Tor och hemligheten

Det var en kylig och solig höstmorgon i Chokladköping. Träden var fulla av bruna löv som snart höll på att falla mot marken. Snart var vintern på ingång och hela staden höll på att förbereda sig för den stora chokladfestivalen som precis som alla år skulle äga rum i början av december. Chokladfestivalen var en stor fest i stadens chokladfabrik där alla som bodde i Chokladköping besökte för att fira det mest fantastiska som fanns, nämligen choklad. På festivalen kunde man smaka på olika maträtter, åka karuseller av choklad och framför allt åka snowboard i chokladfloden.
Om du inte kan föreställa dig hur Chokladköping såg ut så kan du tänka att allt du såg var gjort av choklad, alla hus, alla växter och alla bilar. Ja, allt var gjort av choklad.
Tor drog upp dragkedjan på sin bruna jacka och sparkade undan ett löv som låg innanför dörren innan han gick ut i det fina vädret. Han var bara sex år gammal och hade mörkt krulligt hår och ögon som glittrade som smält choklad. Ingen visste att han bar på en stor hemlighet. Inte ens han själv kunde egentligen förstå vilken hemlighet han gick runt och bar på. Han hade bara fått det berättat av sina föräldrar kvällen innan – att han kommer förvandlas till ett chokladmonster när han blir sexton år om han åt så mycket choklad. Han undrade vad hans mamma och pappa menade med det.
Utanför huset stod hans bästa vän Dadoderus och väntade. Han var bara trettio centimeter lång och hade fötter stora som stekpannor. När Dadoderus pratade var rösten så ljus att det pep som en liten mus. Man kan känna igen Dadoderus genom hans rosa glänsande mustasch som varje dag var perfekt kammad.
Tor log när han såg Dadoderus.
– Hej Dadoderus, ropade han. Ska vi gå till chokladfabriken och titta på förberedelserna för festivalen?
– Åh, ja! Sa Dadoderus med sin pipiga röst. Ska vi gå och titta på chokladfloden igen?
De skuttade tillsammans ner för gatan mot chokladfloden. Solen värmde och doften av kakao låg i luften. Det droppade lite smält choklad från taken efter nattens regn och båda två försökte fånga dropparna på tungan medan de skrattade.
På vägen gick de förbi den stora chokladfontänen som stod mitt på torget. Där brukade de leka att de surfade på chokladvågorna men bara när ingen vuxen såg.
– Tror du verkligen att man kan åka snowboard i chokladfloden i år? frågade Tor.
– Självklart! sa Dadoderus. Det brukar ju alla göra varje år.
Mitt i allt det roliga började Tor tänka tillbaka på det hans mamma sagt till honom när han skulle lägga sig kvällen innan. Undra om det stämmer det där hon sa om att han skulle förvandlas till ett monster när han blir äldre om han åt för mycket choklad. Han tvekade lite innan han doppade ena fingret i chokladfontänen och smakade.
Hans pappa hade nickat och lagt till:
– Ja du vet Tor, när du blir äldre kommer du inte vara som alla andra kompisar. Du kommer förvandlas till ett chokladmonster.
Tor trodde inte det var sant så han skrattade högt. Det var givetvis något som hans mamma och pappa sa för att han inte skulle få ont i magen tänkte han. Men ibland undrade han om det kanske ändå var sant det mamma och pappa hade sagt. Han rös till av tanken och ryckte till när han hörde Dadoderus ropa.
– Hallå! Tor!?
Tor såg Dadoderus stå och peka med rädsla i blicken. Något kändes konstigt. Det var tyst och inga maskiner hördes och doften av nygjord choklad som alltid brukar bli tydlig när man närmar sig fabriken var helt borta. Det var som om allting hade stannat till. Allt var tomt och öde.
Dadoderus tog ett steg fram.
– Tor… ser du vad jag ser?

Tor spärrade upp ögonen. Chokladfloden som alltid brukade rinna bredvid fabriken var borta. Det fanns inte en droppe kvar. Tor och Dadoderus tittade på den torra marken som bara så sent som igår var full av rinnande choklad. Nu var marken i stället torr och sprucken och det luktade inte ens kakao längre.
– Vad har hänt? viskade Tor med rädsla i rösten.
– Jag vet inte, sa Dadoderus. Någon måste ha tagit chokladen!
De gick runt fabriken för att leta efter ledtrådar. Då såg Tor något märkligt. Det var stora fotspår i den torkade chokladen och spåren liknade några fötter som han kände igen. De var stora som tallrikar.
DADODERUS!
– Vänta lite, sa Tor. Varför ser spåren precis ut som om de kommer från dina fötter?
Dadoderus blev alldeles röd i ansiktet.
– Okej, okej! Jag kanske råkade smaka lite på chokladfloden igår kväll när jag gick hem.
– Lite!? Du har ju ätit upp allt! ropade Tor.
Dadoderus såg ut att skämmas.

– Jag tänkte bara ta en klunk men det var så gott att jag inte kunde sluta.
Tor suckade..
– Hur ska vi nu kunna åka snowboard i chokladen hade du tänkt?
Mitt i all tystnad hördes plötsligt ett tutande ljud närma sig.
En gul postbil kom körande på vägen med en stor skylt på sidan där det stod “Chokladleverans”.
Postföraren vinkade glatt och ropade till en melodi i bakgrunden samtidigt som ljuset från de blinkande lamporna som satt på taket av bilen:
– Extra mycket choklad till Chokladköping!
Tor och Dadoderus hoppade till av glädje.