En öde ö

Det är sommarlov och året är 2018. Abdulla är 15 år och sitter på en sten vid stranden på en öde ö. Havet är stort och vågorna slår mot klipporna. Solen skiner och Abdulla är hungrigare än någonsin. Han har inte ätit på hela dagen. Han och hans bästa kompis Hammud har varit fast på ön länge och de drömmer om att komma därifrån.

 

-Är du inte superhungrig Hammud? Frågar Abdulla.

-Jo, jag är jättehungrig. Vi måste hitta något att äta innan vi svälter ihjäl, svarar Hammud med en suck.

-Vi går över till andra sidan och kollar in det blåvita templet. Kanske kan vi hitta något där, säger Abdulla hoppfullt.

 

De ger sig i väg över ön med trötta steg. Det är supervarmt och svetten rinner från nacken.

 

-Hur långt är det kvar till templet? frågar Abdulla.

-Inte så långt, flåsar Hammud.

 

Under vandringen råkar Abdulla trampa rakt ner i en stor damm med kvicksand. Han sjunker snabbt ner i den djupa kvicksanden. Hammud springer fram till Abdulla för att fånga honom, men då känner han hur marken försvinner under honom. Hammud har tidigare sett hur man tar sig upp ur kvicksand. Hammud vet att han ska ta det lugnt och luta sig bakåt för att kunna ta sig upp från kvicksanden. Hammud tar sig långsamt upp och hittar en pinne exakt vid kvicksanden och ger den till Abdulla. Abdulla tar tag i pinnen och lyckas att ta sig upp. De båda suckar av lättnad.

 

-Fy vad jobbigt det där var, säger Hammud

-Jag håller med, tack för hjälpen, säger Abdulla tacksamt.

-När ska vi lyckas rymma från den här konstiga ön? säger Hammud frågande.

 

Abdulla och Hammud går runt ön fortfarande utsvultna, bakom en udde ser de en båt. De springer fram till båten jättesnabbt, i hopp om att det kanske kan hitta något att äta. Väl där ser de plötsligt en person, en man med svart linne, grå shorts och en solblekt keps. De blev superrädda och gömde sig fort bakom ett stort träd med mörkgröna hjärtformade blad på hela trädkronan. De hade ju trott att de var helt ensamma på ön. Mannen som sitter i båten får syn på killarna. Killarna blir rädda och springer planlöst bort över ön, bort från mannen. Plötsligt får de syn på templet där nere bakom de stora palmträden. När de når templet tänker de högt, här kan vi hitta skydd. När de går in i det stora templet faller en stor bur ner från det målade taket. Buren som är precis så stor att de båda får plats i den hamnar över dem. De blir inlåsta i den lilla, hemska buren. Abdulla kastar sig mot gallret och skakar det så hårt han kan.

 

-Vi sitter fast! ropar han panikslaget.

 

Hammud försöker hålla sig lugn, även om hjärtat slår snabbt.
-Vänta, vi måste tänka. Någon har byggt det här, och då finns det säkert en väg ut också, säger han och ser sig omkring.

 

Templet är större än de först trodde. Väggarna är täckta av märkliga målningar – blå och vita mönster som ser ut som vågor och ögon som stirrar på dem från alla håll. Plötsligt hör de fotsteg utanför.

 

-Det är han, viskar Abdulla. Mannen från båten.

 

Stegen närmar sig långsamt. En skugga faller över templets ingång. Mannen kliver in, och nu ser de honom tydligare. Hans ansikte är solbränt och allvarligt.

 

-Så, ni hittade hit? säger mannen lugnt.

-Släpp ut oss! Vi har inte gjort något! ropar Abdulla.

 

Mannen lutar huvudet lite.
-Ingen hittar hit av en slump. Templet skyddar ön och öns hemlighet.

 

Hammud tar ett steg fram i buren.
-Vi vill bara härifrån. Vi är hungriga och har varit fast här länge.

 

Mannen tittar på dem en stund, som om han funderar. Sedan går han fram till en vägg och trycker på en av de målade symbolerna. Ett dovt klick hörs, men buren öppnas inte.

 

-För att komma ut måste ni klara ett prov. säger han. Annars stannar ni här.

-Ett prov? säger Abdulla förskräckt.

 

Plötsligt börjar golvet i templet att skaka svagt. En del av väggen glider undan och avslöjar en mörk gång.

 

-Där inne finns svaret, men också faror, säger mannen och backar undan.

 

Hammud och Abdulla ser på varandra.
-Vi har inget val, säger Hammud.

 

I samma ögonblick öppnas buren med ett gnisslande ljud. De tvekar bara en sekund, sedan springer de in i den mörka gången.

 

Luften där inne är sval och fuktig. De hör droppande vatten och ett svagt, märkligt ljud längre fram, som om något rör sig i mörkret.

 

-Tror du vi klarar det här? viskar Abdulla.

 

Hammud nickar, även om han är rädd.
-Vi måste, det här är vår chans att komma härifrån.

 

De tar några steg till och plötsligt lyser väggen upp framför dem. En stor stenplatta med tre symboler syns: en våg, ett öga och en sol.

 

Under symbolerna står det:

 

”Endast den som väljer rätt väg får lämna ön.”

 

-Vad betyder det? säger Abdulla.

 

Innan de hinner svara hörs ett högt morrande bakom dem.

 

De vänder sig om långsamt, och i mörkret ser de två lysande ögon närma sig. De kollar närmare och ser en vit tiger som har blå lysande ögon. De känner paniken stiga och plötsligt hör de en mörk röst som säger

 

-Endast en kan lämna ön.

 

De börja fundera på vad de ska göra. Det var så många tankar som snurrade i hjärnan. Både Abdulla och Hammud nös samtidigt. Sedan när de öppnade ögonen så var tigern bakom dem. Efter det börja de springa, de springer, springer och springer tills de ser ljus. När de kollar bakom sig igen så ser de mannen som rider på en tiger, han kommer fram till killarna och frågar.

 

-Så killar, är ni redo att göra ert val? frågar mannen med lugn men bestämd röst.

-Abdulla och Hammud stannar, flåsande och skräckslagna. Tigern står helt stilla nu, som om den väntar på något.

-Du sa att bara en kan lämna ön, säger Abdulla försiktigt. Betyder det att vi måste lämna varandra?

 

Mannen tittar på dem länge, som om han funderar på deras ord.

 

Hammud skakar på huvudet direkt.
– Aldrig. Vi kom hit tillsammans, och vi lämnar tillsammans.

 

Abdulla nickar.
-Ja. Vi tänker inte överge varandra, även om vi måste stanna här.

 

Det blir helt tyst i templet. Sedan händer något märkligt. Symbolerna på väggen, vågen, ögat och solen, börjar lysa starkare. Tigern slutar morra och sätter sig ner lugnt. Mannens ansikte förändras, och för första gången ler han svagt.

 

-Då har ni redan klarat provet, säger han.

-Vad menar du? frågar Hammud förvirrat.

-Ön testar inte styrka eller mod, utan vänskap, säger mannen. Många som kommer hit tänker bara på sig själva. Men ni valde varandra.

 

Plötsligt börjar marken skaka igen, men den här gången känns det inte farligt. Den mörka gången fylls av ljus, och en öppning mot havet visar sig framför dem. Utanför ligger en båt, större och stadigare än den de såg tidigare.

 

-Den tar er hem, säger mannen.

 

Abdulla och Hammud tittar på varandra, nästan i chock.

 

-Är det över nu? frågar Abdulla.

-Ja, svarar mannen. Ni är fria.

 

Utan att tveka springer de ut mot ljuset. Vinden från havet känns sval mot deras ansikten. De hoppar ner i båten tillsammans. När båten sakta börjar röra sig bort från ön vänder de sig om en sista gång.

 

Templet, tigern och mannen, allt är borta. Som om ön aldrig har funnits. Hammud lutar sig tillbaka och skrattar trött.
-Vi klarade det.

 

Abdulla ler stort, trots att han fortfarande är hungrig.

 

-Och vi gjorde det tillsammans.

 

Båten fortsätter över det glittrande havet, bort från den mystiska ön och hem mot ett nytt äventyr.