hittade Draco ensam i skogen och hade tagit hand om honom sedan dess. Eftersom robotdrakar är allergiska mot vatten hjälpte Pablo honom att hitta olja att dricka, efter det var de absolut bästa kompisar och gjorde sedan allt tillsammans. Pablo hade inte längre någon familj, de dog av svält när det var oljebrist under kriget eftersom drottning Orm hade lagt beslag på all olja själv.

 

Drottningen Orm hade inte alltid varit en orm, hon hade fötts som en robotdrake precis som Draco. Hon hade en gång i tiden varit snäll, men hon blev utsatt för mycket mobbning, vilket gjorde att hon till slut blev elak mot andra. Hon hamnade i konflikter med de andra robotdrakarna, vilket gjorde att de förvandlade henne till en metallorm med hjälp av ett gift som den ökända Häxan på Berget hade gjort. Hon blev då så arg och hämndlysten att hon startade krig mot robotdrakarna, hon vann kriget och blev drottning. Då förvisades alla robotdrakar från kungariket och det var då Dracos föräldrar flydde och tappade bort honom.

 

En dag när Draco och Pablo vandrade i skogen för att leta olja stötte de på en grotta de aldrig sett förut. Där inne var det isande kallt och beckmörkt, de kände båda hur fukten sipprade in i järnet i deras kroppar. Draco var väldigt nyfiken på grottan.

 

– Kom igen, Pablo! Vi går in längre! sa Draco och gick längre in i grottan. Pablo tyckte att det var obehagligt.
– Nej, Draco, det kan ju vara farligt. Är det inte bättre att vi stannar ute i skogen?

 

Draco suckade och skakade på huvudet.
– Men vi gör ju aldrig något sådant här roligt, snälla? Dracos ögon liknade söta rådjursögon och Pablo gav sig.
– Okej då, bara den här gången, sa Pablo och följde efter med slöa steg.

 

När de gick vidare i grottan råkade Draco, som gick först, trampa på något som lät; Klick! Då öppnades en gång i väggen och ljuset började strömma därifrån. Draco blev genast taggad på att utforska vidare och Pablo blev rädd och nervös.

 

– Är du säker på att vi verkligen ska gå in där? frågade Pablo med darr i rösten.
– Ja, så klart, hur farligt kan det vara egentligen? sa Draco och bara gick vidare.

 

När Pablo och Draco gick längre förstod de att det är katakomber. De såg små rum och målningar på väggarna och de förstod att det måste vara drottningens underjordiska palats de råkat komma in i. De såg fällor men lyckades undvika dem. De hittade fram till ett bibliotek. Draco tog upp en bok på måfå och bläddrade lite, då såg han att det fanns ett kapitel om Diamantplaneten, där det skulle bo en massa robotdrakar efter kriget. Draco blev chockad och ett hopp tändes i bröstet. Kunde hans familj finnas där? Han hade alltid undrat var de tog vägen.

 

– Kom, så drar vi till Häxan på Berget, hon kanske vet mer! sa Draco till Pablo.

 

De kom fram till henne sent på kvällen. Hon satt just då med sin spåkula framför brasan i sin stuga på Berget. De frågade henne om det verkligen stämde att det fanns en diamantplanet med robotdrakar.

 

– Kom, följ med mig, så ser vi om spåkulan ger oss några svar, svarade hon och vinkade in dem i stugan.

 

De kom fram till spåkulan och den visade att det stämde. I spåkulan såg han en drake som han kände igen, en drake utan vingar med järndetaljer. Sådana detaljer som Draco hade själv. Han frågade häxan,

 

– Tror du att detta kan vara min mamma?
– Sådana detaljer som ni har gemensamt har man bara om man är släkt, svarade häxan lugnt.

 

Draco och Pablo tittade på varandra och log. Nu visste de var de skulle.

 

– Kan du hjälpa oss? Hur tar vi oss dit? frågade Pablo och studsade nästan så glad han var.
– Självklart kan jag det. Vi behöver installera ett par vingar på Dracos rygg. Då kan ni flyga dit, svarade häxan. Jag har ett par vingar extra som ni kan få.

 

Häxan installerade vingarna och när Draco gjorde sig i ordning för avfärd insåg han ett problem. Hur skulle Pablo följa med? Han frågade häxan igen. Hon hittade en gammal barnstol som fick plats mellan vingarna på ryggen. Där klämde Pablo ner sig.

 

När de var redo för avfärd kramade de häxan och tackade för hjälpen. De sa:

 

– Adjö, vår vän! Tack för allt och lycka till!
– Lycka till er, mina vänner! Flyg försiktigt!

 

Hon vinkade när de åkte i väg.

 

När de flög över metallskogen passerade de grottan de hittat i skogen. Då kom drottning Orm snabbt och försökte tillfångata Draco och Pablo. De vände tillbaka mot Häxan på Berget. De skrek:

 

– HJÄLP OSS! så högt de bara kan.

 

Häxan gjorde sig snabbt redo för att skjuta i väg en pil med ett gift. Det var motgiftet mot det som hade förvandlat henne till orm. När hon blev träffad förvandlades hon direkt till en robotdrake igen, utan vingar. Det gjorde att hon fastnade kvar på metallplaneten när Draco och Pablo kunde flyga i fred till sitt nya hem, Diamantplaneten.

 

Där blev de varmt välkomnade av Dracos familj som direkt kände igen honom med tanke på järndetaljerna. Pablo var också välkommen och det blev en lycklig tid för dem alla. Draco fick äntligen ställa frågan som han undrat över hela sitt liv:

 

– Vad är mitt riktiga namn?

 

Han fick reda på att han hette Dracoferrum, som betydde Draken av allt järn. De fick aldrig reda på vad som hände med drottningen, och de brydde sig inte så mycket. De var glada med sin familj och levde lyckliga i sina dagar med överflöd av olja och kärlek!