Piraterna och kannibalerna

KABOOM!

Ett öronbedövande skott ekade över havet. Piraternas skepp svängde snabbt runt och styrde rakt mot det skepp där skottet hade hörts. Cimran och Ölman kände hur paniken spred sig i kroppen när kanonkulorna började vina genom luften.

Det luktade rutten fisk och krut uppe på däck. Rök låg tung i luften och flera av männen i besättningen låg redan livlösa på golvet. Blod blandades med regnvatten som samlades mellan plankorna.

Cimran, som var smal, snabb och alltid tänkte ett steg före alla andra, sprang mot kanonerna.

– Ladda! ropade Cimran.

Ölman, som var kraftigare byggd och känd för sitt mod – ibland lite för stort mod – ryckte upp ett gevär från marken och började skjuta tillbaka.

Piraterna var dock snabbare. De riktade sina kanoner mot en av hytterna.

BOOM!

En kanonkula slog rakt igenom ett av fönstren och flög in i hytten – rakt mot korgen där Cimran och Ölman hade lagt sina bomber.

Cimran och Ölman såg vad som höll på att hända.

– BOMB! BOMB! ALLA MÅSTE HOPPA AV SKEPPET!

De kastade sig över relingen. Det iskalla vattnet slog hårt mot deras kroppar när de dök ner. Ovanför dem hördes flera kraftiga explosioner. Skeppet skakade och började brinna.

När de kom upp till ytan såg de bara eld, rök och spillror.

Deras besättning var borta.

Sorgen brände i bröstet, men förvandlades snabbt till ilska.

– Vi ska hämnas… viskade Ölman.

De började simma genom det mörka, kalla vattnet mot piraternas skepp. Ingen av piraterna verkade ha sett dem överleva. En livbåt guppade stilla bakom skeppet.

Deras armar skakade av kyla när de till slut tog sig upp i livbåten. Fingrarna var nästan helt domnade.

Innan de lossade båten smög de fram till skrovet och drog loss några plankor.

– Det här kommer ta dem med sig ner, sa Cimran tyst.

Vattnet började långsamt strömma in i piraternas skepp.

Sedan rodde de iväg.

De satt länge i livbåten. Himlen var mörk och kroppen kändes tung och stel. Vinden bet genom deras blöta kläder.

När solen till slut började gå upp och dimman sakta försvann såg de något i fjärran.

En ö.

Palmer reste sig mot himlen och mellan träden syntes små hyddor av trä och palmblad.

– Kolla! Där verkar det finnas en ö! sa Ölman hest.

– Vad väntar vi på? Ska vi inte paddla dit? svarade Cimran.

De rodde så fort de orkade.

När de nådde stranden drog de upp livbåten så att den inte skulle flyta iväg. Sanden var varm och mjuk under deras bara fötter, men luften kändes märkligt tung och stilla.

De beväpnade sig så gott de kunde.

Cimran tog en vass sten.
Ölman tog en kraftig pinne.

De smög försiktigt fram mellan träden. Djungeln var tät och fylld av märkliga ljud – fågelskrik, prassel och dova rop långt bort.

Mellan hyddorna såg de en grupp människor. De hade målade ansikten, enkla kläder och bar spjut.

Cimran och Ölman gick försiktigt fram.

– Vi behöver en båt… och en besättning, viskade Cimran.

De steg fram ur skuggorna.

– Var är vi? och vad är det här för plats? frågade Ölman.

En av människorna svarade:

– Det här är Babariön. Den är döpt efter vår ledare. Babar.

– Vem är Babar? frågade Cimran och Ölman samtidigt.

Plötsligt öppnade sig folkmassan.

En lång man steg fram ur skogen.

Han var enorm.

Axlarna var breda som ett skeppsdäck och han var över tre meter lång. Hans blick var kall och mörk.

Cimran viskade:

– Varför är han så lång?

– Jag vet inte… svarade Ölman.

Mannen hörde dem.

– Ni är bara korta, sa han lugnt.

– Eller så är du bara lång, svarade Cimran trotsigt.

Mannen log svagt.

– Varför kom ni till vår ö? frågade han.

– Vi blev attackerade av rivalpirater. Vårt skepp förstördes. Vi behöver en segelbåt och folk så att vi kan segla vidare. Kan ni hjälpa oss? sa Cimran.

– Men vad får vi i utbyte? frågade mannen.

– Vi har inga pengar och ingen mat, sa Ölman.

Då fick mannen syn på guldsmycket runt Ölmans hals.

– Jag vet vad jag vill ha. Halsbandet.

Ölman grep tag i smycket.

– Nej! Det fick jag av min mamma. Hon är död. Jag tänker aldrig ge bort det!

Mannens blick hårdnade.

– Antingen ger du mig halsbandet… eller så dödar vi er.

Plötsligt hördes röster, skrik och snabba fotsteg från skogen.

Människorna runt dem stelnade till.

Babar höjde rösten:

– GÖM ER! GÖM ER! DE KOMMER!

Han sprang fram och öppnade ett tungt lock i marken. En mörk bunker visade sig.

Alla kastade sig ner.

När dörren slog igen darrade marken av fotsteg ovanför.

– Vad händer? viskade Cimran.

– Jag vet inte säkert… men det är nog kannibalerna, sa Babar lågt. De har attackerat oss förut.

Plötsligt hördes ett högt skrik ovanför.

Sedan ett till.

Dunkande steg. Något slog mot bunkerns tak.

Cimrans hjärta bultade så hårt att han trodde att alla kunde höra det.

– De kommer hitta oss… viskade Ölman.

Babar såg på dem.

– Ni sa att ni förlorade er besättning.

Cimran nickade.

– Då vet ni hur det känns att bli jagad.

Ett brak hördes när luckan ovanför började skaka.

Cimran fick en snabb idé.

– Hur många utgångar finns det?

– Två, svarade Babar.

– Visa mig den andra.

De smög genom den smala tunneln medan ljuden från kannibalerna blev starkare bakom dem. Luften var fuktig och varm, och väggarna var täckta av rötter.

När de kom ut på baksidan av byn såg de något som fick Cimran att le.

Vid strandkanten låg en gammal segelbåt. Den var sliten, men fullt möjlig att laga.

– Där är vår chans, viskade han.

Men just då klev tre kannibaler fram ur träden. De hade målade ansikten, knivar av ben och tomma, hungriga blickar.

Ölman tog ett steg fram.

– Spring mot båten, Cimran.

– Nej, vi går tillsammans.

Kannibalerna rusade.

Cimran och Ölman hinner inte ta sig till båten för att kannibalerna tog dem till fånga.

Babar stod bakom dem.

– Ingen tar min fiende levande, sa han.

Fler från byn strömmade fram. En kort men våldsam strid mellan Babar och hans män och kannibalerna bröt ut på stranden. Till slut drog sig kannibalerna tillbaka in i skogen.

Allt blev tyst.

Babar vände sig långsamt mot Ölman.

– Halsbandet… sa han.

Ölman mötte hans blick.

– Vi riskerade våra liv för er. Vi hjälpte er bli av med dem. Om du tar det här halsbandet… då är du inte bättre än dem, säger Ölman.

Babar var tyst länge.

Till slut nickade han. Han skulle inte ta halsbandet hade han bestämt sig för.

– Ta båten. Och ta med er några av mina män. Ni har förtjänat det, säger Babar.

Ölman drog ett djupt andetag.

Ölman fick behålla sitt halsband.

När solen stod högt på himlen lämnade segelbåten Babariön. Cimran stod vid rodret. Ölman lutade sig mot relingen och höll hårt om smycket runt sin hals.

Bakom dem låg ön tyst och stilla.

Framför dem väntade havet.

Och nya faror. Vem vet vad som väntade dem härnäst?

/SLUT.